Jakten på Makten IV

Nya vindar                                                                         

I Björksta går livet vidare utan Allan. Strax före sommaren 1999 har Kristina skrivit sin första debattartikel. Eftersom hon är novis på området, ber hon Gunnel läsa den och tycka till. Gunnel gillar den och frågar, om hon kan få stå med som författare.

-Nej, inte den här gången, svarar Kristina.

-Varför inte det, frågar Gunnel, som är van vid att Kristina alltid ställer upp för henne.

-För att det är min första debattartikel. Om läsarna ser ditt namn också, tror dom att det är du som skrivit den och jag som bara fått hänga på, säger Kristina.

Gunnel gillar inte svaret men inser att Kristina kan ha rätt.

Juli kommer med semester och underbart väder. Gunnel har med nöd och näppe överlevt första halvåret som kommunalråd och tycker att det känns skönt att åka till Kristinas stuga en vecka och bli uppassad och ompysslad. De pratar mycket om hur jobbigt Gunnel haft det och hur hon ser på framtiden. Hon är fortfarande inställd på att hoppa av när hösten kommer, men för första gången säger hon inte att Kristina ska ta över efter henne.

-Det blir du och Ante som får slåss om kommunalrådsposten när jag slutar i höst. Han vill också ha den, säger Gunnel.

-Du har ofta sagt att det är tack vare mig som du överlevt vintern och våren, svarar Kristina. Om jag hade varit ute efter ditt jobb, hade jag inte ställt upp som jag gjort för att få dig att funka. Då hade jag låtit dig gå under för länge sen. Att slå mig fram till en position är inte min stil.

Gunnel svarar inte och tar heller inte upp ämnet igen.

I augusti träffas de åter på kommunstyrelsens möte. Gunnel har börjat känna trycket från Allan och Ante. De pressar på för att Gunnel ska kapa banden till Kristina. Efter mötet ber Gunnel att få prata med Kristina. Väl inne på sitt kontor säger Gunnel:

-Vi kan inte vara kompisar längre eftersom vi nu är politiska kollegor.

-Va? frågar Kristina totalt överrumplad. Skojar du?

-Nej, jag menar det.

-Men vi har ju utan problem varit kompisar och kollegor ända sen valet ifjol. Dessutom sa du när du tog in mig i Partiet att du alltid saknat en riktig kompis i politiken och att du var så glad att du nu fått den kompisen i mig.

-Det är möjligt, men nu känner jag att vi inte kan vara kompisar längre, svarar Gunnel kort.

-Jag hör och respekterar vad du säger, men jag har svårt att förstå det, säger Kristina. Jag tror det ligger nåt annat bakom det här.

På hemvägen kan Kristina inte tänka på nåt annat.

-Gunnel har ju nyss varit hos mig en vecka och inte sagt ett ljud om det här. Visserligen är hon lite nyckfull och labil, men ändå. Hur kan hon bara tvärvända så här? tänker Kristina.

Men det ska bara dröja ett par veckor tills Gunnel kallar in henne på sitt kontor igen.

-Det känns nästan som att bli inkallad till rektorn för att man gjort nåt som inte är OK, tänker Kristina.

Gunnel verkar irriterad och går rakt på sak.

-Nån i Partistgruppen säger att du är emot mig.

-Jaså, och vad säger du själv om det?                                                                             

Gun svarar inte utan fortsätter:

-Det gäller att välja parti. Du måste bestämma på vilken sida du ska stå och vems parti du vill tillhöra.

-Vems parti jag vill tillhöra? upprepar Kristina oförstående. Är vi inte båda med i samma parti?

-Jag menar sida. Du står inte på min sida längre. Nån i gruppen har berättat det.

-Om du litar mer på nån annan i gruppen än på mig eller på din egen erfarenhet och intuition, tycker jag du ska tänka på alla gånger jag ställt upp på dig, peppat dig och stöttat dig. Dessutom tycker jag du ska fundera över varför nån säger så till dig och varför du är så snabb att tro på det. Det säger en del om er båda, säger Kristina och lämnar Gunnel.

Efter denna händelse är det inte längre tal om att Kristina ska efterträda Gunnel.

Kristina har fullt upp med de partiinterna utbildningar hon fått förmånen att delta i, en lokal utbildning och en nationell utbildning, med träffar några gånger om året. Eftersom Gunnel inte tycker sig behöva någon utbildning, har Kristina fått möjligheten att delta istället. Hon stortrivs och får många nya värdefulla vänner, kunskaper och upplevelser.

Den nationella utbildningen äger rum på Partisthögkvarteret i Stockholm och innehåller föreläsningar av riksdagsledamöter, Partitjänstemän och ledamöter ur Partiststyrelsen. I Björksta får man inte ofta chansen att träffa eller lyssna på dem. Mycket av utbildningen går ut på att göra egna uppgifter, som sedan utvärderas. Kristina tar till vara varje minut för att få ut så mycket som möjligt och lära sig allt hon tycker att hon behöver.

Efter en helgträff i Stockholm sitter hon och en av kurskamraterna och väntar på Arlanda flygplats. Plötsligt dyker Gunnel upp och kommer fram till deras bord. Hon berättar var hon varit och vad hon gjort.

-Vad gör du förresten här? frågar hon Kristina efter en stund.

-Jag har varit på utbildning på Partiet, svarar Kristina.

-Du och dina utbildningar, fnyser Gunnel. Varför behöver du så mycket utbildning? Se på mig! Jag har inte gått några utbildningar i Partiet och jag har blivit kommunalråd.

-Men du kan ju redan så mycket. Det kan inte jag, svarar Kristina.

När Gunnel gått, frågar Kristinas kurskamrat:

-Är det där Björkstas svar på Bert Karlsson?

-Synd att hon aldrig tagit chansen att gå den här utbildningen. Om hon gjort det, hade hon inte blivit så sårbar och beroende av grabbarna för att fixa kommunalrådsjobbet, säger Kristina bekymrat. Hon är helt i händerna på Ante och Allan och det förbättrar verkligen inte hennes dåliga självförtroende.

Månaderna går och arbetet flyter på. Stämningen i Partistgruppen i Björksta blir alltmer ansträngd och man börjar prata om varandra istället för med varandra. Gunnel är ofta besk, retlig och sarkastisk på gruppmötena. Hux Fluxklanen kontrollerar noggrant vem som umgås med vem och fäller ironiska eller lätt hotfulla kommentarer om någon umgås med ’fel’ personer i gruppen. Det sura nedfallet resulterar i en tilltagande inre försurning och gruppen sönderfaller sakta men säkert i en samling kotterier, som bemöter varandra med misstro och misstänksamhet.

-Du ska veta att jag får veta allt, påpekar Gunnel då och då för Kristina.

Under ett av björkstagruppens möten lägger Kristina intet ont anande fram ett förslag.

-Nu har det gått ett år sen valet. Borde vi inte göra en utvärdering av vilka av våra vallöften vi har uppfyllt och göra en utvecklingsplan för kommande år? frågar hon.

Ingen säger ett ljud och hon förstår att hennes förslag inte fallit i god jord. Allan bara stirrar

kallt på henne och övriga deltagare tittar ner i borden eller åt annat håll. I denna otrygga grupp upplevs alla nya idéer och förslag som direkta hot. Bara Allan tycks ha mandat att föreslå något. För de övriga i gruppen är det nollvision och underkastelse som gäller.

Före jul 2000 träffas Klanen och förbereder Allans nästa drag, helt i enlighet med planen.

-Är det inte dags att hänga ut Beda snart? frågar Ted. Det är ju knappt ett år kvar till provvalet. Jag behöver den tiden för att hinna profilera mig i landstingsfrågor.

-Bra att du påminner mig, svarar Allan. Du, Ante, får se till att Beda går ut och säger något kontroversiellt. Hon litar ju på dig, så du kan säkert få henne att göra bort sig offentligt.

-Självklart, säger Ante leende. Det blir inte svårt i hennes fall.

Efter några dagar går Beda Ström, Partiets landstingsföreträdare, ut i en artikel. Dagen efter går Allan, som planerat, ut i medierna och anklagar Beda för att vara en dålig företrädare för Partiet. Han kräver hennes avgång för att hon inte klarar av att genomföra Partiets politik. Kristina, Marianne och många andra Partister chockas av Allans utfall och undrar hur Beda mår efter detta.

-Varför pratar man inte med varandra internt och hjälps åt istället? Får man verkligen göra så här? Om man gjorde så på en arbetsplats kunde man räkna med allvarliga påföljder, men här verkar det vara OK, tänker Kristina sorgset.

Känslan av olust, kontroll och rädsla sprider sig och tar värdefull energi från det politiska arbetet i björkstagruppen. Kristina känner sig mycket tveksam både till Hux Fluxklanens tilltagande härskarfasoner och sitt fortsatta politiska arbete. Hon behöver inte politiken för att försörja sig utan kan gå när hon vill. Det fyller henne med tacksamhet.

-Men behöver inte Partiet personer som jag, som inte accepterar översitteri, maktspråk, härskarfasoner och offentliga likvideringar? undrar hon. Varför säger ingen ifrån? Fortsätter vi så här, hamnar vi så småningom i Tredje riket.

 

 

 

Jakten på Makten III

Posterna fördelas                                       

När valet i september 1998 är över, följer en spännande tid. Det dröjer ett tag innan resultatet blir klart. Kristina har inga som helst förväntningar och strävar inte efter någon post. Därför ägnar hon inte resultatet en tanke. Det gör däremot Ante.

Resultatet presenteras för Partigruppen en kväll på Partistkontoret. Allan har lyckats ta sig in i riksdagen, vilket innebär att han kommer att lämna posten som kommunalråd. På kommunlistan har Johan Nordlinder, fritidspolitiker i Partisterna sedan många år, och Ingemar Fredriksson, engagerad fritidspolitiker med många uppgifter även inom Partiet, fått flest kryss. Ante har också fått en del. Gunnel har trots sina tjugo år som aktiv kommunpartist bara fått några tiotal fler kryss än nykomlingen Kristina.

Nu börjar en märklig process. För att fördela de poster eller uppdrag som Partiet fått utifrån sitt valresultat har det tillsatts en valberedning vars uppgift är att föreslå vem i Partistgruppen som ska tilldelas vilket uppdrag. Sedan ska Partiets kommunfullmäktigegrupp godkänna eller avslå valberedningens förslag. I valberedningen sitter Allan, Gunnel och Ingemar, vilka också toppar kommunlistan. Kristina har ännu inte förstått det olämpliga i detta upplägg; det innebär att hela valberedningen är i högsta grad jävig. De sitter med andra ord och frågar sig själva vad de tycker och sedan föreslår de både sig själva och andra till olika förtroendeuppdrag.

Valberedningen lägger fram sina förslag och hux flux blir Gunnel den som ska efterträda Allan som kommunalråd, när han nu åker till riksdagen. Det väcker en hel del protester internt, men de som inte är med är emot och får inte något uppdrag alls som straff för att de haft mage att protestera.

-Jag vet bäst vem som är lämpligast att ersätta mig, säger Allan kort. Jag vill ha nån som jag vet att jag kan lita på och som inte kör några egna race medan jag är i Stockholm. Bästa garantin för att allt löper som vanligt är att Gunnel efterträder mig. Själv stannar jag kvar som ledare för björkstagruppen även efter att jag börjat i riksdagen. Då kan jag aktivt gå in och stötta Gunnel.                                               

Ännu mer förvånande är det att Kristina föreslås som ersättare för Gunnel på olika poster. Kristina får också en del egna viktiga uppdrag. Tack vare sin placering på valsedeln kommer hon också in i kommunfullmäktige. Hon lyssnar utan att förstå vad allt detta innebär, för hon har aldrig tidigare satt sin fot i en politiskt vald församling, men hon tar det med ro och förlitar sig på att Gunnel vet vad hon gör. Om Kristina är överraskad över sina nya uppdrag, är Gunnel nästan skräckslagen över att efterträda Allan och undrar i sina mörka stunder hur hon ska fixa det.

