Den levande lekens död?

Jag sitter hemma i köket på Askrikevägen och talar med en skådespelare som på scenen, för utsålda hus, runt om i landet arbetar med improvisation och mimik. Hon är också lärare på landets scenskolor och undervisar i bland annat improvisation.

Hon säger till mig, med en blandning av upprördhet och uppgivenhet; att vår tids elever har slutat att leka. Hon ger dem uppgiften att improvisera över ett tema men de blir mest förbryllade; de frågar henne hur de ska improvisera, vad de ska göra när de improviserar. De vågar inte längre leka sig fram, pröva sig fram, släppa på innanlåten.

Varför vågar vi inte tänja på invanda gränser, sticka ut, vara den vi var innan pekpinnen gjort sitt?
Varför vågar vi inte riskera att göra fel?

Jag lyssnar under en konsert till ett ungdomsstorband från en av våra musikhögskolor. De har en briljant teknik, de är utomordentligt skickliga. När de spelar sina solon rinner kaskader av toner ut ur deras klockstycken, i racerfart.
De är i sanning imponerande flinka.

Storbandsledaren Thad Jones kom för ett antal år sen till Sverige med sitt ungdomsband där de skickligaste amerikanska instrumentalisterna ingick. När han efter en konsert mottog beröm över sitt fina band svarade han:
”Yes, they play good, but they don´t  speak.”

På musik- och teaterhögskolor undervisar man i improvisation. En av landets allra finaste sångerskor blev inte antagen på grund av att hon vägrar att waila. Det är inte hennes grej, hon vill inte. Hon använder sig av text och melodi, på sitt sätt. Hon leker på sitt eget unika vis och hon hävdar sin integritet.
Jag beundrar hennes mod.

En musikervän säger till mig: ”Den högsta formen av improvisation är att kunna presentera en enkel melodi och fylla den med information.”

Den andan har man för länge sedan övergivit på våra institutioner. Du måste uppfylla kriterierna, annars kan du lika gärna sätta dig och knyppla eller slänga dig i närmsta akustikvägg.

Ska inte improvisation spontant växa fram inifrån en själv, fri från annan påverkan än det som händer i stunden samt de erfarenheter man som musiker och människa har samlat på sig?

Kan man överhuvudtaget lära sig att improvisera under schemalagda musiklektioner? Har inte ordet improvisation då redan förlorat sin innebörd?

Kan improvisation påtvingas en ung studerande mellan klockan 13.00 och 13.55 på måndagar ojämna veckor? Blir månne kontentan att du improviserar som din lärare istället för som dig själv?

Om improvisation ska utföras under ordnade former är kanske leken med toner eller ord inte längre en lek, utan ett påtvingat allvar?

Är det månne så att vi inte längre ohämmat vågar leka eftersom själva lekandet numera till råga på allt ska bedömas och betygsättas?

Är det rent av så att vi idag hämmar människans inre kreativitet och leklust redan från start?

Små barn har slutat sjunga på grund av att förskollärare inte ges en musikutbildning.
Barn på många förskolor kan inte sjunga ens en enkel melodi eftersom lärarna väljer för barnen olämpade tonarter; tonlägen som barnen inte klarar av på grund av sina små stämband.
Nutidens förskola producerar brummare. Få förskollärare kan traktera ett instrument med vilket de kan entusiasmera och samtidigt stötta barnens sång.
Man kompenserar inte ens eländet genom att anställa musikutbildade timlärare.

Inte enbart musik- och dramaelever har slutat leka i ordets rätta bemärkelse. Och jag är orolig för våra barn och ungdomar ty detta är ett samhällsproblem.

Exemplen från musiken och teatern är ett sätt att identifiera en allmän problematik; i slutändan handlar det om så mycket mer än likriktning, och den levande improvisationens dödsryckning.

Resultatet ser vi redan; ett trist, kantigt och livlöst samhälle kryllandes av hälften robotar och hälften deprimerade och psykiskt sjuka som inte hittar sin plats i vårt gemensamma. Även om somliga envisa egensinniga kreatörer som ihärdigt struntar i gängse mallar givetvis lyckas kika fram och sticka upp mellan kulisser och ridåer.

Det är hög tid att värna leken och modet till improvisation; framförallt den vardagliga, spontana varianten; den som ligger på lur redan vid födseln – innan samhällsordningen och redan har tagit greppet om människan, vilket numera sker redan i ettårsåldern.

Musiken, dansen, konsten bör vara en naturlig del av vardagen, redan i förskolan. Skolan måste utveckla hela människan, inte enbart de träigaste delarna av medborgarnas hjärnhalvor. Tillåta, eller ännu hellre uppmuntra det komplexa fyrverkeriet inne i våra huvuden att samverka lite mer, svänga lite mer.

Och vi har ett ansvar att skänka barn och ungdomar insikten att för att kunna leka, känna frihet, nå lärdom, insikt och mognad är det en nödvändighet att ibland misslyckas och göra bort sig.
Vad det nu är – att göra bort sig. Kalla det istället att bjussa på sig själv även om det kanske inte blev som det var tänkt.

Lär barnen värdet av självdistans; lev livet ärligt, lek lika ärligt, och låt det bära eller brista. So what liksom.

Vi behöver heller inte några betyg i skolan. Det är dags att införa nya belöningssystem, något som ett flertal psykologer och hjärnforskare redan föreslagit, men de slår sina pannor blodiga mot uråldriga fixa idéer och samhällsmönster.

2016 års Monica Zetterlund-stipendiater!

Monica Zetterlunds Minnesfond gratulerar 2016 års stipendiater;
Claes Janson och Lisa Bodelius.

 

Claes färg

Claes Janson är en av vårt lands mest idoga och oförtröttliga sångare och kulturarbetare. Som 14-årig debutant uppslukades han av blues och rock, men visan och jazzen letade sig snart in i hans medvetande.
Claes har hunnit med väldigt mycket under i sitt liv. På 70-talet tillhörde han den grupp som startade Nya Hamburger Börs. Han bossade en tid för jazzklubben Fasching innan han i början av 80-talet studerade på Musikhögskolan i Stockholm.

Efter avslutade studier försvann Claes utomlands några år, där han sysslade med underhållning, restaurang, turism och hotellverksamhet i länderna runt Medelhavet. Men väl hemkommen till Sverige igen blev det full fart på musikfronten.
Förutom oräkneliga konsertturnéer, har han varit inblandad i ett stort antal festivaler;
i första hand som sångare men också som konferencier, artistbokare och arrangör.

Det är svårt att orda om Claes utan att nämna det numera legendariska bandet Good Morning Blues; kvartetten som startades redan 1967 men som under åren har vuxit till en septett. Gruppen är som en andra familj, både för Claes och dess medlemmar.
Men där finns många andra kollegor som betytt mycket. De musiker han själv vill framhålla är Gugge Hedrenius och Kjell Öhman med vilka han har haft ett omfattande och rikt samarbete.

Claes har också haft filmroller. Mest tänker vi nog på rövaren Tjorm i Tage Danielssons film Ronja Rövardotter där han också sjöng i de numera klassiska rövarvisorna.
Han har också gestaltat Georg Riedels barnvisor, både på scen och på skiva.

Claes har totalt gett ut över 40 skivor. Han berättar att det som idag gör honom mest stolt och glad är att få tillfälle att jobba tillsammans med yngre musiker.
Vi gissar att den yngre generationen är minst lika stolt över att få spela med Claes.

Precis som Monica Zetterlund är Claes varm och generös, och begåvad med ett stort hjärta. Och likt Monica älskar han att stå vid grytorna. Han är en välrenommerad kock och har även gett ut en egen kokbok.

Mr. Blues Janson är den goda, kärleksfulla människan som konsert efter konsert, turné efter turné, år efter år och decennium efter decennium oförtröttligt och fullkomligt maxat ger av sig själv.

