Tystnaden borde få en Grammis

10391057_435095406649872_2131434192092204914_n

Det känns som om man skulle behöva ta itu med mediautsläppen, TV-utsläppen, musikutsläppen. Det får vara nog snart. Det börjat bli överfullt av skräp och sopor i mitt huvud, som en följd av stigande grad av tomhet på innehåll i tidigare nämnda utsläpp. Kanske börjar det bli dags att lämna det offentliga rummet och som nyutsprungen självutnämnd eremit ge sig ut i skogsmarkerna?

Det är inte enbart de onödigt många skitprogrammen på TV:n som trasar sönder mig. Det talas om omröstning för Orkesterjournalens Gyllene Skiva, det är Guldbaggar och Grammisar och Kristaller och Melodifestivaler hit och dit och jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är både skrämmande och hopplöst. För jag kan inte ställa en musikant mot en annan. Inte heller en sångare/sångerska, en komposition, en skådespelare, en regissör eller för den delen en Gyllene Skiva mot en annan.
Jag kan inte rösta. Jag vill inte rösta. Jag tycker att det räcker med de utslagningar som finns i det verkliga livet.

Vårt enorma behov av bekräftelse, helst i skenet av ett så överdådigt rampljus som bara är möjligt, är ett samhällsproblem. Det är inte klokt helt enkelt. Måste vi bli så till vanvett älskade av Gud och Jesus och magistern och chefen och Fan och hans moster hela tiden så är det kanske dags att skaffa klippkort till terapeuten?

“Varför måste vi hela tiden synas? Räcker det inte med att bara leva?”, sa min kusin Christina häromveckan. Hon som varken har ett konto på Facebook eller Twitter eller Netflix utan lever sitt liv som en annan gjorde på sjuttio-åttiotalet; Hyfsat basic.

Själv räddar jag mitt offentliga internetskavda skinn genom att understundom ta min tillflykt till skogen, eller till havet här nedanför. Jag försöker gömma min skruttiga kropp, med dess tillhörande förvirrade själ, i tystnaden och mörkret. Jag finner vila i det nästintill ljudlösa svarta men moderniteter, såsom till exempel elektriciteten, gör det hart när omöjligt för mig att existera utan att betraktas.
Jag önskar att man kunde lämna mörkret ifred, för i skuggorna kommer ingen åt mitt uttryck. När det är svart runtomkring mig, då kan jag skratta eller gråta eller bara stå och se tom eller dum ut. Utan att någon ser, utan att någon till varje pris ska analysera varför jag ser ut som jag gör.
I mörkret får jag ha mig för mig själv.

Mörkret kräver inget av mig och tystnaden bannar mig inte. Men det civiliserade samhällets femtioperiodiskt surrande gatlyktor tvingar mig att vara i blickfånget, uppmärksammad intill tröttsamhet. Gatlyktan exponerar mig. Den vill att jag är alert och vaken och ständigt existerande, den tvingar fram tydliga konturer av en person som periodvis inget hellre önskar än att fly undan. Och den vill att jag ska gå att identifiera, den vill att jag har ett namn, ett personnummer, ett yrke, ett pensionssparande …

Idag måste man leta med ljus och lykta för att hitta ett naturligt mörker. Gatlyktorna förföljer mig, de står i givakt längs hela förbannade gatan ända ut på piren. Och i skogen har man satt upp ett elljusspår! Vart har de egentligen tänkt sig att jag ska ta vägen? Måste man dö för att få lugn och ro och kunna njuta av stjärnhimlen? Jag tycker det vore ball att få finnas till ännu en liten tid. ”Dö ung, men så sent som möjligt”, som poeten Lars Nordlander uttrycker det.*

Ibland behöver jag total vila. Ibland orkar jag inte vara någon, bara det som var jag, innan jag blev jag. Mörkret omsluter mig, varsamt, utan att synas och den tillåter mig att vara ingen. En o-människa. Bara en massa osorterade och omkringvimsande atomer och molekyler. Utan form. Utan intellekt.
Jag tycker det är jobbigt att ha en form. Jag tycker att det är besvärligt att ha ett intellekt. Jag skulle vilja kunna stänga av mig, bara för en stund.
Snälla Tekniska Kontoret i min kommun; släck de femtioperiodiskt surrande gatlyktorna, och ge på det lilla viset min kropp och själ en liten välgörande paus.