Ante är allt annat än nöjd med utgången. Han har fått många fler kryss än Gunnel och har därför räknat med att han ska få fler och viktigare uppdrag än valberedningen nu tilldelat honom. Han blir heligt förbannad över Kristinas alla uppdrag.

-Nån jäkla ordning och rättvisa får det väl ändå finnas i ett parti, tänker han upprört.  Kristina har halkat in på en räkmacka. Hon har varken lagt ner pengar eller energi på att komma fram i Partiet och hon kan ingenting. Det är Gunnel, som utan att fråga nån, tagit in Kristina och nu kräver hon att Kristina ska bli den som ersätter henne i olika sammanhang.

Det är inte bara Ante som är missnöjd med valberedningens förslag. Johan får trots alla sina kryss nöja sig med ett enda uppdrag. Ingemar blir Partiets främsta talesman i sociala frågor och också det retar Ante, för sociala frågor är det han kan bäst. Dessutom tycker han inte att Ingemar är någon riktig politiker.

-Han är ambitiös och energisk, plikttrogen och lojal, men han är mer tjänsteman än politiker och saknar ambitioner, tänker han upprört.

Som den taktiker han är, tar han ingen strid med valberedningen. Först måste han lugna ner sig litet. Sedan ska han tänka ut hur han bäst ska hantera chocken och ilskan över den oväntade utgången. I sinom tid ska han nog komma på någon raffinerad lösning.

I likhet med de andra aktiva Partisterna i kommunfullmäktigegruppen känner Ante inte Gunnel speciellt väl. Han har lärt sig att hon har en vass tunga och att hon kan tappa humöret ibland, så det gäller att hantera henne med viss försiktighet.

-Gunnel och Kristina verkar trivas ihop och umgås visst en del även utanför politiken. På nåt sätt måste jag försöka få in en kil mellan dom, tänker han för sig själv.

Ante förstår snart att Gunnel är helt beroende av Allan för att kunna fungera på sin post. Hon fattar inga egentliga beslut utan att först ringa Allan och det gör hon heller ingen hemlighet av. Ante märker snart hur litet hon kan och hur dåligt hennes självförtroende i själva verket är.

-Om jag bara visar henne uppmärksamhet och ger henne lite stöd emellanåt, ska jag nog kunna närma mig henne, tänker han. Hon behöver en sån som jag.

På så sätt kan han försiktigt viska litet i hennes öra nu och då för att inte väcka hennes misstankar. Hon litar inte på andra och släpper ogärna någon nära sig. Kristina verkar vara den enda inom Partiet, som lyckats komma henne nära. Det tänker Ante ändra på.

Långsamt, metodiskt och framgångsrikt börjar han bearbeta Gunnel, som intet ont anar. Ante erbjuder sig att hjälpa henne, bland annat genom att skriva åt henne. Gunnel känner sig smickrad över Antes uppmärksamhet och tar tacksamt emot hans hjälp. Hon känner att hon inte behärskar att skriva artiklar och manus till sina anföranden. Hon tycker också att det är jobbigt att göra budgetförslag och andra politiska dokument. Eftersom Allan ofta har viktigare saker för sig än att serva Gunnel, trots att han lovat det för att hon skulle ta jobbet efter honom, behöver hon all hjälp hon kan få av Ante. Som tack sticker hon då och då åt honom ”litet dricks”.

Gunnels beroende av Ante växer. När han känner sig säker på det, bestämmer han sig för att föreslå att han ska anställas på deltid som skrivare och stöd åt henne. Eftersom han inte har full tjänst som Partisttjänsteman, går det bra att kombinera de två jobben. Rent strategiskt är det en lysande idé och helt i linje med hans plan.

Strax innan sommaren får han än en gång anledning att oroa sig för oväntad konkurrens.

-Jag fick besök av en jättetrevlig ung man förra veckan, berättar Gunnel för Ante. Han verkar både belevad och kompetent. Magnus Holmberg heter han. Känner du honom? Han gjorde ett verkligt intryck på mig.

-Han är student och medlem i min förening, säger Ante. Honom ska du akta dig för. Han går inte att lita på. Han har gjort sig skyldig till flera konstigheter och så ljuger han.

-Skulle jag ha så dåligt omdöme? frågar Gunnel tvivlande.

-Jag vill bara varna dig, så du inte blir besviken, säger Ante och hoppas att Gunnel förstått att hon inte ska satsa på Magnus.

Ante informerar även Ingemar om vilken konstig och opålitlig person Magnus är. Hon blir lika förvånad som Gunnel.

-Jag förstår inte hur Ante kan ha fått den uppfattningen, säger han till Kristina. Jag gillar verkligen Magnus.

-Jag har bara träffat honom ett par gånger, men på mig har han också gjort ett bra intryck, svarar Kristina. Tycker du förresten inte att det är lite märkligt att Ante berättade för dig att Magnus är opålitlig och konstig?

-Jo, i och för sig, men han kanske ville varna mig, säger Ingemar.

-Varna dig för vad? undrar Kristina.

-Jag vet inte, säger Ingemar tankfullt.

Kristina gör allt hon kan för att stötta och peppa Gunnel, som tycker jobbet som toppolitiker blir mer och mer jobbigt. Kristina hör henne ofta säga:

-Passa på och lär dig nu, så du kan det här när du tar över jobbet efter mig. Jag har bestämt

mig för att avgå i höst. Jag är inte rätt person för det här. Det är du. Du har de flesta av Allans styrkor men inte hans svagheter. Om du bara kunde lika mycket om Partiets politik som jag, skulle du med din personlighet klara det här mycket bättre än jag.

Kristina avfärdar detta och säger att det enda de ska koncentrera sig på är att få Gunnel att trivas och stanna kvar på posten, men Gunnel känner sig tveksam. Hon känner sig också besviken och arg på Allan, som inte ställer upp och hjälper henne som han lovat och som var villkoret för att hon skulle gå med på att ta uppdraget som kommunalråd.

Mot nya djärva mål

Allan förbereder sin flytt till Stockholm. Han känner en viss nostalgi, när han tänker tillbaka på sin politiska bana. Som ung hade han tillhört yttersta vänstern och skrudat sig i 4 nyanser av rött, men åren och utbildningen har medfört en övergång till 4 nyanser av blått. Från den röda epoken har han fortfarande kvar uppfattningen att statens pengar tillhör honom. Han tycker därför inte att det är så allvarligt att lura staten på pengar utan ser det snarast som en förtida återbäring på all skatt han tvingas betala. Allan är både gränslös och gränsöverskridande, när det gäller att skilja mellan ’mitt och ditt’. Allt är tillåtet så länge han inte blir avslöjad, vilket han blir då och då, men han räddas oftast i sista minuten av sin medfödda begåvning att prata sig ur svårigheter och av sin avsaknad av skam och måttfullhet.

Han förstår tidigt att dra fördel av kvinnornas beundrande blickar. Som en välryktad springare far han fram i full galopp bland traktens varmblod. Läraryrket blir hans första val och en och annan lärarkandidat kan vittna om hans ’hands on’ handledning. Lärarjobbet visar sig dock innebära mycket slit för litet pengar, så han sadlar om till handelsresande, vilket ger honom betydligt större frihet och revir. Eftersom varken företagen eller han själv gör någon större vinst på hans försäljning blir denne handelsresandes död snart ett faktum.

Nu satsar han istället på motion och hälsa, som håller på att bli en verklig tillväxtbransch. Han blir chef för ett gym och utrustas med betalkort. Den nya karriären blir också hans inträdesbiljett till herrklubbar och andra manliga grupperingar med makt och inflytande. Hans yrkesmässiga och sociala framgångar stärker hans självförtroende och hans kompass ändrar riktning. Okunnig om Ikaros öde siktar han mot himlen och en plats i solen.

På sin väg uppåt återupptäcker han på 90-talet politiken och luckan i björkstapartisternas ledning. Som den otåliga tävlingshäst han är låter han inte gräset gro under hovarna. Här gäller det att håva in så många uppdrag och kronor som möjligt, innan någon annan kommer på samma idé. Ella Grenlöf, som varken har ledaregenskaper eller förmåga att ta övergripande ansvar för björkstapartisterna, är Partisternas kommunalråd i Björksta. Hon blir ett lätt offer och låter sig snart imponeras av debutanten Allan och hans medfödda talang att ta för sig. Ella kan inte låta bli att beundra hans sociala talanger, hans fräckhet och hans utstrålning. Visserligen har hon själv lyckats ta sig till den politiska kommuntoppen i Björksta utan alla hans talanger, men hur långt hade hon inte kunnat komma, om hon haft bara några av dem? Bländad av de blå dunster han slår i hennes ögon, upptäcker hon inte hans skuggsidor.

Allan skördar allt större politiska framgångar och när Ella plötsligt får en riksdagsplats, efterträder han henne i kommuntoppen. Nu börjar hans verkliga segertåg och han får möjlighet att utveckla sina mest kreativa lösningar och infall. Han får också chansen att delta i Partiets alla kongresser och träffar runtom i landet. Därmed öppnar sig helt nya revir och en avreglerad marknad, där politisk stordrift kombineras med ett brett och varierat utbud. Utan krav på licens eller jägarexamen kan han nu delta i lustjakten på allt ifrån småvilt till högvilt. Vildsvinen får Partiets ’losers’ ta hand om.

Allan känner sig som en modern upplaga av den danske ”bocken i paradiset”. Eftersom han anser att kvinnor ska erbjuda nöje och stimulans och vara lätta att hantera, koncentrerar han sig på kvinnor som gillar äventyr och inte kräver att få prata politik. Både kropp och knopp måste få sitt. Partistkvinnor göre sig ej besvär. Kvinnor med politiska intressen har han gott om på jobbet, så för att tillgodose helheten och upprätthålla balansen ägnar han fritiden åt att skaffa nya varmblod till sitt stall, något som stärker hans varumärke bland grabbarna.

Efter några år som kommunalråd i Björksta och många rubriker i lokalpressen känner Allan att han är mogen för nästa steg i sin politiska karriär. Björksta har blivit en alltför liten och ointressant arena för hans vidareutveckling. Stärkt av sina lokala framgångar och sitt allt större ego satsar han därför på att besegra Ella i det kommande valet och erövra en riksdagsplats. Huvudstaden är trots allt den naturliga tummelplatsen för en huvudperson med hans kaliber och stake.

Allan trivs som fisken i vattnet med sitt nya liv i Stockholm och riksdagen. Han har dock inga planer på att fastna där. Han tänker se till att han hamnar i Bryssel efter parlamentsvalet, som snart ska äga rum. Han kan redan se sig själv som välbetald EU-parlamentariker, en äkta Belgian Blue, mingla runt med glaset i handen utan alltför hårda krav på närvaro och arbetsinsatser. Det tilltalar honom mycket mer än en framtid som nordsvensk arbetshäst, eller ännu värre, som valack på den norrländska tundran.