Priset är på 50.000 kronor och motiveringen lyder:

Du är äkta vara, behagligt befriad från åthävor och manér. Du står stadigt med fötterna i den musikaliska myllan och är föredömligt ärlig, okonstlad och genuin i ditt uttryck om det så handlar om rock, blues, visa eller jazz. Du har den varmaste röst som en rövare kan ha. Och Monica skulle ha älskat din Boeuf Bourguignon.

 

 

IMG_0855-Edit_1600px_©Miki.Anagrius

Lisa Bodelius är uppvuxen i Motala men bor numera i Stockholm.
Hon frilansar som jazztrombonist men är sedan ett par år anställd på heltid i Bohuslän Big Bands trombonsektion.
Lisas begynnande musikstudier skedde vid Fridhems Folkhögskola för att några år senare utmynna i en kandidatexamen i jazztrombon vid Musikhögskolan i Stockholm.
Lisa medverkar i flera storband och spelar i många olika konstellationer, men den egna kvartetten är hennes hjärteprojekt och hon komponerar och arrangerar all musik till det bandet. Hon har bland mycket annat arrangerat Gabriel Faurés Requiem för kvartetten och Joakim Milder.

Jag tog i våras kontakt med Lisas trombonlärare på Musikhögskolan; jazzmusikern Bertil Strandberg, och frågade hur han upplevde henne.
Jag har fått Bertils tillåtelse att citera honom:

“Första gången jag hörde Lisa spela var under antagningsproven till Kungliga Musikhögskolan; en tillställning präglad av ångest och nervositet. Så kommer Lisa in och spelar och plötsligt förändras energin i rummet. Juryn slappnar av och vi försöker dölja vår förtjusning. Vad som orsakade denna förändring kan bäst tolkas som att här kommer någon som på ett okonstlat sätt helt enkelt spelar från hjärtat, även i en situation som denna. Detta är något som jag alltid förknippat med Lisas spel och som jag fick tillfälle att uppleva många gånger under de år jag hade henne som elev.”

Lisa får 30.000 kronor och motiveringen lyder:

Med en gedigen kunskap i bakfickan bollar du med en mängd dialektala tonspråk, både vad gäller komposition och trombonspel; allt med en naturlig lätthet och en genuin artikulation och fraseringskonst. Din mångsidighet är förbluffande och din musik självklar, leklysten, oförställd och underbart nyanserad. 

 

Stipendieutdelningen sker vid en konsert till Monica Zetterlunds minne
i Berwaldhallen, Stockholm, måndag 31 oktober kl 19.00. Medverkar gör bland andra Tommy Körberg, Svante Thuresson, Hannah Svensson, Jan Lundgren, Ekdahl & Bagge Big Band samt årets stipendiater. Tom Alandh lotsar oss igenom kvällen.

Stöd gärna Monica Zetterlund Sällskapet med tillhörande Minnesfond genom att bli medlem; allt för att hålla Monicas minne vid liv, inte minst för kommande generationer.

Foto Claes Jansson: Stewen Quigley
Foto Lisa Bodelius: Miki Anagrius

 

Vid tangentbordet för Minnesfonden,

Ann Allan (ordf)

 

Är du verkligen riktigt vaken nu Morgan Johansson?

Öppet brev till Morgan Johansson.

Jag skrev år 2013 ett öppet brev till tidigare äldreminister Maria Larsson angående förvaltarskap och mänskliga rättigheter och det gick en flodvåg genom Sverige men det hjälpte inte.
Än idag sitter överförmyndare och ser mellan fingrarna.
Faktum är att de knappt ens orkar öppna ögonen.

Det är nu fyra år sen som insikten kom till mig. Förvaltare och gode män ägnar sig åt maktmissbruk och jag blev varse hur övergrepp efter övergrepp begicks, runt om i landet, utan att samhället brydde sig. Jag har tagit del av hundratals beskrivningar från människor som förtvivlat berättar om det ena värre än det andra. Svårt att ta in, det är det.
Sägas bör att de flesta gode män och förvaltare gör ett viktigt och riktigt jobb, och utan dem skulle samhället inte fungera. Men så länge samma myndighet både tillsätter och kontrollerar dem – eller snarare undlåter att kontrollera dem –  kommer problemen att kvarstå.

Morgan Johansson; nyligen bjöd du in till samtal, men det krävdes ännu en gedigen granskning av media för att det skulle ske. Det räckte inte med redan tidigare berättade tragiska öden, i redan tidigare gedigna granskningar. Det måste till nya och ytterligare berättelser för att du skulle vakna.
Hur mycket kött på benen behöver du? Jag kan förse dig med smaskigheter så att du har att göra resten av ditt liv! Jag sitter inne med massor av otäck kunskap i ämnet, något som jag tvingas leva med, som stundtals håller mig sömnlös och gör mig förtvivlad och ledsen och jag delar gärna med mig!

Om du stjäl en läsk på ICA åker du dit för snatteri.
Om du säljer en gammal kvinnas villa, sätter henne på gatan och själv tar hand om pengarna händer ingenting.
Om du förstör en människas liv får du istället lön, förmåner, pension och maktbehovet tillfredsställt.
Ofta handlar det, förutom pengar, om att splittra familjer och vänner, att förbjuda och omöjliggöra umgänge. Kontroll. Total kontroll. För att sedan i lugn och ro, utan möjlighet till insyn, ägna sig åt att förgöra sitt offer.

SVT:s Dokument Inifrån sände i december 2013 en dokumentär om den förvaltare som tog över Alice Babs sista tid i livet. Jag var djupt involverad eftersom jag av en tillfällighet blev en av dem som Alice kontaktade för att be om hjälp. Hon redogjorde mycket klart för vad hon av sin förvaltare utsattes för, och hon bad mig under flera månaders återkommande telefonsamtal att skriva om hennes situation – inte för sin egen skull, utan för andras, då hon insåg att hon inte var ensam. Efter veckor av tvekan och vånda, och efter stöd av bland andra medarbetare på Sveriges Radio P1 skrev jag den bloggtext som låg till grund för den kommande mycket trista mediala cirkusen runt Alice; ”Du bad mig berätta, lilla sångfågel”.

Ett par månader efter SVT:s dokumentär om Alice rapporterade Uppdrag Granskning om ett parallellfall. Där avslöjades också att ett stort antal gode män var dömda för brott såsom våldtäkt, förskingring, narkotikabrott, stöld, skattebrott, grov frihetskränkning, häleri osv. UG har sedan dess gjort ytterligare granskningar där man avslöjat grava oegentligheter. Detta medan SVT just nu dagligen rapporterar i ämnet.

Mina kontakter med 2014 års socialdepartement gav vid handen att man arbetade ytterligt hårt med problematiken och att många politiker i Rosenbad nästintill chockats av filmen om Alice. Barbro Westerholm sa till mig att filmen skulle påskynda arbetet med förändringar gällande kontroll av gode män och förvaltare och vikten av att värna mänskliga rättigheter. Dåvarande ordföranden i Sveriges Pensionärsförbund citerade min blogg på SPF:s hemsida. Diskussionerna gick varma och Alices öde gav eko över hav, vidder och fjäll.

Men inte mycket hände. Någon liten lag skrevs om redan efter ett halvår men vad är väl en liten lag i riksdagshuset …

Det visade sig att Nacka Kommun brutit mot både socialtjänstlagen och föräldrabalken och Inspektionen för vård och omsorg gav kommunen skarp kritik för behandlingen av Alice Babs. Detta samtidigt som regeringen utsåg Nacka Kommun att granskas i ytterligare två fall.

Men filmen anmäldes och Granskningsnämnden fällde, om än bara på två mycket vaga punkter:
1) Man ansåg att man kränkte Alices integritet och att hon möjligen inte förstod vad hon gav sig in i, vilket var svårt att tillbakavisa eftersom det inte handlar om fakta utan om synsätt; hur man ser på en äldre person med en färsk demensdiagnos. (Så sent som ett år innan hon dog lämnades dokument in till tingsrätten som visade att Alice led av ”vaskulär demens efter en stroke och en sannolik begynnande demens av Alzheimertyp”.)
2) Man beskrev inte tillräckligt noga varför Alices fick en förvaltare, trots att det inte var någon hemlighet att det uteslutande handlade om att man trodde att Alice skulle kunna bli lurad på pengar.