Mörkret är nog bäst. Jag röstar på det.
Och tystnaden borde få en Grammis.

 

 

 

*
De som missade Tom Alandhs synnerligen underbara film om konstnären och poeten Lars Nordlander; ”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv”, kan se den på SVTPlay.

Texten ovan ligger också på min hemsida.

 

.

Jan Allan och ”Sannsagan om en stulen trumpet”, hela storyn.

STULEN

”I ett perspektiv, bara en bit metall … I ett annat perspektiv, en av de mest betydelsefulla instrumenten i svensk musikhistoria.”
Citat trumpetaren Peter Asplund

 

I februari 2012 bloggade jag om Jan Allans trumpet, något som nu, 3 år senare, blivit en dokumentärfilm av Tom Alandh. Jag har fört samman de olika texterna nedan.
Sprid gärna denna historia för vem vet, efter Tom Alandhs rikslarm kanske man kommer att hitta hela berg av stulna instrument.

 

DEL 1 från 9/2 2012

Det var en fredag förmiddag i maj, år 2000. Jan var på väg ut på turné tillsammans med Hans Åkesson, Lasse Sjösten med flera och stod och stuvade in en mängd väskor och instrument i bakluckan på Hans bil, på parkeringen utanför T-centralen.
Jan ställde trumpetväskan bredvid sig medan han la in resväskan i bakluckan. När han lutade sig ner för att lyfta upp trumpeten var den borta.

Jan kom hemrusande en kvart senare. Jag satt intet ont anande tillsammans med en elev vid flygeln. Han sprang in i musikrummet, lyfte ner en av trumpeterna som hängde på en krok på väggen och försvann ut igen, lämnande en häpen pianofröken och en förundrad elev med tappade hakor och förvånade ansiktsuttryck bakom sig.
Det var bråttom. Musikanterna skulle bila långt och konserter ställer man varken in eller kommer för sent till.
Så hände det sig att hans älskade trumpet av märket Bach, inhandlad på Steiners musikaffär år 1965, stals och försvann. Och ligorna på T-centralen hade därmed gjort ett kanonkap utan att fatta ett smack.

Men inte nog med att trumpeten var försvunnen. I väskan låg också den sordin som Jan en gång köpt av trumpetlegenden Roffe Ericson. En raritet, inhandlad på femtiotalet i den legendariska butiken Manny´s i New York. En unik sordin som inte längre går att få tag på. Inte ens butiken finns kvar.

Om Jan ändå inte hade varit så oförsiktig. För hur många gånger hade jag inte hört nämnda trumpetare säga; ”Hoppas att någon stjäl trumpeten så jag är tvungen att skaffa en ny.” Och hur många gånger hade jag inte sett honom slarva med var han ställde den, glömma den när han åkte från ett gig, lämna den i bilen över natten utan att låsa …

Dagen efter stölden stod det att läsa i flera tidningar. Man nämnde det till och med på radion. Människor ringde,  från hela landet. En del grät.
Ja, faktiskt. Somliga grät.

Jans trumpet var unik. Hans namnteckning var ingraverad i klockstycket, den var förgylld och hade två leadpipes.
Det finns bara en sådan i hela världen, men förhoppningen att återfinna den var ändå noll. Vi trodde hela tiden att den tillsammans med munstycket och sordinen, i den av sadelmakaren Håkansson handsydda specialdesignade skinnväskan och hundratals andra stulna instrument, hamnade i en container för vidare färd mot okänt öststatsmål.

Vi hörde oss för på nätet, på pantbanker och i instrumentbutiker, men utan resultat.
När det väl sjunkit in att den nog var för evigt borta, började jakten på ett nytt instrument. Men ingen enda av de otaliga trumpeter, munstycken och sordiner som Jan testade höll måttet eller kändes bekväma. Ingen av dem kom i närheten av den känsla av fullkomlighet och total harmoni som funnits mellan Jan och den försvunna trumpeten. Inget av dem svarade honom.