-Du har hamnat här ’because you’re worth it’ säger han och ler belåtet mot sin egen spegelbild. Är man bäst så är man. Nu är det bara att ta det lugnt och njuta av framgången och möjligheterna tills det blir dags att dra vidare till Bryssel. Det här är livet. La dolce vita har just börjat. Tjuren från Wales kan slänga sig i väggen, för här kommer hingsten från Björksta.

Jakten på Makten II

Extreme ‘take-over’

Ganska snart tar Ted och Ante kontroll över de lokala Ungpartisterna, Ted direkt och i frontlinjen, Ante indirekt och i staben. Tack vare Teds vilja att stå i fronten får Ante ett pålitligt språkrör och verktyg. Ted saknar Antes kunskaper, list och flit. Hans politiska utnämning eller befordran överstiger hans kompetens och därför är han helt beroende av att Ante tar kontrollen och styr och ställer i bakgrunden. Det passar Ante som hand i handsken och de ’unga tu’ blir ett och snabbt bildas något av ett ’dream team’; Ante hjärnan, strategen och spelaren, Ted handen, operatören och ’bollkalle’. Båda styrs av egenintresse och makthunger. Den makt dessa nytända ’småstjärnor’ tillskansar sig innebär att de har makt att bestämma vilka som får vara med. Att de dessutom genom kreativa fakturor och bedrägliga manövrar lyckats tillskansa sig tiotusentals kronor från intet ont anande föreningar sporrar och deras självförtroende utvecklas i takt med att deras förslagenhet, revir och plånböcker växer.

Flera av ungdomarna i Ungpartisterna skräms av denna nya ’extreme take-over’. De märker hur stämningen förändras och hur trivsel och gemenskap håller på att ersättas av toppstyrning, kontroll, kotterier och misstänksamhet. De protesterar, men det leder bara till ännu mer kontroll, trakasserier, mobbning och hot. Därför är det bättre att fly än att illa fäkta efter att Trojkan hux flux kopplat greppet om Ungpartisterna, först i Björksta och senare i hela regionen. En konsekvens av det nya ledarskapet är att kostnaderna och omsättningshastigheten för Ungpartisterna ökar högst dramatiskt. Denna ökning motsvaras av en kraftig minskning av medlemmarna och demokratin.

Hux Fluxklanen är sålunda ett faktum med toppstyrning, mobbning, hot, oegentligheter och trixfix som varumärke. Ante läser Machiavelli och implementerar nu sina nya kunskaper i att kontrollera och kuva på ett sätt som anstår en blivande furste. Grabbarna känner sig nöjda med utvecklingen och stimulerade av framgången. De förvånas över hur lätt det gått att ta kontroll över Ungpartisterna och att skrämma bort dem som inte står på deras sida. Nu ska inget få stoppa de två edsvurna medelmåttornas tyranni och karriär. Deras färd mot de politiska höjderna och en plats i solen blir inledningen på den solförmörkelse och brist på markkontakt som kommer att känneteckna björkstapartisterna under många år framåt.

Rättsskygghet är ett annat problem som kommer att förmörka björkstapartisternas tillvaro. En av Partiets huvudfrågor är rättstrygghet, men eftersom saker och ting ofta ska ske hux flux i Ungpartisterna i Björksta, läser man i hastigheten rättstrygghet som rättsskygghet. På grund av denna felläsning kommer rättsskygghet att prägla det mesta som görs under Hux Fluxklanens ledning de följande åren.

Head hunting

Gunnel Lundberg hade bytt jobb och arbetsplats ett par år innan valet 1998. På sitt nya jobb får hon en arbetskamrat som heter Kristina Nord. Gunnel gillar Kristina och de blir goda vänner. Det dröjer inte länge, förrän Gunnel, som varit aktiv Partist i åratal, försöker värva Kristina till Partisterna.

-Du skulle vara bra för Partisterna. Dig rör det sig i huvudet på och du kan prata. Kan jag inte få ta in dig i Partisterna?

Här handlar det sålunda om verklig head hunting.

Kristina, som är intresserad av det mesta och som vuxit upp i ett hem där politik ofta diskuterades, tycker att det kunde vara intressant och lärorikt att gå med i Partisterna. Hennes mor hade varit mycket intresserad av politik och en stor supporter av Partisterna. Hon kunde framgångsrikt argumentera med vem som helst. Kristina känner att hon ärvt sin mors politiska intresse, men hon funderar ändå ett tag, innan hon bestämmer sig.

-Varför inte? tänker hon och meddelar sen Gunnel att hon kan tänka sig att gå med i Partiet.

-Så roligt! säger Gunnel. Jag har ofta känt mig litet ensam och utanför grabbgänget, så jag tycker att det ska bli jätteroligt med en riktig kompis i politiken.

Det första Gunnel gör är att övertala Kristina att ta över ordförandeskapet i en av Partistföreningarna. Kristina tycker det är litet märkligt att hon, som precis börjat, hux flux ska ta ansvar för en förening.

-Antingen är det ett helt omöjligt jobb eller också får dom inte tag i nån annan som ställer upp, tänker Kristina spontant.                 Hon tvekar först, men då hon gillar nya utmaningar, tar hon efter viss övertalning påsig ordförandeskapet.

Hon blir osäker om hon gjort rätt, när hon upptäckter att det redan finns en ordförande. Han kommer nu att bli vice ordförande när hon tillträder. Han är också den som ska lära henne hur uppdraget ska skötas. Men hon hade inte behövt oroa sig. Sven Berglund är en trevlig aktiv Partist och de kommer mycket bra överens. Han lär henne allt hon behöver kunna. De trivs bra ihop och ordnar en hel del föreningsaktiviteter tillsammans.

Gunnel och Kristina umgås allt mer och har många roliga stunder ihop, t ex i Kristinas sommarstuga. De pratar politik, män, barn, barnbarn, åldrande föräldrar, pengar, jobb och resor. Både har stor glädje av umgänget. Eftersom Kristina tagits in i Partiet av Gunnel, betraktar en del aktiva Partister Kristina med ett mått av misstänksamhet. Kristina får så småningom reda på att det förekommer olika grupperingar, som betraktar varandra med viss skepsis. Själv gillar hon de flesta och tycker att det är oerhört givande att befinna sig i politikens centrum. Några som helst ambitioner att göra politisk karriär har hon inte. Hon tycker bara att det är stimulerande och roligt att vara med. Om hon ombeds göra något, gör hon det gärna, men för henne är detta en stimulerande fritidssysselsättning.

Efter några månader kallas hon en söndag till Partistkontoret. Där finns Ante, Allan och Gunnel. De håller som bäst på att fixa valsedlarna, eftersom några kandidater hoppat av. De frågar därför Kristina, om hon kan tänka sig att ställa upp som kandidat på kommunlistan. Hon frågar vad det innebär och de svarar att hon kanske kan få ett förtroendeuppdrag i kommunen efter valet. Kristina säger ja till förslaget och funderar inte så mycket mer på saken. Hon är ännu bara en aningslös oerfaren Partientusiast och har därför inte den blekaste aning om att hon utgör en bricka i Hux Fluxklanens spel. Som nyinskriven Partist vet hon inte hur saker kan gå till i politiken i allmänhet och i björkstapartisterna i synnerhet. Hon tror att hon gjort Klanen en tjänst, som ställt upp och fyllt en tom plats på valsedeln. Att det i själva verket är Gunnel och Klanen som gjort henne en tjänst genom att hux flux ge henne denna chans, förstår hon inte då. Så småningom kommer hon att veta bättre. Om inte annat för att Gunnel upplyser henne om vilken gräddfil hon gett henne.

Jakten på Makten del 1

Under sommaren kommer jag att på min blogg varje vecka presentera avsnitt ur Jakten på Makten. Det är en ’polisåpa’ (politisk såpa), som utgår från verkliga händelser och bygger på material och artiklar hämtade ur lokala och nationella medier samt på samtal med direkt inblandade eller berörda personer. Materialet har sedan ’dramatiserats’ och anpassats till berättelsen.

Eftersom personerna och partiet är underordnade själva historien är namn och beteckningar fingerade. Syftet med boken är att peka på den utveckling som pågår bland en maktfull minoritet och den avveckling av väljare, demokrati och moral som blir följden. Ett annat syfte är att avslöja hur det kan gå till i maktens slutna korridorer. Det är dags för oss väljare att börja utkräva ansvar från den skara av ansvarslösa, makthungriga och ohederliga politiker som, oavsett partifärg, tillämpar en sorts ’demokrati light’ och som använder partierna för sina egna syften och den politiska makten till att berika sig själva.

Även om den här sortens politiker inte är i majoritet, bidrar de aktivt och effektivt till att underminera demokratins legitimitet och tilltron till vårt politiska system. I politikens ’Vem vill bli miljonär?’ väljer de att inte ’Fråga publiken’, d v s väljarna. De väljer istället att ’Ringa en vän’. De känner sig överlägsna sina väljare, ger sig själva tolkningsföreträde och passerar utan skam anständighetens gränser. Utan att tveka våldför de sig både på demokratin och på godtrogna väljare, som inte har en aning om hur det kan gå till bakom skickligt tillrättalagda kulisser och förförisk partiretorik.

Frågan om demokrati är en angelägenhet för alla. Eftersom man i allmänhet inte har en aning om hur partiernas interna och oftamycket odemokratiska nomineringsprocesser direkt påverkar våra allmänna val, tror nog de flesta svenskar att Sverige är en demokratins högborg. Vi måste bli mycket mer medvetna om hur det faktiskt går till bakom politikens stängda dörrar också i vårt land. ’Personval’ fungerar inte i verkligheten. Det är bara en ’förförisk benämning’ som används för att föra väljarna bakom ljuset.

Vi har de politiker vi förtjänar sägs det. Det är inte sant. Väljarna förtjänar bättre än så här, men det förutsätter att vi alla engagerar oss och att vi sätter oss in i systemet och i vad som sker bakom det som synes ske. Det förutsätter också att hela valsystemet förändras genom att personval införs fullt ut och genom att Valmyndigheten tar ansvar för hela valprocessen. Idag har den bara mandat att gripa in vid de allmänna valen. Alla oegentligheter som kan förekomma vid de interna nomineringarna i partierna, där det allmänna valet i själva verket avgörs, ligger idag helt utanför Valmyndighetens ansvarsområde. Detta bidrar sannolikt till den omfattande manipulation, korruption och det fusk som alltmer breder ut sig i politiken och som av många politiskt aktiva ses som helt ’normalt’. I en demokrati utgår den politiska makten från folket. Därför är det väljarna som fullt ut ska bestämma vem som ska representera dem politiskt, inte partikollegor och ’falangister’. Det är dags för ett systemskifte.

Bland ”sovhjärnor och nyttiga idioter”

Björksta är en välmående universitetsstad med växande befolkning och bra tillväxt. Där träffas i mitten av 90-talet tre män med stora personliga och politiska ambitioner. Allan Lundsjö, lärare i medelåldern, har tröttnat på sitt jobb och upptäckt att politik är ett givande sätt att försörja sig. Han går med i björkstapartisterna, där hans personliga styrkor blir ett välkommet tillskott och där hans politiska karriär tar fart. Efter några år är han politiker på heltid med bra lön och stora möjligheter att åka land och rike runt på ’studieresor’ betalda av medborgarna. Han trivs och lyckas bra med att lyfta fram både sig själv och Partisterna. Det dröjer inte länge förrän han helt tar över björkstapartisterna.