Granskningsnämnden friade filmen på samtliga övriga punkter.

Men något gott kom ändå ut av detta elände ty efter SVT:s dokumentär fråntogs Alices förvaltare sina uppdrag. Det visade sig också att förvaltaren figurerat i 7 (!) olika brottsmål under 2012-2013 och hade en lång historia av katastrofer bakom sig.
Hon var också en av de många förvaltare som omedelbart och rutinmässigt ansökt om “utökat förvaltarskap”, något som ger total makt över huvudmannen.
Riksförbundet Frivilliga samhällsarbetare tog dagen efter sändning i ett pressmeddelande avstånd från samtliga av förvaltarens uttalanden i filmen om Alice.
Större delen av personalen där Alice Babs bodde då övergreppen skedde fick, efter regeringens beordrade granskning, av med sina arbeten. Det visade sig –  precis som Alice själv gav uttryck för – att hon inte var ensam om att ha blivit utsatt.

Man hade vid den här tiden någon sorts förhoppning om att Alice skulle göra den nytta hon själv så intensivt önskade. Hon ville vara den som satte fingret på missbruket av förvaltarskapet. Hon omyndigförklarades och fråntogs sina mänskliga rättigheter, och hon var vid tidpunkten inte mer dement än att hon visste vad som skedde.
En dement person är inte konstant helt borta i huvudet. Det finns stunder, och de kan vara längre eller kortare.
Okunskapen om demens är stor.

Jag skrev en bok om Alices öde men har ännu inte gett ut den. Jag gav däremot ut en bok om min egen mammas demenssjukdom; ”Jag såg något i dina ögon, mamma”.
Den är tillägnad Alice och handlar om henne, om än mellan raderna. Boken fick stort genomslag i media, inom vården och hos de olika förbunden och jag utnämndes till ambassadör för Alzheimerfonden.
Mitt engagemang grodde i djupet av mig, och engagemanget gror fortfarande. Jag föreläser sedan ett drygt år tillbaka runt om i landet och har då tillfälle att tala om alla de många svåra frågorna. För de är verkligen många. Och de är verkligen mycket svåra. Till det enklare hör dock att mänskliga rättigheter måste värnas. Där får inte finnas någon tvekan, inga genvägar och inga gömställen.
Det enda som krävs är rent och skärt förnuft och det handlar om demokrati; ta inte ifrån en människa rätten att bestämma över sitt liv.

Min egen mamma slapp en förvaltare. Hon fick själv bestämma över sina pengar, sitt boende, och sitt liv, för jag ville inte ta ifrån henne människovärdet. Jag ville fortsätta att visa henne respekt. Jag var inte intresserad av hennes pengar och det är just pengar som det brukar handla om. Makt, kontroll och pengar.

Min yngste son, som studerar fysikprogrammet på Stockholms Universitet, sa en gång när han upplevde sig felaktigt tillrättavisad av en auktoritet; ”Mamma, jag kräver att man respekterar min intelligens, på vilken nivå den än är.”
Hans ord fastnade i mig och de följer mig ständigt. Inte minst när jag funderar över hur vi bemöter de människor vars intellekt har förändrats av en demenssjukdom, eller har en funktionsnedsättning.

Men tillbaka till dig nu Morgan Johansson: Vad händer nu? Måste vi börja om igen? Hur många livskatastrofer måste berättas? Hur många övergrepp på människor som inte kan föra sin egen talan och hur många liv ska behöva ödeläggas innan vi blir av med kriminella förvaltare och gode män och mer än lovligt ansvarslösa handläggare?
Och när ska vi börja respektera människors liv och vilja även om de inte är lika smarta som dagens börshajar?

I  Sverige är det fritt fram att ta över en människas hela liv och identitet, med samhällets goda minne.

Gör något, helt enkelt. Du ser ju så snäll ut, Morgan.

Mamma till ett yrväder

Yrväder framsida 160126Sommaren 2015 följde jag med min äldste son Johan till den psykiatriska ungdomsmottagning där han under några månader utretts för en misstänkt adhd. Vid detta möte skulle Johan få det slutgiltiga resultatet.
När tiden för vårt möte var ute och allt som behövde sägas var sagt, hörde jag mig själv – till min egen förvåning – säga till närvarande läkare och psykolog: ”Jag har skrivit en bok om min mammas demenssjukdom; “Jag såg något i dina ögon, mamma”. Jag tror att det måste bli en bok även om det här.”
Jag visste inte då att någonstans i mitt huvud var boken redan färdigskriven.

Författaren Margareta Strömstedt sa en gång under en intervju:
”Jag måste skriva för att veta vad jag kan.”

Det undermedvetna fascinerar mig.

Min nya bok; Mamma till ett yrväder, är en berättelse om ett ömsom argsint, ömsom överlyckligt litet busfrös ständiga hyss och glada upptåg.
Det är också en berättelse om en tonårig pojkes inre kaos, och en vuxen mans tuffa kamp med att finna sig själv och sin plats i tillvaron.

Boken handlar om människor som inte passar in i samhällets rigida strukturer.
Den handlar om skolan, om ungdomspsykiatrin, om bemötande av olikheter och om vårt sätt att leva, kommunicera och se på varandra och omvärlden.
Men allra mest handlar den om att vara mamma till ett yrväder.

Version 2
Min avsikt med boken är att ge kunskap och stöd åt andra som lever tillsammans med barn eller vuxna med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som adhd eller autism. Jag vill samtidigt lyfta fram det värdefulla som följer i spåren av att vara “annorlunda”.
Min önskan är också att boken ska väcka debatt.

Jag tackar Johan för att han lät mig berätta, och vilar
i hans ord:
“Mamma, jag känner mig hedrad över att du vill skriva
en bok om mig och min adhd.”

 

Jag kommer från hösten 2016 att föreläsa i ämnet. (Bokningar sker genom Författarcentrum och agenturen Medalgon, men kontakta gärna mig direkt först.)
Vid några tillfällen föreläser jag tillsammans med Tatja Hirvikoski; Docent, Leg psykolog, Specialist i neuropsykologi, Forskare vid Karolinska Institutet och FoU-chef vid Habilitering & Hälsa i Stockholm.

”Mamma till ett yrväder” finns att köpa hos t ex Adlibris eller Bokus, men det går också att maila beställningen till mig på ann[at]annallan.se
Den finns även som E-bok.

Version 2Version 2

 

Illustrationer:
Johanna Salenius Sandstrak

 

 

Nedan några reaktioner. Fler kommentarer samt artiklar, recensioner och information om mig och mina tidigare böcker finns på min hemsida.

Här kan man läsa en artikel om boken publicerad i Special Nest 16/1.
Här Lidingö Tidning samt Mitt i Stockholm 11/3.