Jakten efter ett instrument har pågått sedan dess. Den trumpet som den soliga majdagen år 2000 blev stulen, på T-centralen, hade varit Jans följeslagare i 35 år. Dess sound var så starkt förknippat med honom. Jan och instrumentet var intimt sammanbundna. Det var hans ena halva och hade under en stor del av hans trumpetande liv levt i symbios med hans lungor och muskulatur, hans läppar, hjärta och intellekt.

Ända sedan den ödesdigra dagen har famlandet varit konstant. Varje dag har varit ett letande. Ett sökande efter identitet, ton, klang och känsla. Sorgen och saknaden har under alla dessa år bubblat i kölvattnet under hans musikaliska resa och han har sedan dess aldrig varit riktigt nöjd med sitt spel. Jag hade önskat att hans sista spelår här på Jorden lugnt hade fått flyta på, utan sorgsamma hinder. Men det blev inte så.

Så händer plötsligt något. I slutet av januari 2012 ringer en man utan namn från ett hemligt nummer och påstår att han har Jans trumpet i sin instrumentsamling. En samling som han påstår att han håller på att göra sig av med.
Och han ska ha tjugo tusen spänn.

Vi blev oerhört upprörda. Kan det vara sant? Finns trumpeten kvar i Sverige? Och är det en kriminell som ringer? En hälare? Ska man kontakta polisen? Vågar man köpa tillbaka den? Ska man anmäla honom? Och vill man verkligen ha tillbaka den? Trumpeten är ju befläckad …

Jan nekade direkt till att betala 20.000 för det är den långt ifrån värd. Inte ens för honom själv. Dessutom skulle den förmodligen behöva renoveras för en stor summa pengar för att fungera tillfredsställande, och därför fanns det inte mycket att förhandla om. Vi är inte så rika som gangstern kanske trodde. Och Jan var inte så angelägen som samme gangster kanske hade förväntat sig. Möjligen blev den okände mannen lite besviken.

Frågorna var många. Och det kändes obehagligt. En alldeles ny känsla, en otäck, hittills aldrig upplevd kombination av glädje och obehag spred sig i våra kroppar. Och med spänning och avsmak väntade vi på att mannen skulle ta en ny kontakt nästa dag eftersom Jan inte hade tid att tala med honom så länge, då han först ringde.
Vi kastade oss omedelbart över telefonen och ringde runt till flera poliser i bekantskapskretsen. Och vi fick rådet att ta med en vän som såg respektingivande ut, träffa mannen ifråga och lägga ett skambud eftersom den ju ändå är omöjlig att sälja till någon annan. Alternativt gillra en fälla och med hjälp av ett par poliser sno honom, med risken att på något raffinerat sätt utsättas av hans kriminella kompisar, medan han ändå bara eventuellt skulle dömas till ett fängelsestraff på ungefär femton minuter.
Vi vågade inte det. Mest för våra barns skull. Och för vårt hems skull. Men också för vår egen skull.

Brottet är sedan länge preskriberat, så vi skulle inte göra oss skyldiga till något olagligt om vi köpte tillbaka den. Men formellt äger försäkringsbolaget trumpeten, eftersom Jan fick en rejäl summa pengar för den, vilket gör att man måste deala också med dem.
Vi bestämde oss ändå för att möta honom om han nu återkom. Utan poliser. För att få en känsla av vilken sorts människa han var, för att känna honom på pulsen, luska lite.
Vi väntade på nästa samtal.

Mannen utan namn och telefonnummer ringde kvällen efter. Jan försökte få ur honom hur han fått tag på trumpeten och mannen svarade att han inte mindes riktigt men trodde att han köpt den på nätet. Och han påstod sig ha betalat 10.000. (Pyttsan. Aldrig i livet att han hade. 500 spänn kanske, om han inte själv snott den). Han sa sig ha sökt information om den, googlat på namnet som står ingraverat och insett vems det var. Det som han först trodde var ett märke, förstod han nu var namnet på en professionell musiker.

Jan berättade för honom om stölden och det sorgearbete han gått igenom under dessa år. Han sa sig vara villig att eventuellt betala 5000 spänn, såvida den var i gott skick och bad att få träffa vederbörande för att se på trumpeten.
Mannen sa sig inte bo här i stan, han var ofta utomlands, reste mycket men skulle kanske komma till Stockholm snart och då skulle han höra av sig igen.
Han hade ingen mailadress … utan skulle ringa igen.