Ante Grenå, nykläckt lärare, känner redan efter några år att lärarjobbet inte är hans grej. När han får chansen att arbeta för Partisterna tvekar han därför inte att byta jobb. Han har varit med i Ungpartisterna sedan tonåren och drömmer om att göra politisk karriär. Till skillnad från Allan saknar Ante pondus och personlig utstrålning, men han är i gengäld mycket noggrann, listig, metodisk och uthållig. I sitt nya jobb lär sig Ante steg för steg var svagheterna och luckorna i Partisternas organisation finns. Med hjälp av denna kunskap tänker han successivt erövra makten i Partiet.

Ted Lidell studerar på högskolan men hans akademiska framgångar låter vänta på sig så han ger upp sina studier. Han anser att om han ska jobba måste det löna sig. Eftersom en akademisk karriär varken är lättsam eller lönsam, börjar Ted kasta lystna blickar mot politiken. Ungpartisterna blir hans val. Han har varken Allans personlighet och pondus eller Antes list, kunskap och uthållighet och därför är hans politiska ambitioner helt beroende av den draghjälp han kan skaffa sig.

De tre männen hittar varandra i Partiet och bildar tillsammans ett riktigt ’dream team’ styrt av egenintresse och PPM-visionen: Pengar, Position och Makt. Eftersom de ofta planerar saker i det fördolda, som de sedan genomför hux flux med hjälp av vad de kallar ’sovhjärnor’ eller ’nyttiga idioter’, personer utan konkurrerande ambitioner och initiativ, får de namnet Hux Fluxklanen. Tack vare ’bossen’ Allans fräckhet, politiska position och svajande omdöme, ’arkitekten’ Antes list, kontroll och uthållighet och ’assistenten’ Teds begränsade självinsikt och moral och hans villighet att utföra allehanda ’operationer’, tar Klanen snart över Partiet i hela regionen. I deras olaga jakt på makt är alla medel tillåtna och fusk och manipulation mer regel än undantag. Eftersom brott lönar sig i Partiet, låter deras framgångar inte vänta på sig. De styr snart Partiet med järnhand, som om det vore deras privata bolag.

                                                                              

                                                                                    Interna partivalet 1997                                                                        

Hux Fluxklanen består ännu bara av Ante Grenå och Ted Lidell. Under ett par års tid har de tillsammans med sina vapendragare in i minsta detalj gjort upp hur de ska nå sina politiska karriärer genom att systematiskt och medvetet skaffa sig kompisar och ’falangister’ runtom i regionen för att på så sätt få kontroll över ombud, provval och regionala nomineringsmöten.

-Inför varje årsmöte i de olika Partistföreningarna måste vi se till att ’rätt’ personer, det vill säga personer som inte har några egna åsikter, dom vi kallar ’sovhjärnor’ eller ’nyttiga idioter’, väljs in i dom olika föreningsstyrelserna och att ’rätt’ ombud utses till det regionala nomineringsmötet, säger Ante.

-Inga problem, svarar Ted. Eftersom så få medlemmar tar sig till årsmötena ser vi bara till att organisera ett kringresande sällskap av ’röstnomader’ eller ’röstboskap’, som dyker upp på alla lokalavdelningars årsmöten. Vi utser en grupp pålitliga personer och registrerar dom som medlemmar boende på tillfälliga ’care of’ adresser hos andra pålitliga personer. På så sätt får dom både tillträde till och rösträtt på årsmöten, som arrangeras av föreningar som dom egentligen inte tillhör. För att lyckas med detta måste vi skaffa oss tillgång till föreningarnas medlemslistor. Det fixar Katarina Ström, administratören på Partistkontoret här i Björksta åt oss. Då kan vi införa nödvändiga ändringar i medlemslistorna innan årsmötena ska hållas.

Efter hand tar Klanen på detta sätt över kontrollen över styrelserna, som nu består av handplockade pålitliga ledamöter. Nästa steg är att få kontroll över dom pengar som landsting och kommuner betalat ut för att Ungpartisterna ska bedriva föreningsaktiviteter, utbilda ungdomar i demokrati, jämställdhet och samhällskritiskt tänkande. Genom att dribbla pengarna mellan olika konton blir det svårare att spåra hur de använts och lättare att använda dem till att bekosta några få särskilt utvalda kandidaters påkostade personvalskampanjer, något som inte är tillåtet. Kontot för utbildning och verksamhetsutveckling betraktas nu av Ante och hans kumpaner som deras eget.

-Vi måste också ta kontroll över föreningarnas pengar, påpekar Ante. Det gör vi enklast genom att skicka bidragsansökningar och ’kreativa’ fakturor från Ungpartisterna till föreningarna. På så sätt kan pengar systematiskt föras över till Ungpartisternas kampanjkonto. Det kontot kommer till största delen att fylla min egen kampanjkassa och bekosta min personvalskampanj, som ska hjälpa mig att ta mig till riksdagen.

Tom James, Antes kompis och hängivne supporter, styr nu med järnhand i Ungpartisterna och jobbar outtröttligt och målmedvetet på att Ante ska lyckas. Ante själv arbetar också metodiskt och målmedvetet på sin karriär. Han massproducerar broschyrer, annonser och annat reklammaterial. Det är inte svårt att spendera partiets pengar. Tvärtom. Det visar sig efter en tid att kampanjen överskridit budgeten. Helt plötsligt fattas en stor summa pengar i Ungpartisterna. En av Ungpartistföreningarna upptäcker då att det finns en del pengar på konton, som inte använts på länge och erbjuder sig att använda dessa pengar för att rädda situationen. Kravet för att rycka in och rädda situationen är att det ska upprättas korrekta lånehandlingar. Katarina Ström, administratören på Partistkontoret i Björksta, är revisor i Ungpartisterna och känner att nu är det fara å färde. Hon protesterar vilt mot förslaget om låneavtal, eftersom hon inser att hela Partiet kommer att få veta vad som hänt, om man upprättar ett sådant avtal.

Bekymren hopar sig. Styrelsen i Ungpartisterna kan inte lämna in en fullständig bokföring, eftersom det saknas verifikat för flera tiotusentals kronor. När styrelsen hotas av polisanmälan för att de trots alla påstötningar inte fått fram de saknade verifikaten, blir situationen ohållbar.

-Äntligen har jag hittat verifikaten, säger då plötsligt den hårt pressade Katarina på Partistkontoret.

Många personer misstänker att de plötsligt upphittade verifikaten är förfalskade, men de säger inget för de vill inte veta sanningen. Inte heller de närmast inblandade är intresserade av att sanningen ska läcka ut. De är lättade över att de försvunna verifikaten hux flux bara dykt upp i Partistkontorets kassaskåp. Risken för upptäckt och polisanmälan har undanröjts och första akten av ’Brottskod miljonär’ slutar lyckligt. Antes kamp om makten kan fortsätta helt enligt plan.

Sin vana trogen verkar Ante utan att synas. Hans vapendragare gör ett lysande jobb, så det finns ingen anledning för Ante att smutsa ner sig och förekomma i sammanhang som skulle kunna få honom att framstå i dålig dager. Han jobbar därför medvetet vidare på att synas så mycket som möjligt i medierna, fullt sysselsatt med att följa sitt framgångskoncept; att göra ett visst antal framträdanden och publicera ett bestämt antal insändare och debattartiklar i tidningarna varje månad. Det är ett betydligt bättre sätt att synas.

Allan Lundsjö har nu också tagits in i Klanen. Han är den ende av dem som lyckas nå sitt mål i valet 1998 och ska nu bli riksdagsman. En slutsats som Klanen drar av denna erfarenhet är att det är dumt av dem att konkurrera med varandra på samma lista och om samma politiska poster. De bestämmer sig därför för att inte upprepa detta misstag i kommande val och kommer därför överens om att de i mycket god tid före valet 2002 ska dela upp de tre topposterna till kommun, landsting och riksdag mellan sig och toppa var sin lista istället för att konkurrera om platserna på samma listor. Då de inser att deras egna meriter inte räcker till för att nå var sin förstaplats på listorna, bestämmer de sig för att upprepa och förfina det koncept som de med stor framgång använt i partiets interna val 1997. Genom att inte konkurrera kommer de utan svårighet att toppa var sin valsedel i alla kommande val.

De ljusskygga metoder Klanen använt sig av för att säkra makten blir framöver snarare regel än undantag. Det är med andra ord nu tillåtet, för att inte säga rekommendabelt, att använda falska fakturor, fusk, oegentligheter och andras pengar för att tillskansa sig makt. Genom att se till att ’interner’ väljs till revisorer, riskerar man heller inte att någon ’utomstående’ skaffar sig besvärande insyn i bedrägerierna. För att klara sig undan ansvar om en läcka ändå skulle uppstå, har de utvecklat en trestegsraket: neka, skylla på andra eller ljuga. Eftersom de redan har organisationen och Regionrådsstyrelsen i sin makt liksom pengarna och därmed ombuden, vet de redan på förhand att de kommer att få förnyat förtroende vid varje Regionrådsmöte. Ingen intern revisor, som är mån om sin Partistkarriär, skulle ens försöka att ställa dem till svars, eftersom det skulle innebära omedelbar politisk död.

Uppfyllda av sina nya planer och kreativa lösningar samlas Hux Fluxklanen direkt efter valet 1998 för att vidareutveckla och finslipa sin strategi och taktik inför partiets interna vak 2001 och allmänna valet 2002. Då ska inget få stoppa deras framgångar. Ante, som inte litar på någon annan, har redan gjort upp en detaljerad plan för hur det valet ska hanteras och hur makten ska fördelas mellan dem efter valet. Han känner sig hyfsat nöjd trots att han inte lyckats slå Allan och ta sig till riksdagen redan i det här valet.

-Kanske är det trots allt inte så taktiskt att verka utan att synas, tänker Ante. Allan, som ofta syns utan att verka och som värker om han inte syns, har bevisligen lyckats mycket bättre, eftersom han lyckats kryssa in sig i riksdagen.

Men Allans ’jordskredsseger’ utgör i själva verket förspelet till den Big Bang och det ras som senare ska drabba björkstapartisterna och underminera hela Partiets trovärdighet. Än så länge syns inte den sprickbildning som Klanens förslagna verksamhet håller på att förorsaka i björkstapartisternas grundvalar, men ju mer krut Klanen lägger på sig själva, desto närmare rycker en ’extreme shake-over’.

För att läsaren ska kunna förstå hur Partiet hänger ihop följer här en beskrivning:

Rikspartisterna                 Partiststyrelsen                 Partistkongressen (1 gång/år-

valda ombud från hela landet)

Regionpartisterna            Regionrådsstyrelsen         Regionrådsmötet (1 gång/år-

valda ombud från regionen)Lokala

Partistföre-                        Lokal Förenings-              Föreningsrådsmötet (1 gång/år-

ningar                                rådsstyrelse                     valda ombud från lokalfören.)

Alla Partister är medlemmar i en lokal Partistförening. Den har egen styrelse som sammanträder några gånger under året. En gång per år har Partistföreningen årsmöte och då väljs nya styrelseledamöter och de ombud som ska representera föreningen på Föreningsrådsmötet och på Regionrådsmötet. På större platser finns ofta flera lokala Partistföreningar.

Den lokala Föreningsrådsstyrelsen består av ordföranden och vice ordföranden från varje lokal Partistförening inom ett visst område eller en viss kommun. Föreningsrådsstyrelsen fattar beslut om vad som ska gälla i de lokala Partistföreningarna under kommande år och utser ledamöter till de nomineringskommittéer som ansvarar för nominerade Partistkandidaters placering på valsedlarna.