“Din intressanta bok berörde mig mycket. Vi människor har ibland svårt att få ihop flera perspektiv på en gång, men du lyckas förtjänstfullt beskriva glädjen, kärleken, oron och tröttheten som man ibland kan känna när man lever nära en person med ADHD.
Jag tror att många närstående kan känna igen sig i texten och uppleva tröst, men det finns, precis som du beskriver, också många glädjeämnen.
Din bok kommer att bidra till minskad stigmatisering av personer med ADHD och deras närstående i samhället. Det är ett mycket välkommet bidrag!”
Tatja Hirvikoski Docent, Leg. Psykolog, Specialist i Neuropsykologi, Forskare vid Karolinska Institutet, FoU-chef vid Habilitering & Hälsa i Stockholm

“Det var en mycket varm och fint skriven berättelse ur verkligheten. Jag skulle vilja ha din berättelse som undervisningsmaterial för både grundstudenter och för våra psykologstudenter, och även våra lärarstudenter.
Jag rekommenderar din varma och moderligt insatta berättelse om din son till alla som känner att de behöver en anhörigs syn på ADHD, och hur den kan se ut från en anhörigs synvinkel, både positivt och negativt. Jag tänker också på BUP där ditt bidrag kan vara ett underlag för föräldraträffar.”
Siegbert Warkentin Psykolog, Läkare, Professor i psykologi/neurokognition

”Jag tycker att boken kan och bör sättas i händerna på alla!
Det är en mycket bra och angelägen bok. Den var lättläst och trots att jag har jobbat länge och träffat många olika familjer läste jag den i ett stycke, med stort intresse.
Det är en bok som ger hopp, och det behövs, samtidigt beskrivs svårigheterna och de motstridiga känslorna väl.
Det du skriver om lillasysters reaktioner är viktiga. Syskons upplevelser och hur de påverkas är en bortglömd, eller åtminstone inte tillräckligt uppmärksammad situation.
Det är just böcker och engagemang från personer som du som kan förändra i samhället tror jag.”
Lena Risö Chefsöverläkare Barn-och ungdomspsykiatrin

”Boken skildrar på ett personligt och kärleksfullt sätt hur vardagen kan te sej för ett barn med ADHD samt hur familjen kan påverkas. En bra bok som kan vara till hjälp för såväl skolpersonal som föräldrar och syskon, även för personer som själva har ADHD.
Den borde även användas i utbildningssammanhang”.
Stig-Arne Gustafsson Överläkare i Psykiatri, Handledare

“Jag blev djupt berörd av den kärleksfulla tonen och det vackra språket. Boken kommer att säljas i stora upplagor för den är så oerhört angelägen.
Min förhoppning är att boken ska köpas in av skolorna så att lärarna får en inblick hur det är att vara förälder till barn med den diagnosen. För alla barns skull måste skolan göra något radikalt för dessa barn. Vi måste ge dem en ärlig chans!“
Kärstin Hultman Lärare, Rektor

“Boken är mycket läsvärd, lättläst och skriven med värme. Lämplig för anhöriga, lärare och personal inom Barn- och Ungdomspsykiatrin.”
Barbro Westerholm Riksdagsledamot, medlem av Socialutskottet samt Statens medicinsk etiska råd

 

Musik är ingen tävling. Det är gemenskap.

Jag mailade till SVT:s Kulturnyheter häromdagen och bad dem att motivera sitt beslut att rapportera om enbart den kommersiella musiken gällande Grammis-nomineringarna.
Jag finner det som rapporterades intressant, men är också väldigt nyfiken på vem som nominerats i kategorierna barn, jazz, klassiskt och folkmusik med mera.
Bland de Grammis-nominerade som inte ens nämndes vid namn befinner sig ett antal av mina personliga vänner, och jag finner det lite märkligt att varken deras namn eller ens dess kategori nämns i sammanhanget. Inte för att de är mina vänner; utan för att de tillhör vårt lands mest väsentliga musiker.

Vilken roll anser sig Public Service ha i vårt samhälle? Vilka demokratiska spelregler anser Sveriges Televisions Kulturredaktion ska gälla? Vad skiljer i det här fallet Public Service från de reklamfinansierade kanalerna? Och hur ska vi förhålla oss om vi enbart får oss till livs det som marknadskrafterna styr över?

Jazzsångerskan Monica Borrfors beskriver en ruggigt otäck verklighet i en kommentar på Facebook:
“Ja det är ju inget nytt detta … När jag var nominerad för 2:a gången så fick vi som representerade barn, jazz, folkmusik, klassiskt höra från scenen före TV-sändning att:
– Ni som nu ropas upp och vunnit er kategori ska skynda er upp och hämta ert pris så att vi kan börja med den riktiga utdelningen!!
Jag blev chockad när man tänker på vilka otroliga musiker som var nominerade i olika kategorier och som fanns på plats!”

Jag skrev i somras ett inlägg om P2:s ”Duellen” där jag frågade mig varför artister ställer upp på att göra ett 2 timmar långt radioprogram utan att få den minsta ersättning. Idag undrar jag: Varför låter sig artister förnedras utan att säga ifrån?

En annan Facebook-kommentar lyder:
“Har Grammis något att göra med konstformen musik?”
Den sistnämnda kommentaren är även den mycket intressant; för handlar det överhuvudtaget om musik?
Nä, såklart gör det inte det, det är mycket mer komplext än så. Men det är tänkbart att det i begynnelsen kanske ändå fanns en seriös idé bakom det hela.
När min man erhöll en Grammis och Gyllene Skivan år 1970, upplevde han redan då likartade symptom. Den mediala cirkusen – ivrigt påhejad av marknadskrafterna – befann sig fortfarande i sin linda. Och den var ganska otränad att med grova kängor marschera fram genom aningslösa mänskliga medvetanden, på styv lina. Men ju längre tiden gick; ju styvare blev linan. Och aningslöst mottagliga är våra sinnen.
Alla ägnar vi oss – medvetet eller omedvetet – åt olika former av manipulation. Men när självaste Public Service så uppenbart medvetet spelar med i skivbolagens kamp; mot mångfald och för egen ekonomisk vinning, gör det lite extra ont.

Varför är vi människor så benägna att ständigt betygsätta och bedöma varandra? Det är en fråga som jag ofta ställer mig. Redan i småskolan indoktrineras vi till att tänka i termen betygsättning och det präglar oss resten av livet.
Jag vill påstå att det är omöjligt att bedöma vem som är årets bästa musiker, kompositör, solist, låtskrivare eller för den delen bästa skådespelare eller bästa film … Det är inte bara omöjligt. Det är onödigt. Konstnärlig kvalitet är inte mätbar på en skala och det upplever jag som befriande.
Bra – dåligt. Visst, där är jag helt med.
Men bäst – sämst?

Jag är förvisso ordförande i en nämnd som varje år utser stipendiater som verkar i en viss persons anda; en nämnd som likt alla andra levande varelser är påverkad av sin egen historia och sociala miljö. Den nämnd jag åsyftar äger inte rätten att stå som någon sorts mall för alla medborgares tyckanden. Vi är endast ett antal personer som försöker uppmuntra artister genom att uttrycka vår respekt, trots att det egentligen är ett väldigt svårt uppdrag att välja bland idel ädel kulturadel.
Jag anser givetvis att den stipendiat som vi efter långa och noggranna diskussioner till slut väljer, är väl värd sitt pris. Men att därifrån gå till att påstå att denne någon är “bäst” och därför överträffar alla andra existerande kulturarbetare; det är för mig otänkbart. Att bli vald betyder att man anses tillräckligt unik i det aktuella sammanhanget.
Jag ber er ödmjukt att notera skillnaden.

Apropå Grammisar; en per automatik jävig och vänskapskorrumperad jury väljer en vinnare. Och i havet av en festande samling branschfolk sitter ett antal bortvalda nominerade kreatörer och undrar vad som felades; intäkterna eller kvalitén?
Alla är vi manipulerade och manipulerande; vare sig vi vill eller ej. Vi påverkas av upplevelser och människor som vi under livet råkar stöta på. Allt vi missat blir till en brist inom oss och det måste vi ha i åtanke när vi tänker.
Ingen enda människa har en övergripande kunskap och därför inte mandat att vare sig döma ut eller döma in.
Låt oss människor få leva livet och njuta av musikens och konstens kraft utan inblandning av “bättre vetare” som någonstans ovan våra huvuden påstår att vi har fel när vi njuter.

Musik är ingen tävling.
Det är gemenskap.

Och jag väntar fortfarande på svar från SVT:s Kulturredaktion.

 

.11935004_10206436875874004_403110844351654344_n

 

Min blogg finns också på min hemsida.