Det framkom i slutet av samtalet att trumpeten låg i en brun väska, med en del andra små tillbehör i.
Vi tappade nästan andan. Fanns den fina skinnväskan kvar? Och fanns sordinen kvar? Låg trumpeten fortfarande i originalväskan?
Vi blev direkt upphetsade, men visade det förstås inte, utan bad än en gång att få träffa honom och se på instrumentet.
Jan frågade honom lite försiktigt var den fanns.
Den fanns i Stockholm.

Det gjorde faktiskt ont i oss. Och tårar glimmade till i mitt öga. Hade den funnits så nära under alla dessa år? Hade den trumpet som så intimt hörde samman med Jan, och på ett sätt faktiskt också med mig, hela tiden funnits så nära?

Jan sa sig villig att träffa mannen och se i vilket skick trumpeten befann sig i, för att därefter bedöma dess värde. Det skulle passa om en vecka, eftersom han just var på väg ut på turné.
Mannen skulle återkomma.

Det har nu gått ytterligare en vecka, och den okände mannen har inte ringt tillbaka. Jan står fortfarande utan sin trumpet. Och vi förfasas över hur somliga människor kan bete sig.
Det känns nu som om Jan blivit bestulen på samma trumpet två gånger. Rekord säkert. Men nu vet vi ändå att den finns. Någonstans i vår omedelbara närhet …

Det som dock är mest märkligt i denna historia är att endast en dryg månad innan det otäcka samtalet gällande en trumpet som varit borta i 12 år, bytte Jan leadpipe på en gammal Bach 37G, inhandlad i New York 1979. En lur som mest hängt på väggen som prydnad för att den tidigare inte gett någon riktig signal …
Med den trumpeten öppnade sig åter hans musikaliska väsen. Med den trumpeten känner han sig åter vara tillbaka i det musikaliska samtalet. Till fullo.

Keep swingin´ Jan, med ditt nyfunna, nyvunna trumpetsound!
Och hälaren kan slänga sig i väggen.

 

DEL 2 från 15/2 2012

 

PICT7287_2

Det är helt otroligt hur historien om det försvunna instrumentet via vänner och vänners vänner och vänners vänners vänner trumpetats ut över alla tänkbara nejder … Det instrument som under tolv år varit försvunnet och nu plötsligt påmint oss om sin existens, från ett hemligt gömställe, för att brutalt och omedelbart återgå till de okändas värld någonstans bland storstadens underjordiska gangstervälde.

Den försvann. Den återkom. Och den försvann igen. Det hade varit bättre om vi hade fått fortsätta leva i total ovisshet.
Och frågan är: Hur fräck man får vara?

Hälaren/tjuven/gangstern som ringde och erbjöd sig att svindyrt sälja en trumpet till självaste ägaren, efter tolv år, har troligen gjort sig skyldig till både bedrägeri och utpressning. Han begärde först ett överpris, ett pris som är det dubbla mot värdet på marknaden. En engelsk trumpetare hjälpte oss med en värdering. Utan att vi bad om det. Tack John Brondesbury.

Mail har strömmat in, från musikant-kollegor och fans. Länken till texten om den stulna trumpeten ligger på nättidningar, på musikföreningars och kommuners hemsidor. Trumpetare runt om i landet har erbjudit sig att låna ut alternativt sälja sina trumpeter till Jan. Kärlek och massor av varma omtankar strömmar oupphörligt ut mot Lidingön.

Jan är rörd över engagemanget. Men samtidigt arg och ledsen över att någon under en sådan lång tid kan ligga på en annan människas ägodel, ha mage att till ett överpris försöka sälja tillbaka den till den bestulna ägaren och sedan åter sluta sig som en mussla och bara gå upp i en giftig, ångande, försvinnande rök …

Det är tiotusentals människor som läst historien. Och det är lika många som i framtiden kommer att hålla ögonen öppna. Förhoppningsvis kommer detta också att hjälpa andra som blivit bestulna. Möjligen blir musikanter mer vaksamma och mer rädda om sina tongivande ägodelar. Kanske tar man reda på ett instruments historia innan man köper det. Kanske blir instrumentbutiker mer noggranna med vad de säljer. Kanske förstör vi för den svarta marknaden något. Kanske sabbar vi lite för hälarna. Kanske tar polisen tag i problemet på allvar.
Vi hoppas det.