 

 

Integration – en politisk illusion

Finansminister Magdalena Andersson gick i december ut och erkände att integrationen inte fungerar som den ska. Vilket hyckleri! Hur har hon mage att gå ut och säga det efter att hon och makteliten brunsmetat de personer som länge påpekat samma sak? Verklighetens folk har under rätt många år levt i en verklighet som Andersson och makteliten ihärdigt förnekat, men nu närmar sig valet och retoriken har lagts om.

Sverige har tagit emot flest asylsökande per capita i hela EU. Samtidigt är vi sämst på integration inom hela OECD-området. Så lång tid tar det inte i något annat jämförbart land för en nyanländ med uppehållstillstånd att få ett jobb och kunna försörja sig själv. Inte heller är klyftan så stor mellan inrikes födda som har ett jobb och utrikes födda som saknar jobb i jämförbara länder. Vi misslyckas också att erbjuda asylflyktingar med uppehållstillstånd både egen bostad och jobb. Inte heller klarar vi av att avvisa alla de tusentals och åter tusentals asylanter som fått avslag. Idag har vi därför noll koll på hur många som gått under jorden och uppehåller sig illegalt i landet. Hur är detta möjligt i en rättsstat?

Det växande utanförskapet är resultatet av en långsiktigt ohållbar migrationspolitik, politisk inkompetens och rädda politiker. De politiskt ansvariga har bortsett från landets förmåga och möjlighet att ta emot en så stor mängd människor på så kort tid. Att migranterna därtill kommer från länder och kulturer som har ytterst litet gemensamt med vår egen kultur gör situationen ännu mer ohållbar och svårhanterlig. 7-klövern och ’mörkarmedia’ har vägrat att se och erkänna de problem som de senaste åren blivit allt tydligare för allt fler väljare inom allt fler områden. Samtidigt som fler partier nu kopierar SD:s migrationspolitik, tävlar man om att vara det parti som tar mest avstånd från SD. Bara en verklighetsfrånvänd politiker kan tro att detta kan skapa förtroende hos väljarna.

2017 sökte 25 000 asyl. Samtidigt delades hela 135 459 uppehållstillstånd ut. Alla dessa människor ska ha arbete, bostad och del av vår gemensamma välfärd. Magdalena Andersson erkänner nu att det är en omöjlig ekvation. Migrationsverkets prognos för 2018 till 2021 ligger på mellan 21 000 och 46 000 asylsökande årligen. Till detta kommer ett stort antal anhöriga. Det innebär att Sverige fortfarande tar emot långt fler än vad övriga europeiska länder gör. Att Sverige stramat upp invandringen innebär i praktiken inte mycket. I retoriken låter det förstås bra, men maktelitens desperata försök att mörka verklighet och praktik med retorik fungerar inte längre.

Hösten 2015 innebar 163 000 asylsökande, tältläger, systemkollaps och ekonomiskt haveri. Så hur tänkte 7-klövern när de 2015 öppnade landets gränser för så många som saknade asylskäl? Riksrevisionen publicerade i höstas sin granskning av regeringens migrationspolitik och slutsatsen var att regeringen inte tänkt särskilt mycket. Den styrde nästan helt utan konsekvensanalys. Ekonomiska analyser var undermåliga, trovärdiga beräkningar av antalet asylsökande saknades liksom bedömningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting. Där remissinstanser protesterat, valde regeringen att blunda för ev konsekvenser. Riksrevisionen konstaterar att alla långtidsprognoser inom migrationspolitiken har underskattat statens utgifter, under senare år med många miljarder per år.

Invandringen är ingalunda under kontroll och präglas av tvära kast, panikåtgärder och en hotad välfärdsstat.  De politiskt ansvariga har gång på gång hävdat att invandringen är lönsam och att Sverige behöver dessa invandrare för att kunna bemanna t ex vården och äldreomsorgen. Nog måste man vara en ’naiv’ politiker för att tro att en äldre kvinna vill bli torkad i rumpan eller duschad av en ung afghan. Eller för att tro att en ung afghan vill utföra sådana uppgifter. Och vilken muslimsk kvinna skulle vara villig att duscha en äldre man eller torka hans rumpa? Att ta emot invandrare som saknar asylskäl, skol- och yrkesutbildning, som inte delar våra värderingar men vill dela vår välfärd är definitivt inte lönsamt, varken på kort eller lång sikt.

Invandrarna kommer ofta från samhällen som inte tillämpar demokrati. I sin krönika Klan kontra civilisation tar historikern Torben S Hansen upp skillnaden mellan vårt samhälle och ett klansamhälle. Där är det klanen som bestämmer och klanledarna kan leva ett lättjefullt liv tack vare att de ofta har en våldsapparat i sin hand. Synen på våld är väsensskild inom klanen, där förlust av ära bara kan betalas med en enda valuta; våldsutövning. Saker tas hand om inom famljen/släkten/klanen. Idag ser vi många exempel på hedersrelaterat våld i Sverige som bl a avspeglar sig i språket; ’balkongflicka’, ’vardagsheder’, en sorts hedersbaserad övervakning där barn håller koll på varandra för att rätt familje- och klannormer ska kunna upprätthålls. Hur kan de politiskt ansvariga bara stå bredvid och se på när andra ’rättssystem’ tar över delar av samhället?

I klansamhällen är det nästan en förödmjukelse att jobba. Pengar utan arbete ger prestige och status. Det är just det som Sverige erbjuder migranter från klansamhällen utan att kräva någon motprestation. De får sina socialbidrag m m och vägrar att ta jobb som är ’under deras värdighet’. I vårt kravlösa samhälle har de krävt sin rätt utan att först göra sin plikt. Värdegrunden och allas lika värde har satts ur spel och blivit en meningslös klyscha; det som krävts av oss svenskar har inte krävts av invandrarna. Vi ger pengar och rättigheter till grupper vars ideal och beteenden går på tvärs med våra egna. Trots att en majoritet av de unga afghanska ’ensamkommande’ männen saknat asylskäl och ljugit om sin ålder, har de ändå fått full tillgång till vårt välfärdssystem. Vilka signaler ger det att man inte behöver följa landets regler och lagar? Varför permanentar vi ett sådant beteende?

Alla vet hur viktigt det är att den som vill ta sig in på arbetsmarknaden måste kunna språket. Idag vet vi dessutom att SFI-undervisningen varit misslyckad på många håll och att invandrarna inte sällan varit omotiverade att anstränga sig. De får ju ändå sina bidrag och kan leva ett ganska bekvämt liv jämfört med vad de gjorde i hemlandet. Detta är helt oacceptabelt och försvårar integration.

Oacceptabelt är det också att de efter flera år i Sverige måste ha tolk i kontakt med myndigheter etc. Om våra politiker inte var så rädda och släpphänta, skulle de t ex ha krävt att efter tre år ska man kunna svenska så bra att man inte behöver tolk. Om man ändå behöver tolk då, ska man tvingas betala tolkkostnaden själv. Det skulle skynda på språkinlärningen. Vidare borde man lägga ner all hemspråksundervisning och istället lägga pengarna på utökad svenskundervisning. Det är familjernas ansvar att se till att barnen upprätthåller sina hemspråk.

När man flyttar till ett nytt land måste man anpassa sig efter majoritetsbefolkningen. Att t ex införa skilda badtider för pojkar och flickor eller inte tillåta gemensam simundervisning försvårar integrationen. Europadomstolen har nu slagit fast att flickor och pojkar inte ska skiljas åt badhus, skola eller andra delar av samhället. De som valt att komma till vårt land måste anpassa sig efter de regler och värderingar som gäller här. Om de inte vill låta sig integreras eller anpassa sig, bör de överväga att välja ett annat land.

Migrationsfrågan verkar nu hamna högst på väljarnas agenda inför valet och det skapar panik inte minst bland ’såssarna’. Migrationspolitiken innebär ett stort demokratiskt problem. 7-klöverns linje fram till 2015 återspeglade långt ifrån alla väljares åsikter. Nu måste de politiskt ansvariga inse och erkänna att ju fler asylsökande som får stanna, utan att integreras, desto hårdare slår detta mot rättsstatens legitimitet och mot medborgarnas tillit till rättsstaten. Alltför ofta blir resultatet kriminalitet när vi inte kan erbjuda en framgångsrik integration med egen bostad och jobb åt alla invandrare. 7-klövern måste äntligen erkänna att hög välfärd inte är förenligt med hög invandring av lågutbildade migranter utan asylskäl från avlägsna länder och kulturer.

Paniken i politiken

Är det någon som missat att valrörelsen redan är igång med ett stort antal mindre trovärdiga utspel och gott om överbudspolitik? Miljarder och åter miljarder utlovas, till efter valet förstås, men vad hjälper den nuvarande starka ekonomin, när politiken de rödgröna bedrivit i snart 4 år varit så svag och oppositionen så blek och passiv?

Den stora frågan i valet blir tydligen migrationspolitiken, så både Kristersson och Löfven förespråkar nu under galgen en restriktiv migrationspolitik. Vem kan lita på herrar (och damer) som plötsligt släpper alla spärrar och vars värderingar svängt 180 grader så snabbt? I valutspelens tid visar det sig nu att det mesta som dessa herrar dömt ut i SD:s politik är löften de går till val på. Flera politiska bedömare påpekar t ex att sossarnas senaste migrationspolitik, som presenterades av Löfven i fredags (4/5), på punkt efter punkt är en kopia av den migrationspolitik SD förespråkat i många år. Sveavägens kopiatorer måste ha gått ordentligt varma på sistone. SD borde kunna kräva ’copyrightersättning’ eller ’stimpengar’ av dem som stimmat över deras politik och nu plankat den. Men väljer kopian när det finns ett original?

Regeringskollegan miljöpartiet verkar totalt överkörda. Det är antagligen sossarnas taktik för att visa väljarna att mp inte längre är intressanta som samarbetspartners. Löfven har däremot uttryckt intresse för att samarbeta med liberalerna och centern efter valet, förutsatt att han kan sitta kvar och välja vem han vill liera sig med.

Inte heller migrationsminister Fritzon (s) verkade helt införstådd med vad Löfven gick ut med. Han betonade på presskonferensen att barn till papperslösa inte ska kunna gå i svensk skola. Senare under dagen tvingades Fritzon pudla och ta tillbaka detta påstående:

-Det finns inget förslag vad gäller att neka papperslösa barn skolgång och vi har inga planer på det.

När Löfven pratar utanför de manus han fått sig förelagda av sina ’närmast sörjande’ blir det lätt fel. En svetsare utan svetsarexamen har kan ha problem med att foga ihop delarna. Regeringens lagstridiga förslag om amnesti till 9 000 ’ensamkommande’ är ett mycket tydligt exempel på att sossarnas politik inte hänger ihop och att retorik och praktik inte ’svetsats’ samman.

Löfven har tidigare sagt att SD är huvudfienden inför valet. Hur ska han nu med trovärdighet i olika sammanhang kunna anklaga SD för att vara rasister, främlingsfientliga, nyfascister, inskränkta nationalister, nazister m m? Visserligen är trovärdighet inte Löfvens paradgren, men en nedre gräns måste väl även han ha. Så kan alla vi, som länge hävdat att endast migranter med skyddsskäl ska få uppehållstillstånd, nu slippa brunmålning och rasiststämpel? Och kan vi dessutom slippa bli kallade onda, inhumana el dyl när vi kräver att tydliga krav ska ställas på dem som får uppehållstillstånd här? Knappast! Jag tror det när jag ser det.