 

Ful-kulturen i mitt villakvarter

PICT6897

Jag funderar över det här med fin- och fulkultur. Och jag klurar på hur det har blivit som det är.
Man har under människans varande och låtande genom årtusendena använt musiken i vardagen, som ett sätt att kommunicera, må bra, tackla sina demoner eller kanske rent av framkalla regn.
Vår kropp har berusats av och rört sig till avancerade rytmer, eller så har vi stilla vaggat i harmonisk samklang med en lugn och vilsam puls.
Vi har sjungit, nynnat, viskat, tjoat, skrikit ut vår glädje och vår sorg men så händer något; plötsligt sitter vi passiva, uppradade i stora vackra konsertsalar, ibland utstyrda i frack och långklänning.
Och vi är enbart lyssnare. 
Vi kan inte ens stampa takten för då frasar sidenet och det kan störa den pingvinkläddes dyrt investerade upplevelse.

Jag var med om det i Salzburg en gång, under festspelen, att någon fick en tillsägelse av denna art. Det är faktiskt sant. Jag bar själv ingen långklänning, utan jeans och T-shirt. Man såg på mig med gravt sneda ögon och jag tvingades vid ett flertal tillfällen visa upp min biljett för misstänksamma vaktmästare.

Att jag hade sällskap av dixie- och swingtrumpetaren Rolf Ekelund, iklädd långt skägg, ölmage, trasiga jeans och badskor gjorde inte saken bättre.
Roffe var på det ljuva sjuttiotalet min mentor. Han lärde mig massor. Och han kunde alla stämmor utantill i Bela Bartoks ”Konsert för Orkester” som vid tillfället i Salzburg dirigerades av Herbert von Karajan.

En virtuos musiker kan imponera. Men inte alltid på grund av det som vederbörande kommunicerar, utan kanske mest för att det är svårspelat och går fort, medan det samtidigt är perfekt intonerat. Och ju högre och starkare toner, ju mer respektingivande. Kanske kan man därtill hålla på jättejättelänge. Utan att andas, eller vila fingertopparna.
Och så var det svettningarna. Folkets jubel intensifieras i takt med antalet svettdroppar och den musicerande ekvilibristen sliter halvt livet ur sig för att vi ska tappa andan av hänförelse över …

Jag är lika imponerad över Börje, han snickar´n, som lagt om taket på sommarstugan och byggt mig en ny brygga eftersom den gamla lättade, flöt iväg och försvann under stormen härom midsommarnatten.

Glenn Gould slutade tidigt att ge konserter, delvis för att han ansåg att publiken kom enbart för att se om han skulle spela fel, eller hitta något annat att klaga över. Han ägnade sig istället enbart åt inspelningar.

Nu för tiden ger jazzorkestrar ibland konserter som presenterar dansmusik från femtiotalet. Publiken som välartad sitter stilla och tysta i sina numrerade bänkrader, applåderar hängivet. Efter vareviga solo. Men de tillåts inte alltid att dansa eller ens stampa takten för det kan störa somliga lyssnare.

Min vän Daniel, en av landets finaste gitarrister, viskar i smyg till mig att han inte gillar när folk sitter uppradade och bara lyssnar. Han tycker om när publiken reagerar på musiken, rör sig och småpratar samtidigt som han spelar.

Vi bor granne med en läkare. Ja, han arbetar som läkare men ibland undrar jag om han inte hamnat lite fel i sitt yrkesval för han kan inte låta bli att spela trumpet hela tiden. Han har den alltid liggande under förarstolen i bilen när han ute och kör, och så fort det blir rött ljus sticker han in armen mellan benen och tar fram instrumentet och börjar tjuta så övriga bilister tappar både hakan och orienteringen.
Hans fru vägrar konsekvent att åka i samma bil som sin make.

Han knackade på köksfönstret en dag och frågade högröstat genom rutan hur man gör för att få en spelning på öns jazzklubb.
”Kom ner en kväll och lyssna och kolla stuket och ta ett snack med nån i klubben!”, svarade jag.
”Nä, jag vill inte lyssna på andra. Jag vill spela själv.”
Svarade läkaren.

Jazzprästen ”Sumpen” ringde en dag och ville komma och prova ett althorn som hängde härhemma på väggen. Han ställde bilen nere vid den blå grinden på vår villagata, men istället för att stiga in genom pärleporten och traska vidare in i kåken, ropade han med hög röst över hela norra ön: “Jag är här nu!
Så gubben min tog ner althornet från väggen och gick ner till Sumpen som omedelbart började testa lurens kapacitet, dess klang och eventuella möjligheter till skapande.
Sumpens prövande toner flödade ut över grannskapets nejd …

Nu hör det till saken att Sumpen ännu inte kände till vår vän trumpetdoktorns existens, men han skulle snart bli varse vad hans locktoner ställt till med, för det tog inte många sekunder förrän doktorn kom farande i bilen nerifrån hamnen, stannade till mitt i korsningen och blockerade resten av det som fanns kvar att blockera, tog fram luren och tog ett djupt andetag …

Så hände det sig att en fullkomligt absurd scen, en ljummen junikväll, utspelades i hörnet Askrikevägen/Villebrådstigen, där kulturen inte alls var särskilt fin utan endast ett basalt och nödvändigt utlopp för människans inneboende känsloliv.

.

Denna text ligger också på min hemsida.

 

2015 års Monica Zetterlundstipendiater!

Monica Zetterlunds Minnesfond har i år valt att dela ut stipendiet i kategorin ”etablerad artist” till inte endast en pristagare, utan två. Tvenne musikaliska underbarn som yrvaket blickat ut ur en och samma kvinnas sköte och snabbt anlagt tonen. Två syskon som gått sina egna vägar, men ändå alltid tillsammans; Monica Dominique och Palle Danielsson. De får vardera 40.000 kronor.

Priset i kategorin ”ung och lovande” går till Anna Jalkéus som erhåller 30.000 kronor.

 

Pianisten, kompositören, arrangören, sångerskan, kapellmästaren, skådespelerskan och revyartisten Monica Dominique har alltid funnits. Framförallt har hon funnits överallt. Monica är en synnerligen kraftfull person som skapat ordning och reda där det behövts. Nämligen överallt.
Monica Dominique är en institution. Få är de sammanhang där hon inte haft ett pianofinger med i spelet. Hon är energisk och taktfast och hon har med sin intensitet faktiskt förändrat världen, åtminstone i Sverige.
Hennes inflytande inom kulturen är mångfacetterat. Monica har varit en politisk kraft i dess bästa bemärkelse, utan att vara partipolitisk, och hon har varit en viktig del i den tungrodda process som lett fram till att jazzen fått tillträde till etablissemangets korridorer. Utan henne hade vårt kulturella klimat definitvt sett annorlunda ut.
Monica är också länken mellan konstmusiken och den improviserade bruksmusiken. Frågan är om jazzen, popen och folkmusiken ens hade fått tillträde genom svängdörren till våra musikskolor utan henne.
Monicas musikalitet är gränslös och hon utövar nästintill alla musikstilar som finns. När hon spelar blommar musiken, i alla de färger och nyanser, oavsett genre. Jazzen ligger henne dock varmast om hjärtat, och de främsta förebilderna är Miles Davis, Wayne Shorter och Herbie Hancock.
Hon har haft ett mycket nära samarbete med Monica Zetterlund, men har spelat med de flesta svenska artister. Som exempel kan nämnas att hon var en av medlemmarna i Gals & Pals och Solar Plexus, och hon medverkade i Hasse & Tages Spader Madame och Björn Skifs föreställning Spök.