Vi fortsätter att be er alla att sprida historien. Allt för att än mer förstöra för banditerna och kanske rent av, i allra bästa fall, hjälpa polisen att komma några hälare och instrument-tjuvar på spåren.
Kanske tröttnar hälaren på att sitta där i smutsen och stirra på Jans osäljbara trumpet.
Kanske kommer till slut skammen framtrippandes ur hans svarta små tragiska vrår och får honom att lämna tillbaka den.
Kanske …

Vi väntar nu på nästa drag.

 

DEL 3 från 18/2 2012

NVE00002

Tre veckor efter avtalad tid ringde han till slut; tjuven/hälaren/bedragaren/utpressaren/förstöraren.
Fortfarande hade han inget namn, inget telefonnummer, ingen mailadress. Men han sa sig nu villig att träffa Jan någonstans inne i stan så att han kunde få titta på trumpeten och bedöma dess skick.
Priset var nu nere på 10.000, den summa som han fånigt nog påstod sig ha betalat.
Jan sa till honom att han mådde dåligt av hela historien, att han inte orkade inte med det och att han var för gammal för att längre orka bry sig. Men han bad ändå gangstern att ringa nästa förmiddag och kolla om han ändrat sig.

Mannen utan namn hörde faktiskt av sig nästa dag. Lördag förmiddag, vid tiotiden, ringde Jans telefon men han orkade inte svara. Det fortsatte att ringa. Totalt sex gånger, med tio minuters mellanrum.
Jan blev mer orolig för varje gång det ringde. Han kände sig illa till mods och gick omkring i cirklar här hemma. Obehaget växte för varje ringsignal.
Till slut ringde mannen på min telefon. Jag hade då redan erbjudit Jan att besvara samtalet och tala med ganstern, så jag svarade och jag läste lusen av honom.
Jag berättade för honom hur dåligt Jan mådde av det här, och att det var ett ruggigt sätt att återfå en ägodel som betytt så mycket för så många, inte enbart för Jan själv.
Jag förklarade för honom hur mycket pengar som skulle gå tillbaka till försäkringsbolaget och att det formellt sett är de som äger den, vilket faktiskt, för en kort sekund, gjorde honom lite osäker.
Jag svadade vidare och sa att det dessutom skulle kosta skjortan att låta gå igenom instrumentet vilket betydde att den totala summan, innan allt var klart, skulle bli gigantisk.
Jag ondgjorde mig också över hur märkligt det var att tala med någon utan namn och telefonnummer, vilken obehaglig situation detta var oss, och att det kändes som ren utpressning. Och jag hävde ilsket ur mig att han inte skulle kunna sälja den till någon annan eftersom alla musikanter och särskilt trumpetare känner till stölden och hela historien.

Han var av den griniga sorten. Han blev uppenbart sur över mitt kaxiga sätt att bemöta honom och sa sig visst kunna sälja den. Dyrt. Och han tillade att han tillsvidare skulle behålla trumpeten.
Sen la han tvärt på luren.

Vi hoppas nu att vi slipper höra ifrån honom igen, och att vi kan lägga historien bakom oss. Och vad ska man säga annat än att den person som en dag eventuellt kommer att köpa den i alla fall får ett omtalat instrument, med omtalade tillbehör och en omtalad skinnväska.

Men allt är ju ändå förgängligt, vilket vi denna aktuella dag blev extra påminda om. Trumpettjuven hade oturen att ringa just efter det att vi kom hem från begravningen av en nära vän.
Så – sett i ett perspektiv …
Bara en bit metall.

Lyssna till ”The man I love” med Georg Riedel och Jan Allan som här spelar på nämnda trumpet.

Tillägg av idag, den 5 januari 2015:
Här slutade historien. Vi hörde inte av gangstern igen.
Den 4 januari 2015 sände SVT Tom Alandhs dokumentär
Jan Allan och trumpeten som försvann”.
1.1 miljoner människor såg filmen.

Texterna ligger också på min hemsida.