2014 var det identitetspolitik och postmodernism, nu är det hårdare tag, strängare straff, ordning och reda, restriktiv migrationspolitik, fler poliser och inre kontroller och fler avvisningar. Jag väntar fortfarande på tydliga besked om vad som hände de 80 000 som Ygeman så högtidligt lovade att utvisa. Ygeman ’utvisades’ visserligen själv från regeringen ett år senare, men han är ett talande exempel på att retorik och taktik prioriteras före praktik och juridik. Snicksnack som inte leder till handling. Vem tror att de åtgärder Löfven nu presenterar ska omsättas i handling? Hans och sossarnas ’record’ talar klart emot detta. Bara de lyckas få fler röster för att säkra fortsatt makt i all evighet kommer deras löften nu inte att innebära någon större förändring efter valet. Det måste till en helt ny politik och helt nya politiker för att genomföra en radikal förändring.

Moderaterna är förstås inte sämre än sossarna så här i valtider. De har också tvärvänt och pratar plötsligt om volymer och invandringens kostnader. Så dags! Vem kan lita på politiker som sätter makten och prestigen före landet bästa och vars värderingar svängt 180 grader inom ett år? Verkligheten visar nu att de nya moderaternas och alliansens migrationspolitik varit ett fullständigt fiasko ekonomiskt såväl som juridiskt och en irreparabel och oåterkallelig katastrof för landet. Det vore därför klädsamt om de nu äntligen valde att sätta landets bästa i främsta rummet. Det räcker inte med att under galgen kopiera SD:s politik. Kristersson borde också kunna omvärdera sin ’ovuxna’ och egensinniga motvilja att åtminstone samtala med SD, Sveriges tredje största parti. Dessvärre klargjorde han i Agenda förra veckan att ”Ska man kompromissa så ska man göra det med människor vars grundläggande värderingar man gillar” och förklarade att det är sossarna.

Göran Persson sa enl AB nyligen i sitt sedvanliga 1:a majtal i Vingåker:

-Det vi såg under den borgerliga perioden var en totalt misslyckad migrationspolitik. ”Öppna era hjärtan”, sa Reinfeldt, utan några som helst konsekvenser i åtanke. Det fick bli som det blev. Vi har fått bekymmer som vi behöver slita med i ganska många år och det kommer att kosta pengar.

Denna planlösa, kostsamma ”totalt misslyckade migrationspolitik” och integrationshaveri med brutet samhällskontrakt som följd har sossarna övertagit och t o m vidareutvecklat tillsammans med mp. Vem kommer inte ihåg hur Löfven & Co hösten 2015 stod på Medborgarplatsen och basunerade ut:

-Refugees welcome!

Regeringen har fortsatt med alliansens ”totalt misslyckade migrationspolitik”. För drygt en vecka sedan beviljade Sverige enl DN uppehållstillstånd för 145 000 personer under 2017. Vilken anhöriginvandring kommer detta att medföra? Hur rimmar detta stora inflöde med EU:s miniminivå? Hur kommer kravet på att migranterna ska kunna göra sin identitet tydlig att hanteras framöver? Hittills har det funnits tydliga lagar och regler som ansvariga valt att strunta i. Det känns ytterst laglöst och rättsosäkert. Vad är det som säger att sossarna och alla ansvariga på berörda myndigheter m fl kommer att respektera gällande lagstiftning framöver?

Hur ska förresten Annie Lööf nu agera när sossarna tvärvänt i migrationspolitiken? Om hon räknat med en ministerpost i en socialdemokratisk samarbetsregering, torde hon antingen få tänka om eller göra en politisk U-sväng i migrationsfrågan. Visserligen säger hon i sin nyutgivna, egenhändigt skrivna PR-bok att ”människovärdet är inte något som jag kompromissar med”, men det är en klar förvrängning av sanningen. SD verkar i hennes självgoda ögon inte ha lika värde som t ex s k ensamkommande utan asylskäl, som fått avvisningsbeslut men vägrat lämna landet. Kanske borde också Åkesson & Co använda samma taktik som de ’ensamkommande’ (skrika högt och ihärdigt demonstrera på gator och torg) för att den goda Annie åtminstone ska nedlåta sig till att samtala med dem. Men så långt sträcker sig tydligen inte hennes ’medmänskliga politik’ eller hennes omtanke om landets bästa.

Lööf och alla andra invandraringvänliga politiker behöver knappast oroa sig. Vi som anser att den svenska migrationspolitiken är ett hot mot landet och välfärden har däremot desto större anledning till fortsatt oro. Hade sossarna menat allvar, hade de inte taktiskt och strategiskt tvärvänt under galgen bara några månader innan valet och lovat att införa åtgärder först efter valet. Att tillsätta jäst när bullarna är bakade funkar inte. S har ingen som helst trovärdighet i migrationsfrågan längre. Detta handlar bara om röstfiske och saknar trovärdighet.

Sossarnas nya migrationspolitik är bara bluff och taktik och inte minst ett desperat försök att vinna tillbaka alla väljare de förlorat till SD. Hade de menat allvar med sin hastigt framtagna restriktiva migrationspolitik, hade de börjat med att skrota det lagstridiga förslaget om ’amnesti’ till de 9 000 ’ensamkommande’. Att prata om trygghet i en ny tid och samtidigt sätta sig över gällande lagar innebär varken trygghet eller trovärdighet.

Sverige behöver nu politiker med förmågan att göra konsekvensanalyser innan konsekvenserna uppstår istället för 10 år efter att konsekvenserna blivit tydliga. Det är lätt att hålla med WilhelmMoberg:

-Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.

Lööfbiff till Löfven

 

Annie Lööf (C) meddelade i veckan att hon stöder de rödgrönas förslag om amnesti till 9 000 s k ’ensamstående’ afghaner utan asylskäl eftersom de ”medmänskliga konsekvenserna blir alldeles för stora” om förslaget om amnesti stoppas. Att de juridiska och ekonomiska konsekvenserna blir alldeles för stora, inte minst för väljarna, att hon åsidosätter ”allas lika värde” och att hon har så liten respekt för rättssäkerhet, rättsliga principer, Lagrådets synpunkter och demokrati tyder på att hon väljer politik före juridik.

På pressträffen (24/4) beskrev Lööf regeringens förslag som ”riktigt dåligt genomarbetat”. Samtidigt sa hon att hon stöder förslaget, ett förslag som fått berättigad kritik från samtliga remissinstanser och som Lagrådet kommenterar så här:

- Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas.

Och så här:

-Det är en ny princip i utlänningslagstiftningen att låta handläggningstidens längd utgöra i stort sett enda skälet för uppehållstillstånd.

Att ’metallgutten’ Löfven och Fridolin kör på är mindre förvånande än att Lööf, som har en juristutbildning, så lättvindigt sätter sig över Lagrådets ovanligt hårda kritik. Hur har hon mage att stå inför kameran, rikta stenhård kritik mot förslaget, beskriva det som ” ett riktigt dåligt utformat förslag, illa framtaget” och ett ”haveri” och ändå rösta ja till det? Vem kan lita på en politiker som inte respekterar väljarna, lagarna och rättssäkerheten och som väljer politik före demokrati, lag och ordning?

Regeringens lagförslag innebär amnesti till ca 9 000 s k ’ensamkommande’ afghaner som fått avslag på sin asylansökan då de saknar asylskäl. Det betyder att de rödgröna och centern prioriterar en enda grupp av asylsökande framför andra grupper. Men amnesti kan inte ges bara till en grupp utan bör i så fall ges till alla som fått avslag under samma betingelser. Kändisar och allmän opinionsbildning ska inte styra vår asylprocess. Den ska regleras av lagar och domstolar. Dessutom ska samma krav och likvärdig behandling gälla för alla som söker asyl.

Att denna grupp, i huvudsak män, kallas ’ensamkommande’ är anmärkningsvärt. De kallades först ’ensamkommande barn’, men då det visade sig att de flesta av dem inte var barn utan över 18 år, övergick PK-isterna och MSM till att kalla dem ’ensamkommande’. (De har också kallats ’ankarbarn’ för att deras familjer skickat dem till Sverige i hopp om att få komma efter som anhöriginvandrare). De flesta migranter som kommit de senaste åren har kommit ensamma och utan familjemedlemmar, men de kallas inte för ’ensamkommande’ utan migranter eller asylanter. Att kalla gruppen afghaner för ’ensamkommande’ fast de är vuxna är bara ett sätt att stärka deras status och medkänslan med dem.

För att få uppehållstillstånd i Sverige och tillgång till våra generösa bidragssystem har 7 000 av de ’ensamkommande’ ljugit om sin ålder. Lööf kommenterade detta så här i Svt:s Agenda (4/2):

-Åldern har blivit uppskriven, men man har kanske inte uppenbart ljugit om sin ålder, och den skillnaden är oerhört angelägen.

Dessa 9 000 har fått sin ansökan prövad, oftast i flera instanser, men då de saknar asylskäl har deras ansökningar avslagits. Därmed ska de utvisas, men gruppen vägrar acceptera besluten de fått. Istället har de demonstrerat. Kändisupprop, vädjan från många välgörenhetsorganisationer, strategisk PR, Ung Vänster, Svenska Kyrkan, Röda Korset m fl har hjälpt Ung i Sverige att skaffa största möjliga uppmärksamhet åt gruppen sedan i somras. Inflytelserika och militanta kompisar är ett måste för att lyckas i dagens Sverige. Dessa afghanska män, vars identitet och bakgrund är okänd, kommer nu att gå i samma gymnasieskolor som svenska tonåringar. Hur ser tonåringarnas föräldrar på det? Fler ’vuxna’ i skolan känns oroande under dessa förhållanden.

Att var och en av de 9 000 saknar asylskäl och därför fått avslag på sin asylansökan i olika instanser, samtliga processer betalda av oss skattebetalare, verkar helt ovidkommande. ’Åt den som skriker högst skall varda givet’. Att budgeten dräneras av dem som saknar asylskäl, att grupp ställs mot grupp och att Sverige slits isär bekymrar inte de politiskt /o/ansvariga i praktiken, bara i retoriken. Att Sverige samtidigt har allt fler hemlösa fattigpensionärer som lever på existensminimum är inget de politiskt ansvariga ’ovan där’ tar ansvar för. Varför organiserar inte Svenska Kyrkan, Röda Korset, Jonas Gardell, Ung Vänster m fl upprop för att dra uppmärksamhet till de ca 75 000 gamla som varit med och byggt upp vårt samhälle och som nu svälter? En svensk fattigpensionär kostar staten 141 600 per år, att jämföra med de 700 000 som läggs på varje ’ensamkommande’.  Varför behandlar vi inte alla människor likvärdigt?

Att miljöpartiet jublar är förståeligt. De har med sina få procent i valet 2014 fått alldeles för mycket att säga till om. De sägs ha hotat Löfven med att avgå innan valet om han inte gick med på amnestikravet –  förhoppningsvis deras sista chans att köra med utpressning i regeringsställning. Löfven borde ha tagit chansen att bli av med Mp istället för att vika ner sig för deras utpressningsförsök och låta dem skapa kaos i migrationspolitiken. Liten tuva stjälper ofta stort lass.

Amnestin för ensamkommande sägs heller inte vara särskilt populär bland många S-väljare, vilket kan gynna SD, som Löfven (och C) utnämnt till sin huvudmotståndare i valet. Så varför agerar de rödgröna och centern valarbetare för SD? Och varför genomdriver regeringen i sällskap med centern en migrationspolitik som saknar stöd bland en majoritet av väljarna och frångår gällande lagstiftning? Det blir nu omöjligt för Löfven att hävda att ordning och reda ska gälla i migrationspolitiken:

-Man får söka asyl i Sverige, men är det så att man får ett nej så är det nej. Om vi inte har den ordningen, ja då har vi ingen ordnad migrationspolitik längre.