Motiveringen lyder:
Din betydelse för vårt musikaliska klimat är unik, Monica, och ditt idoga arbete har på många sätt varit avgörande för utvecklingen av vårt kulturliv. Därtill är din musikalitet på djupet förankrad och din mångsidighet förbluffande. Du äger en spelglädje, en energi, en leklust och en spiritualitet som smittar av sig och du lämnar ingen oberörd. Vi bugar och tackar för allt det du åstadkommit, inte minst tillsammans med Monica Zetterlund!

palleåMonaOK_Chris-Bell
Foto: Chris Bell

Det sägs att älgen är skogens konung. Det är inte sant. Skogens konung är ingen annan än Palle Danielsson.
Palles basspel är det närmaste naturen man kan komma, hans musik är som hämtad från urskogen. När Palle slår an strängen på sin bas, då dansar trädstammarna, då kikar trollen och vättarna nyfiket fram bak sten och ur mossa.
Man brukar lite skämtsamt kalla basfioler för hängbjörk, men Palles klanglåda bör snarare liknas vid en amerikansk redwood.
Palle Danielsson är en av de självklara stjärnorna på den internationella jazzhimlen. Han är en gigant, med världen som arbetsplats, vilket är orsaken till att vi under långa tider inte sett röken av honom här hemma.
Han stod för ett helt nytt basspel och var en stark profil redan när han som mycket ung spelade med Bill Evans. Han jammade med Keith Jarret redan när denne var en ung och alldeles nyutsprungen stjärna, och kom senare att ingå i Keith Jarrets European Quartet. Han har under årens lopp ingått i flera grupper tillsammans med några av världens ledande internationella jazzmusiker jazzmusiker såsom Charles Lloyd, Kenny Wheeler, Peter Erskine och John Taylor.
Palle besitter en enorm kunskap och är mästerlig vad gäller den traditionella musken, men har samtidigt varit en viktig del av utvecklingen inom den friare musiken. Han är en av dem som formade det banbrytande bandet Rena Rama, för att senare starta kvartetten Contra Post. Han har också spelat tillsammans med Monica Zetterlund i många olika sammanhang.
Palle är oerhört kreativ. Han är virtuos, med en fantastisk timing, ett lika fantastiskt gehör och en enorm känsla för rytm och intonation.
Han har alltid varit nyfiken, och mycket ödmjuk. Han har inte dragit sig för att en lördagskväll hoppa in och vikariera i hembygdens lokala dansband, för att morgonen därpå ta flyget till Los Angeles för att spela i de allra finaste av internationella sammanhang.
Få har satt ett sådant mustigt avtryck som basisten Palle Danielsson.

Motiveringen lyder:
Dina bastoner går rakt in. De tar inga omvägar. Du behöver bara slå an en enda sträng, så känns det i hela kroppen. När du musicerar är det som om du kommunicerar med urskogen; en vild natur där allt är orört, mäktigt, spännande, trolskt, vackert och på riktigt. Inte förfinat, inte tillrättalagt. En alldeles egen dimension som du generöst delar med dig av. Du har alltid gått din egen väg, och din ödmjuka personlighet kombinerad med en unik musikalitet och en ständig lust att utforska nya ännu otrampade stigar, har haft en ovärdelig betydelse för vår tids musik. Tack Palle! 

 

 

20130423_Jalkeus1_foto_nina.fridellFoto: Nina Fridell

Det är imponerande att ta del av allt som Anna Jalkéus hunnit med under sitt korta liv. Hon sjöng redan innan hon lärde sig prata. Som dotter till sjungande föräldrar och med en mormor som lekfullt fyllde henne med musik, har Anna starkt präglats under sin vandring från nyfödd till vuxen.
Adolf Fredriks Musikklasser blev hennes startbana. Hon var en del av barnkören i Hans och Greta på Operan och hon tävlade med en egenhändigt skriven låt i SVT:s produktion Lilla Melodifestivalen, där hon vann den svenska finalen tillsammans med en väninna.
Studietiden på musikprogrammet på Södra Latin fick Annas musikalitet “att explodera”, som hon själv uttrycker det. Hon komponerade, arrangerade och gjorde inspelningar samtidigt som hon började spela harpa.
Efter gymnasiet gick vägen spikrakt mot Musikhögskolan, där hon fick en för henne mycket betydande utbildning. Men utlandet lockade så småningom och det fjärde och sista året var hon utbytesstudent på University of North Texas. Där genomförde hon i våras sin examenskonsert med egenhändigt skriven musik. De kommande två åren går hon en diplomutbildning på universitetet i Texas där hennes studier varje termin ska utmynna i en konsert där hon presenterar nytt material.
Anna har komponerat för kör, för sång och harpa, för stråkkvartett och olika typer av kammarensembler. Hon har skrivit jazzlåtar, orkestermusik och elektroakustisk musik och i våras komponerade hon sitt första orkesterstycke. Listan över genomförda projekt är lång. Och tänk; Anna har just bara börjat.

Motiveringen lyder:
Du sjuder av en genuin och djupgående musikalitet, Anna. Din frasering, din texthantering, ditt gehör och din känsla för klang och intonation är häpnadsväckande. Med hjälp av ditt briljanta harpspel, din utsökta röstkvalité, din fantasifulla improvisationskonst, ditt stora röstomfång och din begåvning gällande komposition och arrangering utforskar du ständigt nya områden. Din kapacitet synes oss gränslös. Vi önskar dig all lycka på din resa i musikens värld!

 

Stipendierna delas ut under en konsert på Stockholms Konserthus söndagen den
27 september kl 16.00.

Medverkande artister:  Calle Bagge, Leo Lindberg, Lill Lindfors, Nils Landgren, Isabella Lundgren, Johan Norberg, Anders Ekdahl Trio samt årets stipendiater.
Konferencier: Tom Alandh.

Bli gärna medlem i Monica Zetterlund-sällskapet och hjälp oss att bevara minnet
av Monica!
Information finner man här.

Minnesfonden består av ledamöterna Kerstin Bagge, Eva-Lena Jerneld, Anders Jormin, Ove Lundin, Irene Sjögren, Bengt Säve-Söderbergh samt Ann Allan (ordförande), Leif-Åke Falk (sekreterare), och Susanne Westin (kassör).

Texten ovan ligger också på min hemsida 

 

 

 

 

 

 

Du ska vara tacksam att få synas i TV, lilla vän

Diskussionerna går understundom varma härhemma i mitt hus. Just i denna stund handlar det om medias utnyttjande av musiker. Sveriges Radio P2 sänder i sommar programmet Duellen, för fjärde året i rad. Det är väldigt gemytliga och intressanta program. Två musiker möts i en studio för att samtala och spela sin favoritmusik för varandra, för att ge och ta, för att låta den ena inspireras av den andra och för att dela med sig av sina erfarenheter som samlats på hög under ett längre eller kortare liv.
Där existerar ingen programledare som minutiöst förberett en intervju, ej heller någon professionell person som styr upp samtalet. De två medverkande är utlämnade till sig själva, de intervjuar helt enkelt varandra utan inblandning av tredje person.
Trevligt – som sagt – men där finns en hake; de som samtalar erbjuds inget gage, de erbjuds inte ens att få resan betald. Och hur många musiker är tillräckligt “om sig och kring sig”, hur många är villiga att nedlåta sig till att fråga om en slant till tågresan …
Deras möte sker i en studio i Stockholms innerstad och där spelas samtalet helt enkelt in för vidare färd mot en radiostation nära dig.

Programmet Duellen produceras för att säljas vidare, i detta fall till Sveriges Radio P2. Producenten ifråga är en eldsjäl som ser som sin uppgift att föra ut musik och kunskap. Hans intention är enbart god. Det är en duktig och mycket sympatisk man. Må inget mörker falla över honom för inget av detta är hans fel.
Det är ett systemfel.
Men faktum kvarstår; här utnyttjas människans svaga sidor, för vem vill framstå som en surkart? Självklart ställer man upp för att det är kul och spännande och intressant. Eller kanske bara för att vara bussig. Framförallt vill man inte verka stöddig, för i jantelagens förlovade land rynkas det i sådant fall på en och annan liten näsa.
Om det handlade om en ideell kulturförening utan mer än ett par ören i kassan vore det en annan sak. Men medborgarnas alldeles egna Sveriges Radio … ?