 

 

Tom Alandhs film om Jan Allan och den stulna trumpeten, nu i SVT

IMG_0289

Nu kommer den – Tom Alandhs kortfilm om Jan Allan och den stulna trumpeten.
Vi bjöds för några veckor sedan in till en förhandsvisning i Toms klipprum på SVT. Ett litet rum, med plats för 6 stolar, 4-5 dataskärmar uppradade på ett avlångt arbetsbord, en vacker klippare och den charmige dokumentärfilmaren himself.

Tom har på ett varmt och känsligt sätt närmat sig både trumpetaren och trumpeten. Det mesta han rör vid brukar bli till seriöst stoff och han visar alltid den största respekt mot den person vars livsöde han vill berätta.
Jag minns hans film om Monica Zetterlund … Om Ingemar Johansson, Cornelis, Martina Schaub, Joakim Alpgård och prästen Inger Svensson … Listan över hans berörande journalistik kan göras lång. Det är inte för inte som han nyligen tilldelades Cordelia Edvardson-priset.

Filmen om Jans trumpet blev en väldigt fin liten dokumentär. Den handlar inte så mycket om stölden och saknaden av tjuvgodset som om människan, soundet, konsten, forskningen, hobbies, livet …
Och så berättar Jan om hur han enkelt skulle kunna öppna ett bankfack med hjälp av en liten puff i ett av sina trumpetmunstycken.

Filmen sänds i SVT1 kl 19.45 söndagen den 4 januari.
Ni som ännu inte läst berättelsen ”Sannsagan om en stulen trumpet” kan göra det här. Det är nu tre år sedan jag skrev den, hittills har nära etthundratusen personer läst den men ingen stulen trumpet synes än …

Jag vill passa på att nämna att Tom Alandh också har skapat en timmes dokumentärfilm om poeten och konstnären Lars Nordlander.
”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv” sänds i SVT2 den 5 februari 2015.
Även den filmen har jag haft ynnesten att få se på förhand, med poeten Lars vid min sida. Att en människa kan leva sitt liv som Lars har gjort, i vårt land, i vår tid, är nästintill ofattbart. Tårar trillade under filmens gång. Och Lars själv – han var både rörd och nöjd.
Vad vore livet utan de udda personligheterna?
Noll.
Minus noll.

 

 

DSC_0071

Övre bilden: Filmteamet under arbete i vårt hem.
Undre bilden: Filmaren och objektet samtalar på Plugged Records i Gamla Stan.

Länk till filmen: Jan Allan och trumpeten som försvann”.

Texten ovan ligger också på min hemsida.

 

.

Hur man julpyntar en Harley Davidson

 

Harley JUL

Den två kilo tunga fotoboken i LP-format; ”Jan Allan minns sitt femtiotal”  gavs ut i oktober förra året. Den tog slut på förlaget Brombergs, på ett par månader, och endast den privatdetektiviska typen har uppfylld av iver och med målmedveten blick kunnat finna något enstaka kvarliggande exemplar ute i handeln.
Brombergs ville inte trycka om den. Endast Gud och Dorotea Bromberg själv vet varför, men nu har vi äntligen kommit till skott och beslutat att ge ut den igen, på eget förlag.

Den 18 december landade 2.5 ton böcker i trädgården för vidare färd in i vår villa, och nu drar jag återigen in Gud i sammanhanget för endast han vet hur det ska gå. Det enda jag med bestämdhet kan säga är att jag kommer att tvingas använda min fantasi för att överleva julen. Jag har tidigare i mitt liv fått julpynta både en Harley Davidson och en flygplanspropeller, istället för gran, eftersom Jans skiftande hobbies understundom varit omstörtande.

Julpropeller

Hjälp oss att tömma boklagret. Köp boken.
Det är vad jag mest av allt vill säga med denna text.
Den finns på Adlibris, Bokus mm och hos distributören Plugged Records. Den kan också hämtas hos oss, på Lidingö.

Samtidigt som ni gör denna goda gärning får ni en julklapp häftigare än det mesta, för jösses vilken fin bok det blev. Det tog ett par år att klura ut dess innehåll men när det väl var slutklurat blev resultatet en mycket vacker höjdare.
Samtliga fotografier är tagna av Jan Allan då han som musikant befann sig mitt i den jazziga och stjärnspäckade femtiotalssmeten.