Det är bara att hålla med Expressen som skriver (24/4) att ”principlösheten är den enda kvarvarande principen i migrationspolitiken”.

Lööf har nu fixat biffen åt Löfven genom att ’skita i det blå skåpet’ och ge dödshjälp till en Allians 2.0. Löfven kan förstås glädja sig åt att Kristersson får det tufft framöver; härska genom att söndra är en välkänd taktik. Men Löfven, som anser att några tusen arbetskraftsinvandrare hotar ordningen på svensk arbetsmarknad, ger nu 9 000 s k ’ensamkommande’ vuxna utan skyddsskäl och möjlighet att få jobb och kunna försörja sig rätt att stanna i landet.  Hur ska han fixa det? Antagligen genom att avgå. Bättre fly än illa fäkta. Så gjorde också Reinfeldt.

2013 gick Lööf ut med att hon hellre skulle äta upp sin högra sko än bli ett stödhjul åt socialdemokraterna. Det är m a o nu dags för henne att tugga i sig sin högersko. Jag hoppas den är riktigt seg och räcker länge. Om inte är tillgången på begagnade skor enl uppgift god eftersom centerns kanslikontor i Stockholm nu bombarderas med begagnade skor.

‘Skämska’ Akademien

Svenska Akademien har makt och stort inflytande över kulturlivet och därmed också över samhällslivet. Genom Nobelpriset i litteratur påverkar den också Sverigebilden. Det som händer i Akademien är m a o ingen intern angelägenhet och den får därför räkna med granskning, ifrågasättanden och kritik.

Kulisserna har nu rämnat och det framgår med all önskvärd tydlighet hur mycket, eller litet, snille och smak som dolt sig där bakom. Denna ’emliga armé’ av författare och kulturpersonligheter visar sig nu i all sin ynkedom i det pågående interna skyttegravskriget. Den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl gick t ex i Expressen ut för några dagar sedan och hävdade att ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift…”

Engdahl var Akademiens ständige sekreterare 1999 till 2009. Hur lyckades han med uppdraget under sina 10 år som sekreterare? Redan 1997 fick den dåvarande sekreteraren Sture Allén information om ’Kulturprofilens’ härjningar, sexterror och märkliga kvinnosyn, men varken Allén eller Engdahl lyfte ett finger för att ta tag i problemet. Inte heller den följande ständige sekreteraren Peter Englund tog tag i ’byken’. Allt sopades istället under mattan och där låg det ända fram till hösten 2017, när #metoo drog igång. Därmed hamnade det i den just avgångna ständiga sekreteraren Sara Danius knä, som därigenom fick decennier av otvättad byk i knät, en oerhört svår, kanske omöjlig, uppgift att lösa.

Engdahl är sedan många år nära vän till Kulturprofilen och känner mycket väl till dennes obegränsade tillgång till Akademiens bostäder och anklagelserna mot honom. Det hindrar inte Engdahl från att i en DN-intervju beskriva Kulturprofilen som ”en livsstilsförebild”?

-Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män: bli inte hipsters, bli gentlemen!

Vad avslöjar detta om Engdahls snille och smak? Och vad säger det om Engdahls omdöme, eller brist på omdöme, när han beviljar ekonomiskt stöd till makarna Frostensson-Arnaults Kulturklubb? (Denna jävssituation är något som samtliga ledamöter enl uppgift ser som något mycket allvarligt och oförsvarbart och där det rått stor enighet bland ledamöterna). Dessutom lämnar Engdahl in en begäran om statlig inkomstgaranti på livstid (konstnärslön) till Kulturprofilen. Vänskapskorruption! ’Moras’ Engdahl borde ha en hel del att begrunda och avhålla sig från att kasta sten i glashus. Anybodys-place.blogspot.se sammanfattar träffande Engdahls insats:

-Engdahl vars största insats verkar ha varit att sopa all kritik mot vännen Kulturprofilen under mattan, samtidigt som han varit delaktig i att bevilja ekonomiska stöd till akademiledamoten och hennes makes företag. En verksamhet där de verkar ha trott att deras kulturella storhet placerat dem utanför de ekonomiska lagar, skyldigheter och regler som gäller vanligt folk.

Jag misstänker att Danius trampade på en del ledamöters ömma tår, när hon försökte reda upp alla oegentligheter som nu avslöjats.

Det livslånga medlemskapet har skapat en sjuk organisation och vanskötseln har pågått i decennier. ’De aderton’ har försett sig själva med förmåner och delat ut pengar, priser, lägenheter till sig själva, anhöriga och bekanta. Helt plötsligt inser hela världen att Akademien är en osund, odemokratisk och otidsenlig institution. Det avslöjas inte minst av det faktum att ledamöterna inte ens anser att de behöver polisanmäla de misstänkta oegentligheter som en advokattutredning kommit fram till. Enl utredningen kan Akademien i åratal betalat ut pengar till en verksamhet som kan ha brutit mot både skatte-, bokförings- och utskänkningsregler. De ’onåbara’ tycks anse sig stå över de regler och lagar som gäller oss övriga.

Så hur tänker de 11 som är kvar i Akademien? Varför avgår de inte som vanlig heder och anständighet kräver av en styrelse som så allvarligt misskött sig och brustit i ansvar? Pengar och makt är förstås svaret. Det bekräftas bl a av ledamoten Kristina Lugn samt av Ebba Witt Brattström, Engdahls f d hustru. Båda säger att det finns starka ekonomiska motiv till att inte lämna sin stol, som man innehar på livstid.

Enl reglerna kan man inte begära utträde ur Akademien, något som kungen, i egenskap av Akademiens höge beskyddare, nu håller på att se över:

- Jag kommer, i ljuset av utvecklingen, att överväga behovet av kompletteringar av stadgarna, bland annat vad avser rätten till utträde”, och hovet bekräftar att det arbetet nu har inletts.

Nu vet vi emellertid att det går utmärkt att lämna Akademien, åtminstone om man som Sara Danius och Katarina Frostensson tvingas lämna. Vi vet också att Akademien nu har endast 11 ledamöter kvar och att den därmed inte är beslutsmässig. Denna stolta institution har plötsligt tappat både luft och anseende liksom heder och ära och kvar är bara en liten ängslig grupp som prioriterar sina egna  privilegier före det månghundraåriga och ansvarsfulla uppdraget.

Den dokusåpa vi bevittnat under de senaste dagarna visar hur snabbt en anrik institution kan falla sönder. Akademiens särart och existensberättigande ifrågasätts nu, när årtionden av vänskapskorruption, jäv och bristande omdöme och moral skoningslöst avslöjas. Så här skriver Alice Teodorescu i en ledare i GP (15/4):

-De ska stå över allt det olämpliga som ”vanliga” människor skulle kunna tänkas ägna sig åt. När korthuset faller och det blir uppenbart att det bara rört sig om ännu ett fuskbygge påverkas Sverige i stort. För om inte ens några av de mest intellektuella har någon kompass, vad ska man då kunna förvänta sig av någon annan, vem som helst?

Nu återstår bara spillror av det månghundraåriga illustra sällskapet Svenska Akademien. Med 7 tomma stolar är de enl nuvarande stadgar för få för att kunna välja in nya ledamöter som ersätter avhopparna. Börshusets spillra av snille och smak har genom sitt självskadebeteende och brist på moral och heder m a o tagit död på sig själva. Nu blir det kungens ansvar att sopa ihop det som återstår och styra upp en akademi vars ledamöter inte varit vuxna sin uppgift.

Hemlösa, hungriga och utsatta

För några dagar sedan avslöjade en Svt-dokumentär en ”fullständigt oacceptabel” och skrämmande verklighet; hundratals svenska hemlösa fattigpensionärer fryser och svälter i den ’humanitära stormaktens’ högborg. Samtidigt satsar regeringen ytterligare 200 miljoner på ensamkommande män (som fått sin ålder uppskriven!) för att de ska kunna bo kvar i kommunerna. Bara under 2018 har sammanlagt 395 miljoner avsatts för denna grupp. Vem kommer inte ihåg SD:s valfilm där svenska pensionärer ställdes mot burkaklädda muslimer? Vilket ramaskri den filmen väckte bland övriga partier och godhetsapostlar! Nu är detta ett en del av svensk verklighet. Skamligt!

Under denna mandatperiod har vi gång på gång sett hur den rödgröna regeringen ställer grupp mot grupp trots att de hävdar motsatsen. Enl Svt-dokumentären växer antalet utblottade och hemlösa svenskar i stockholmsområdet. Det handlar inte om missbrukare utan om hundratals personer som oftast jobbat och gjort rätt för sig hela livet men som kanske drabbats av skilsmässa, psykisk ohälsa eller andra sjukdomar i kombination med försämrad ekonomi, inte sällan p g a låg pension. De lever nu i ett mycket hårdare samhällsklimat, där de hotas och rånas av illegala invandrare och ungdomsgäng. Vart tog omsorgen om de svaga vägen? Hur rimmar detta med allas lika värde och ”värdegrunden”? Varför protesterar inte några kändisar och ‘godhetsapostlar’ mot behandlingen av denna sårbara grupp på samma sätt som de protesterar när migranter utan asylskäl inte får stanna?

På 6 år sägs de hemlösa svenskarna över 65 ha blivit hela 23 % fler, något som bl a Expressen och Svt rapporterat om. Att detta rönt så liten uppmärksamhet i media, bland de politiskt ansvariga och ’godhetsapostlar’ är skamligt. En av de intervjuade i Svt-dokumentären, Astrid, berättar att när pensionen utbetalas den 20:de varje månad, passar man på att råna henne. De svenska kvinnliga pensionärerna är enl dokumentären så utsatta för våld och rån att de inte kan sova på pendeltågen utan måste röra sig i grupp hela tiden.  ”Fullständigt oacceptabelt”! Hade detta drabbat dem om de varit en röststark grupp?

Även från andra håll kommer rapporter om hur lågprioriterade många äldre är i Sverige idag. Bl a drar man nu in sötningsmedel på ett kommunalt äldreboende för att det blir för dyrt. De anhöriga får nu betala för sötningsmedlet som de boende vill ha. ’Humanitär stormakt’ klingar allt falskare. Brottslingar som avtjänar fängelsestraff får egna rum, mat flera gånger om dagen och chans att varje dag duscha och vistas en stund utomhus. Människor som däremot gjort sin plikt och nu på ålderns höst kräver sin rätt lämnas hemlösa och hungriga i en otrygg miljö. Hur har det gamla ’folkhemmet’ kunnat hamna så här snett? En ’humanitär stormakt’ prioriterar inte människor som vistas illegalt i landet och bortprioriterar inte heller sina egna medborgare, som varit med och byggt upp landet och välfärden.

– Det går ju starkt i svensk ekonomi och vi har ju stora överskott i statsfinanserna, det gör att vi har möjlighet att betala det här men ändå har rejäla marginaler i statskassan.

Såsäger finansminister Andersson till Svt betr de 5 miljarder staten är skyldig kommunerna för asylmottagande av s k ensamkommande och som kommunerna nu sent om sider får ersättning för. Hon försäkrar samtidigt att inga andra områden kommer att drabbas eller stå underfinansierade p g a den enorma avbetalning för ’ensamkommande’ som nu alltså ska genomföras. Jag undrar hur Sveriges 225 000 fattigpensionärer, som hankar sig fram under EU:s fattigdomsgräns, reagerar på Anderssons påstående. Går Sveriges ekonomi så lysande, har vi också råd att se till att våra pensionärer och åldringar har ett hem, mat för dagen och ett värdigt liv. Varför inte satsa litet av landets ”rejäla marginaler i statskassan” på denna sårbara grupp? Att satsa 395 miljoner bara i år på ’ensamkommande’ män, som fått sin ålder uppskriven, är en prioritering som saknar stöd bland en majoritet av väljarna. Politiker som inte prioriterar sin egen befolkning måste bort.