De inblandade försvarar sig med att påstå att det är ett sätt för musikerna att marknadsföra sig själva.
Det är bra reklam. Så säger man.

Jag blir väldigt trött när jag hör det argumentet för det innebär att allt som vi gör i det offentliga rummet kan värderas just så simpelt. Som reklam. Vilket i en förlängning skulle innebära att alla kulturarbetare skulle arbeta gratis. Jämt.
Man ska helt enkelt skatta sig väldigt lycklig över att någon överhuvudtaget uppmärksammar ens ynka lilla person.

En av våra allra finaste unga intrumentalister fick nyligen frågan om hon ville stå mitt i Stockholm city och musicera under det att en TV-kanal spelade in det hela. Allt för att se hur flanerande och shoppande människor reagerade.
“Vad får jag betalt?”, frågade den unga musikern.
“Det utgår ingen ersättning. Men vi kommer att credda dig ordentligt”, svarade producenten.
“Då ställer jag inte upp”.

Jag frågade en av de tidigare medverkande i Duellen, en medelålders etablerad artist, om vad hon ansåg om att stå för ett två timmar långt radioprogram utan att få betalt för arbetet.
Hennes svar blev: “Jag tänkte aldrig på det”.

Så långt har det alltså gått.

Det här är inget nytt. Det tveksamma (läs unkna) tillvägagångssättet har smugit sig in i vår mediavärld ända sedan 80-talet. Under en lång tid har detta arbetssätt långsamt men säkert etablerats. Men nu har det har gått för långt, och gränserna tänjs på, till det yttersta.
Jag vet att man på olika håll kämpar för att få Public Service att ta tillbaka förlorad mark och återinföra anständig betalning för tjänster, men hur sjutton går man tillväga för att återerövra makten över kulturpengar som försetts med vingar?

Att låta sig intervjuas när man kommit med en ny platta; det är okej. Men att ansvara för hela innehållet i ett program, eller tillåta media att sända hela livekonserter utan att de betalar en enda liten spottstyver, visar på en cynism som torde såra alla medverkande.
Kanske bryr sig inte alla. Kanske anser somliga att “vadå, man väl kan väl bjussa på sig”. Javisst, det är ju snällt tänkt, men vi gör ju numera inte så mycket annat än att bjussa på oss själva.
Jag skulle önska att man hos alla människor – i alla läger och på alla nivåer i vårt samhälle – fick uppleva mer av självrespekt, värdighet och integritet.

Jag saknar självrespekten, värdigheten och integriteten.

Och upphovsrätten.

Jag vet att jag sticker ut hakan, nu igen. Men världen är oroväckande full av outstuckna hakor. Och jag vill ännu inte ge upp hoppet om en mer rättvis värld.
Till er som är trötta på mitt engagemang i olika frågor; jag har just fyllt 60 år och kanske mattas jag med tiden av. Men den stunden är ännu inte kommen, så min fråga till Sveriges Radio samt andra kringkastande radio- och tv-kanaler, är följande:
När tänker ni återta ert folkbildningsansvar och börja sända egenproducerade program där kunskap och innehåll värderas, och de medverkande belönas enligt gällande avtal?

 

 

 

Jag är tacksam för hjälp att sprida denna text till berörda parter såsom Public Service, Musikerförbundet osv …

Texten ligger också på min hemsida.

 

Ett tillägg, skrivet i juli 2016: Texten ovan sprids återigen på Twitter och Facebook, ett år efter det att jag publicerade texten. Förhållandena år 2016 är fortfarande desamma; medverkande musiker i Duellen erhåller ingen ersättning. Produktionsbolaget ifråga försvarar sig med att musikerna inte behöver förbereda sig, vilket är felaktigt. De medverkande tänker noga igenom det hela och sätter sig in i den andre medverkande musikerns person, skapande, arbete och historia, vilket allt sammantaget innebär cirka 2 dagars arbete.

Det var rart skrivet, Ulf Lundell

Jag plockar lite bland CD-skivorna och försöker få ordning på eländet.
Ja, förlåt att jag kallar det för elände, jag som förväntas älska att lyssna på musik,
all musik, eftersom det delvis är mitt jobb. Men CD-plattorna är helt enkelt lite för många, och dessutom är LP-skivor mycket roligare att både hålla i, se på och lyssna till.

CD-plockandet fortsätter i vad jag upplever som en onödigt lång oändlighet och plötsligt dyker Ulf Lundells nakna bringa upp framför mitt förvånade ansikte … Jag har aldrig köpt en platta med honom, vad jag minns? Jag har inte dragits till hans musikaliska uttryck även om jag som tjugoåring helt uppslukades av hans litterära verk ”Jack”.
Han är begåvad Ulf Lundell, på flera sätt. Men, som sagt, hans musik överlåter jag till andra att avnjuta. Fast jag minns nu när jag tänker efter att maken Jan, han trumpetaren, en eftermiddag blev uppringd och i sitt ena öra lite försiktigt fick frågan om han ville komma och lägga på några solon på en inspelning.
Vi snackar år 2004.
Jan svarade såklart; ”Javisst”. Han har en benägenhet att med entusiasm säga just ”Javisst” till det mesta som efterfrågas i musikväg. Han är helt enkelt väldigt road av att spela trumpet och sammanhanget får vara lite som det vill och hur som helst. Finjazz eller fulpop. Skit samma, bara det är kul, spännande, intressant och en nyupplevelse.

Ett annat minne dyker upp medan jag tummar på CD:n med Ulf Lundell: Några år innan Lundells lite blygt framförda begäran om några trumpetsolon, hörde en känd schlagerartist av sig och bad Jan att komma till studion och lägga på ett solo med ”Miles-stuk”.
Jan sa faktiskt inte ”Javisst” den gången. Varför vet jag inte riktigt, men han anade kanske att han skulle få skäll av något av barnen. Han bad istället artigt att få återkomma och frågade sen ungarna vad de tyckte. Det barn som numera är 42 år och har en doktorandtjänst i ljudteknik uppe i Piteå, lät hälsa att ”där går väl gränsen, pappa”, medan de övriga ungdomarna lite oroligt gnydde i bakgrunden.

Jan svarade till slut, sin vana trogen, ”Javisst” till att spela det där solot med ”Miles-stuk”. Och efter detta helt klart underhållande och faktiskt ganska intressanta familjerådslag, upphörde all vidare konsultation med familjens yngre medlemmar och Jan följde fortsättningsvis sitt eget hjärta, utan att be ungarna om lov. Om de fann anledning att skämmas för sin trumpetande pappa så var det fritt fram liksom.

Jag tummar vidare på CD:n, alltmedan minnena kommer till mig, och jag fnissar till för mig själv när jag får syn på dedikationen på framsidan av CD:n med herr Lundell. Jag gissar dock att han skrivit detsamma till alla medverkande musikanter.

”Tack Jan Allan! Du är bäst på den här CD:n!”

I det här fallet är jag beredd att hålla med 😉

Lundell 2004 web 3

Äventyret egenutgivning

Jag fick häromdagen från egenpubliceringstjänsten Booqla frågan om jag ville dela med mig av mina erfarenheter gällande egenutgivning. Följande poppade spontant upp i mitt huvud:

Att ge ut sin egen bok är en häftig upplevelse. Och ju mer man får möjligheten att vara delaktig i processen – desto personligare blir resultatet. Det är en njutning att vara med på det tåg som går från station skrivande till station utgivning, utan att hoppa av under resans gång.

Att ge ut en bok är ett äventyr.

När jag började skriva hade jag ingen som helst erfarenhet av bokbranschen. Mitt liv hade bestått av musik och inget annat än musik, men plötsligt en dag stod jag där, lätt handfallen, som ett livs levande frågetecken. En misslyckad operation hade tagit sångrösten ifrån mig.

Kreativitet dör som bekant inte, den finner istället nya vägar. Och det tog inte lång tid förrän mitt tonspråk byttes till skriftspråk. Jag började helt sonika att skriva. Men att spränga den näst intill ogenomträngliga betongmuren till ett bokförlag är en bedrift, och få lyckas med konststycket.