Den 20 december kl. 13.00 signerar Jan boken i Lidingö Akademibokhandel.
Den 21 december samma tid finns han på Plugged Records, Stora Nygatan 7 i Gamla Stan.
Jag själv kommer vid samma tillfällen att signera min nya bok ”Jag såg något i dina ögon, mamma” .

Julen är med andra ord räddad. Åtminstone för er 🙂
Jag önskar alla mina läsare behagfulla helger och ett Gott Nytt År!

10850215_10153274720004156_4494974740010242475_nBok2redweb
Foto Anns bok: Stina Wollter

 

 

 

 

.

 

Allt är Astrid Lindgrens fel

 

DSC_0019

Skinka. Glögg och pepparkakor. Hemlagad senap och inlagd sill. Kärlek och värme. Tomtar. Bockar.
Apelsiner. Korinter. Vättar. Risgrynsgröt och knäck. Glittrande ljus. Väldigt många ljus. Det räcker inte med tillräckligt många. Julsånger. Gapande grishuvuden. Med äpple i munnen. Prylar. Galet många onödiga prylar.
Onödiga.
Och så var det den där omtalade julefriden.

Jag undrar ibland vad som skulle hända om jag låg däckad i feber veckorna innan jul. För någon måste ju se till att friden infinner sig, Den kommer liksom inte av sig själv. Någons arbete ligger bakom. Denne någon börjar ibland känna sig lite trött.
Och allt är Astrid Lindgrens och Elsa Beskows fel.

Artisten, musikern, arrangören, basisten, sångaren och koldioxidbantaren Staffan Lindberg redogör för en lite udda men tveklöst intressant hypotes i sin bok ”Jag skulle ha bytt till energilampa i hallen”. Han växte upp med Georg Wadenius underbara grammofonskiva ”Godá Godá”, med texter av Barbro Lindgren, och han berättar i boken om när han som liten pojk kröp omkring på golvet bland alla bilar och truckar sjungandes När jag blir en miljonär ska jag köpa mig en Volvo Sport och en Ford Mustang, ni ska få se. Tre Porschar och en grävmaskin, en mörkröd limousin och har jag pengar kvar köper jag en Jaguar. Och om jag krockar med Mustangen så köper jag en bärgningsbil och bärgar den femtusen mil. Sen köper jag en Folkvagn och två Oplar ifall min limousin går sönder …”
Staffans slutledning: den globala uppvärmningen är Barbro Lindgrens fel.

Nu råkar jag själv känna det som att Barbro Lindgren inte är ensam om förstörelsen. Elsa Beskow och Astrid Lindgren har fullständigt impregnerat mig med tomtebolycka och bullerbybarnsjular med vilka jag under min utveckling från barn till medelålders jämfört vårt eget julfirande. Pippi underbart undantagen.
Men verkligheten ser inte riktigt lika romantisk ut. Den perfekta familjen och den gullinuttiga julstämningen existerar mest bara i sagoböcker och i våra drömmar. Alla har vi våra sorger, våra i hjärtat dolda smärtor över att julen inte blir som den beskrivits i sagan: Vacker, vilsam, trygg och underbar där vi alla innesluts i en stor familjegemenskap som nästan spricker av kritvita leenden och kärleksrus.
Det är inte ens en självklarhet att ha snälla barn som står och tindrar framför julgranen.

Julen är glädje, men också sorg. Men vi spelar med i traditionen och skyndar snabbt förbi de fattiga som i rännstenen ropar efter ett liv.
Vi skyndar, så att vi inte hinner beröras.
Vi skyndar, för att undvika skammen över allt som ligger i de stora papperskassar vi släpar på. Kassar med reklam för NK, PUB och Åhlens …
Vi rusar vidare, för att undvika risken för en stunds reflektion.
Vi lämnar de sjuka utan kläder och mat, medan vi gottar oss i våra späd- och marsipangrisar och tackar Gud för brödet för dagen.