Under manifestationen Refugees welcome hösten 2015 slog Stefan Löfven fast att ”flyktingmottagandet är hela Sveriges ansvar – ingen ska smita undan”. Men Löfven glömde sitt kontrakt med folket och välfärdsstaten. Hans skräck för att skapa rasism innebar att han struntade i dialogen med medborgarna. Han krävde att vi skulle ta ansvar för, och vara solidariska med, människor på flykt. Nu var det faktiskt bara ca en tredjedel av alla som kom, som ”flydde från krig och förföljelse” och hade asylskäl. Övriga skulle aldrig ha släppts in utan avvisats vid gränsen. ”Fullständigt oacceptabelt” och förståndsbefriat att ha tvingat på Sverige denna situation! Den styrande makteliten har uppenbarligen inte klarat av att styra Sverige i rätt riktning.

Inför valet föreslår regeringen nu att man ska införa avresecentra för alla som inte har asylskäl och ska lämna landet. Samtidigt föreslår regeringen att 9 000 ensamkommande som saknar asylskäl ska beviljas ’amnesti’ för att studera på gymnasiet. Till skillnad från äldre utsatta, hemlösa och lågmälda svenskar har de högljudda ’ensamkommande’ utan asylskäl många ’godhetsapostlar’ som hjälper dem att organisera stora demonstrationer för att slippa avvisning. Den ”ordning och reda” Löfven lovat när det gäller invandringen och återvandringen är ren plakatpolitik. Vad hände förresten med de 80 000 illegala migranter som Ygeman för 2 år sedan sa skulle avvisas? Hur många har i själva verket avvisats och hur många fler som ska avvisas har tillkommit sedan dess? Ingen som vet eller vill veta.

Aldrig tidigare har de politiskt ansvariga svikit så många av sitt eget folk under så kort tid. Allt för att framstå som en ’humanitär stormakt’. Alla de miljoner kronor som den ständigt leende kulturminister Bah Kuhnke under denna mandatperiod (och tidigare som GD för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) gett islamiska föreningar och organisationer knutna till Muslimska brödraskapet (som anger hur omdaningen av samhället i islamisk riktning bör gå till) skulle ha gjort stor skillnad för många äldre hemlösa fattigpensionärer.

Fredrik Strage, kulturskribent i DN, skrev igår i sin krönika där (7/4):

-Men Alice Bah Kuhnke var ju tvungen att gå med i Miljöpartiet för att bli kulturminister och de är i princip islamister.

Men Bah Kuhnke chansar och ler med bländande vita tänder och meddelar att hon kan tänka sig att ingå i annan partikonstellation efter valet, t ex med moderaterna. För landets bästa hoppas jag att både hon och miljöpartiet rycks upp med rötterna. Mp har getts alldeles för mycket makt utifrån de få mandat de fick i valet 2014, vilket inneburit stora problem både för sossarna och landet. Dessutom har mp:s tid vid makten inneburit stora problem för dem själva. Dags att rösta bort dem en gång för alla!

 

 

”Läget är jävligt allvarligt”

I slutet av september förra året mördades en 60-årig kvinna i sitt hus i Umeå. Mördaren var ytterst brutal; han sparkade, stampade och hoppade på kvinnan längst ner i hennes egen källartrappa. För att försvåra för polisen att säkra spår strödde mördaren ut mjöl i trappan, men hans skoavtryck i blod fanns kvar på brottsplatsen.

Kvinnan hade känt mördaren länge. Han hävdade att kvinnans bror haft en skuld till honom och därför lovat honom att få använda garaget i villan för att bedriva näringsverksamhet där. Kvinnan ville inte ha mannen i garaget och försökte få ut honom därifrån, men till slut lyckades hon få honom avvisad.

Mannen åtalas nu för mord. Enl åklagaren ska motivet vara att han ville åt kvinnans hus. Mannen förfalskade därför ett testamente som innebar att villan efter kvinnans död skulle tillfalla en av mannens nära släktingar.

I samband med polisutredningen visade det sig att mannen finns under många avsnitt i belastningsregistret. Redan 1996 dömdes han till två års fängelse för grov varusmuggling, 1997 utvisades han på livstid och 1998 sökte han åter asyl i Sverige. P g a många tidsbestämda uppehållstillstånd, överklaganden och verkställighetshinder har utvisningen aldrig blivit av under de gångna 20 åren!! Sedan 2015 har mannen klassats som ’avviken’. Hur är det möjligt? Hur många misslyckade eller uteblivna utvisningar ska vi tolerera? Staten borde avkrävas skadestånd för sitt flagranta misslyckande att skydda landets medborgare.

Mannen nekar till brott och har krävt att få Leif Silbersky som försvarare.

Ett par veckor senare hittade ett par grannar en 89-årig kvinna i Norsjö (Västerbotten) brutalt mördad. Spåren ledde polisen till 20-årige Amir Amiri, som greps och anhölls redan samma kväll. Enl åklagaren mördade han kvinnan genom att utsätta henne för ”trubbigt våld mot huvudet” och sticka henne med ”ett eggvasst föremål mot bålen och ena benet”.

Mordet kan enl åklagaren ha varit ett rånförsök som spårat ur, då Amiri vid tiden för mordet hade skulder på ca 15 000 kronor som gått till indrivning hos Kronofogden. Amiri har dock hela tiden nekat till mordet men har inte kunnat förklara varför hans strumpor bär spår av den mördade kvinnans blod. Han åtalades i januari för mord och Skellefteå tingsrätt har nu dömt honom till 14 års fängelse och livstids utvisning efter avtjänat straff.

Amiri är medborgare i Afghanistan och kom till Sverige för fem el sex år sedan, d v s långt innan han blev myndig. Hans familj består av mamma och två små syskon. De bor i Teheran. Han är gift och hans fru väntar barn. Innebär detta att Sverige beviljade asyl åt ”ensamkommande barn” från Afghanistan redan för fem-sex år sedan? Och är Amiri ytterligare ett exempel på ”ensamkommande afghanska barn” som egentligen kommer från Iran? Säkert är i alla fall att en kvinna kallblodigt mördades av Amiri och lämnades att dö i ett soprum. Varför ska vi skattebetalare tvingas bekosta hans fängelsevistelse? Är det inte på tiden att Sverige låter utländska brottslingar sona sina brott i hemländerna om de inte hunnit få svenskt medborgarskap när brotten begås?

Ovanstående utgör bara 2 av alla mord som skedde under 2017. Antalet fall av dödligt våld 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002 när Brottsförebyggande rådet, BRÅ, började föra statistik. Aldrig tidigare har så många mord, dråp och misshandelsfall med dödlig utgång anmälts i Sverige som 2017. Utredaren Nina Forselius ser det så här:

-Det enda det egentligen betyder är att polismyndigheten har tagit upp fler brott, säger hon.

Vem är förvånad över hennes svar? Hon kan ju inte säga att det till stor del är ett resultat av politikernas ansvarslösa invandringspolitik och naiva mångkulturalism. Statistik, frågor eller uppgifter behandlas idag ofta utifrån vem som kan gynnas eller missgynnas av dem. 7-klövern och main stream media, MSM, offentliggör och publicerar högst ovilligt något som kan ”gynna mörka krafter i samhället”, d v s Sverigedemokraterna. Både demokratin och väljarnas förtroende hotas när olika politiska krafter och agendor används till att censurera och förvränga information och statistik.

Justitieminister Morgan Johansson har med en dåres envishet hävdat att antalet mord och våldsbrott minskar i Sverige. Samtidigt vittnar TV, radio och tidningar om att hans påståenden är genomfalska. Inte minst har antalet skjutningar mot polis, stenkastning mot blåljuspersonal, bråk och våld på akutmottagningar, hedersvåld, gruppvåldtäkter, våldtäkter mot män och andra sexualbrott ökat dramatiskt. Ovärdigt en minister i allmänhet, en justitieminister i synnerhet, att medvetet ljuga! Faktaresistens, strutspolitik och mörkläggning är respektlöst både mot medborgare och mot demokratin, som mer och mer övergått i demokratur.

Men nu är det valår och de politiskt ansvariga har börjat ”svära i kyrkan” och kopiera allt mer av SD:s förslag och politik. Allt som var förbjudet att säga förra året kan nu sägas och göras i jakten på väljarna och makten. Magdalena Andersson gick t ex före jul ut och uppmanade migranter att inte längre komma till Sverige då vår kapacitet att ta emot dem har nått vägs ände. Moderaternas Elisabeth Svantesson kräver att få veta vad invandringen kostar, en majoritet av partierna vill ha strängare straff och föreslår att villkorlig frigivning ska avskaffas. Ylva Johansson har börjat prata om att inrätta avresecentra för alla migranter som inte beviljats asyl och Anna Ekström har varit ute och pratat om mobilförbud och ordning och reda i skolan. Mycket ull och litet verkstad misstänker jag. En hel mandatperiod har regeringen haft på sig utan att genomföra detta.

Som om partiernas plötsliga omvändelser inte vore nog har nu också kriminologen Jerzy Sarnecki, Sveriges svar på ’Bagdad Bob’, gjort en veritabel U-sväng. Ifjol hävdade han att Sverige blir allt tryggare. När han nyligen intervjuades i Forskning och Framsteg sa han sig nu vara tagen på sängen över den verklighet som vi andra länge oroats av:

-Detta har tagit oss och polisen med total överraskning. Det tar tid att lära sig att bekämpa detta. Det kräver gigantiska resurser. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu.

Sarnecki är mycket bekymrad över situationen och över att våldet börjar sprida sig också utanför utanförskapsområdena. Han jämför nu Sverige med 1920-talets gängkriminalitet i Chicago. Han går så långt att han säger att ”läget är jävligt allvarligt” när det gäller det dödliga våldet. För bara något år sedan var han ytterst faktaresistent och förnekade kraftfullt den uppenbart negativa utvecklingen.

En viss faktaresistens uppvisar Sarnecki dock fortfarande. Det har rests krav från olika håll på att BRÅ bör ta fram en ny sammanställning över kopplingen mellan brott och etnicitet. Senast en sådan sammanställning gjordes var 2005. I Svt:s Agenda (15/1) framhöll Sarnecki att det knappast råder brist på kunskap eftersom det mellan 1974 och 2005 gjordes 24 undersökningar som alla visade att invandrade är överrepresenterade i brottslighet. Enligt Sarnecki skulle en ny undersökning visa på samma sak (SVT 15/1).

När Sarnecki 1989 medverkade i Svt:s Norra Magasinet i ett program om invandrare och brottslighet ansåg hand det angeläget att utreda förövarnas etnicitet och se vilka nationer de kom ifrån:

-Det är helt givet att vi måste titta på olika etniska minoriteter.

Politikernas ovilja att ta upp frågan om invandrares kriminalitet förklarade han så här:

-Man har bedrivit strutspolitik.

På senare år har Sarnecki möjliggjort för politikerna att bedriva just strutspolitik, vilket resulterat i att antalet fall av dödligt våld 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002. Det är ”jävligt allvarligt”, herr Sarnecki!