Jag fick nobben av samtliga förlag när min första bok Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor? ” var klappad och klar. Boken var väldigt annorlunda, någon kulturskribent kallade den för en ”punkbok” och jag tror helt enkelt att man inte vågade satsa på en så udda bok skriven av en så okänd författare, vilket var helt förståeligt. Återstod alltså att utveckla vårt skivbolag till att även innefatta bokutgivning.

Så skrev jag bok nummer två. Själalycka är en rolig och högst livsbejakande bok om döden. Den ville två olika förlag publicera, men jag valde ändå att göra det själv just av den anledningen att jag vid den första bokens tillkomst hade upplevt skapelseprocessen så spännande och intressant. Dessutom ville jag ha full kontroll över alla faser. Och över pengarna.

Mitt tredje projekt bestod av att formulera texterna till min makes fotobok Jan Allan minns sitt femtiotal, en 2 kg tung bok som gavs ut på Brombergs förlag. 2500 böcker sålde slut på 2 månader. Men Brombergs vågade inte satsa på en ny upplaga. De fasade för att behöva ligga med lager, något som ju innebär stora kostnader för förlagen. Efter ett knappt år tog vi saken i egna händer och gav ut den igen, på eget förlag.

Så var det dags för ännu en egen bok, nummer fyra. Den försökte jag egga Brombergs att ge ut, men trots att de lovordade innehållet trodde de inte att det skulle gå att sälja boken och heller inte prissätta den, då den är ganska tunn.
Men tji fick Brombergs. Jag gav ut även den boken själv och den blev en stor framgång. Den fick stort genomslag i tv och radio, och ett femtontal tidningar skrev om boken.Jag såg något i dina ögon, mamma handlar om min mor och hennes demenssjukdom. Jag hade långt innan boken kom ut bloggat en hel del i ämnet och har över 140.000 läsare på bloggen, vilket givetvis har hjälpt till. Jag bloggar dels på min hemsida, dels på Västerbottens Folkblad. Jag medverkade också i SVT:s ”Dokument Inifrån” där man uppmärksammade hur man ofta kränker gamla och sjukas mänskliga rättigheter.
Jag har nyligen utsetts till ambassadör för Alzheimerfonden, vilket är en direkt följd av mitt skrivande, och jag föreläser och läser ur mina böcker, runt om i landet. Det bästa sättet att sälja en bok är att vara ute i olika sammanhang och helt enkelt stoppa den i händerna på läsaren 😉

Visst har jag haft hjälp av att vara en offentlig person, om än inte känd inför en bred allmänhet, men mina uppdrag inom kulturen har gett mig ett stort nätverk, och jag har också blivit ett namn genom mitt bloggande. Att sticka ut huvudet från ingenstans är förstås inte så lätt. Men allting går bara man är kreativ, outtröttlig och låter det ta sin tid …

Detta var min bakgrund. Vad ska man då tänka på som egenutgivare?

Mitt viktigaste ord i sammanhanget är; Kvalité.

Inget hafsverk. Noggrannhet, kärlek till sitt skrivande och ambitionen att texten ska få den inramning som den är värd. Mitt mål har varit att göra så vackra böcker som det bara går, med så få korrekturfel och övriga brister som möjligt. En mycket stor noggrannhet vad gäller indrag, nya stycken samt genomtänkta bilder, illustrationer … Omsorg om helheten är A och O. Det ska vara en njutning att hålla boken i sin hand.

Så här gör jag:

Jag skriver så det glöder. När manus är färdigt kontaktar jag en redaktör som jag har förtroende för. Hoppa aldrig över det steget. Hur duktig man än är, bör man få en genomgripande genomgång av någon som kan sin sak och som ser det med andra ögon. Lyd redaktörens råd.  Det är mitt råd. Och ta en ordentlig diskussion om de ändringar som föreslås och de eventuella brister som redaktören påpekar. Skriv om manus enligt vad ni kommer fram till. Och låt det ta sin tid.

Därefter är det dags för korrekturläsning, något man inte heller klarar själv. Hjärnan lägger till och drar ifrån, alldeles på egen hand, så någon utomstående måste gå igenom texten eftersom man själv ofta missar felen.
Jag har dock ibland meningsutbyten med korrekturläsarna. Vi kan ha lite olika åsikter men det är en diskussion som är nyttig för båda parter. Jag har ett alldeles eget språk som gör att jag, som ett exempel, inte alltid sätter kommatecknen enligt reglerna. Det är det där med andningen, rytmen, fraseringen … I det fallet är jag bestämd. Som musiker är jag ett med både melodin och rytmen i en text. Författaren bestämmer, men resonemanget och bollandet är för mig en viktig del i arbetet. Jag tvingas till reflektion, och att medvetet ta ställning för och emot mitt eget sätt att skriva är av stor vikt för mig.

Då manus är färdigt traskar jag iväg till min begåvade vän Carina Söderberg som är grafisk formgivare. Hon läser och tycker till. Det är en nödvändighet att formgivaren gillar texten, annars kan vederbörande inte göra en så fin bok, det är min övertygelse. Utan en formgivares känslomässiga engagemang blir det inte lika bra. Hennes lust inför uppdraget gör det lättare att ge texten den rätta inramningen.
Hon lägger in texten i sitt dataprogram, gör ett förslag gällande form och typsnitt, och sedan går vi successivt igenom sida för sida för att resultatet ska bli enligt våra intentioner. Varje ord, varje rad gås igenom, bladvändningar, radavstånd, avstavningar etc. Varje detalj synas. Om och om igen …
Vi diskuterar också fram den yttre formen; format, papper, färg, texter på eventuella flikar, baksidestext … Och till slut får framsidan och titeln mogna fram. Jag rådgör om vilken typ av information som bör stå på omslaget.  Baksidestexten ska ge en bra bild av innehållet och samtidigt vara säljande. Där måste man tänka till både en och tre gånger.

Välj ett tryckeri med gott renommé, för vem vill ge ut en bok som inte blir som man har tänkt sig? Be att få ett provtryck, särskilt om boken innehåller fotografier eller illustrationer. Min formgivare gör sitt arbete i InDesign och jag har låtit henne sköta kontakten med tryckeriet för att det inte ska kunna bli något fel vad gäller den tekniska delen. Det är lätt hänt i dagens digitala värld.

Varje gång jag väntar på att en bok ska komma från tryck, drömmer jag mardrömmar om att allt ligger fel, varje bild, varje bokstav, allt har hamnat upp-och ner och bak- och fram. Men att en dag plötsligt stå där med boken i sin hand och ta del av ett förväntat och perfekt resultat, är euforiskt.

Avigsidan med att ge ut en bok själv är att man inte har hjälp med marknadsföringen. Men jag har, som jag skrev tidigare, ett stort nätverk och många läsare på min blogg, vilket har hjälpt mig. Första gången bjöd jag in till en stor bokrelease i mitt hem, med över 120 personer, vilket fick igång försäljningen.
Men – det är svårt och jobbigt och trist att behöva skryta om sig själv och beskriva sin förträfflighet som författare.
Man kan förstås anställa en agent om ens ekonomi så tillåter.

Att ge ut en E-bok är förstås enklare. Men många moment är ändå desamma och man får aldrig någonsin tulla på noggrannheten.

Ovan nedpräntade råd och tankar är komna ur en ganska så nyutsprungen författares hjärna.

Med förhoppning om att mina råd kan vara till hjälp och stöd.

Ann Allan

 

Författare, föreläsare, bloggare, producent, sång- och pianopedagog, kulturambassadör, ambassadör för Alzheimerfonden, ordf i Monica Zetterlunds Minnesfond.
Hemsida och blogg: www.annallan.se
Mailadress: [email protected]
J.A.M. Produktion AB, Askrikevägen 34, 181 46 Lidingö

 

.