Julefriden är mest en kuliss, svår att riva ner. Julen är också den tid då spriten fördärvar som mest. Människor lever i skräck. Barnmisshandel och kvinnofrid störs mer än någonsin. Detta medan de som är skickligast på att hålla skenet uppe sitter i kyrkan och sjunger om ett Jesusbarn som stod upp mot allt det som vi, både inom och utom kyrkan, har åstadkommit: Överhet. Hierarki. Dubbelmoral. Lyx. Egogödning. Materiellt överflöd.

Och på toppen av juleberget, glimmande ljusår från stallet i Jerusalem, tronar konungen från Närke, han som endast genom att visa sin kreativa blick får mina eventuella pysselambitioner att tvärdö och som därtill får mig att känna mig alltigenom usel som både julmatlagerska och julstämningsskapare: Ernst Kirchsteiger himself.
Han är så perfekt och så begåvad att jag nästan blir arg. Snygg är han också. Den jäveln.

Jag erkänner dock villigt att jag njuter av all julbelysning som ramar in broarna över Kungsgatan, om jag bara förmår att samtidigt blunda för dem som gömmer sig i gatans skuggor. Jag skänker pengar till de fattiga och sänder förnödenheter till barnhem i Lettland, men jag bjuder inte in de uteliggare som trängs längs rännstenen för traditionen att skapa julefrid i mitt eget hem tar all min kraft.
Om jag bröt mot våra traditioner skulle mina barn nog gå sönder. Jag vill inte att de går sönder just en julafton så jag håller julskenet uppe och julfirandet här hemma vid liv. Och jag försöker åstadkomma ett uns av den sagofyllda julstämning med vilken Elsa Beskow och Astrid Lindgren under hela min femtio- och sextiotaliga barndom har proppat mig full.

Jag förmår inte att lämna min varma sekelskiftesvilla för att likt Moder Theresa ge mig ut bland de fattiga.  Men någonstans har jag ändå förhoppningen om att vi inte helt ska glömma Jesu kärleksbudskap när vi runt vårt julbord firar hans födelse.
Vi kan väl åtminstone ha det i bakhuvudet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er alla en skön jul och framförallt en god framtid!
Vem vet – kanske blir 2015 det år då vi tillsammans räddar världen?

 

Denna text publicerades första gången i december 2013.
Den ligger också på min hemsida.

.

Jag undrar vad du tänker i din himmel, Mamma

Framsida 104kJag förlorade min mamma redan då hon var i livet. Mamma förlorade till och med sig själv.
 Hon förändrades, och blev en annan.
Min mamma blev dement. Hon lämnade mig fast hon talade till mig, fast hon sjöng för mig, fast hon skrattade tillsammans med mig och varmt såg in i mina ögon.

Jag gjorde det jag trodde var bäst för min sjuka mamma. Men jag kommer aldrig att få veta om det jag gjorde
 var rätt eller fel. Den backspegel finns inte som kan ge en bild av hur hennes sista år hade tett sig om jag hade agerat annorlunda.

Jag tänker ofta på de alternativ som fanns, och de beslut som hon och jag fattade tillsammans.
Hela livet är en vild chansning.

 

Jag har de senaste åren funderat mycket över hur att bemöta de människor som på olika sätt förlorat sitt forna jag. Jag har försökt att finna svar på svåra frågor genom att gå igenom min egen historia. Vad hände egentligen med min mamma? Hur reagerade och agerade omgivningen? Och hur reagerade/agerade jag själv?

Jag började för en tid sedan att i ord formulera mina tankar, erfarenheter och upplevelser, efter att under lång tid ha haft en febril kontakt med politiker, myndigheter, sjuka, anhöriga, vårdpersonal, läkare och professorer. Jag lät i lugn och ro mitt undermedvetna sköta fingertopparnas dans över tangentbordet … Veckorna och månaderna gick … Det blev för mig helt överraskande en liten bok.
Den presenterades första gången i Karolinska Institutets Aula Medica, under Alzheimerdagen, och jag reser nu runt i landet för att dela med mig av mina tankar, erfarenheter och skrivna ord.

Mitt syfte med boken är att hjälpa, inte enbart de vars anhöriga drabbas av Alzheimer, utan egentligen vilken kognitiv sjukdom som helst. För många av de svåra frågorna är desamma: Hur ska vi bemöta våra sjuka? Hur ska vi tackla alla de skiftande situationer som uppstår? Och hur ska vi som anhöriga förmå bära sorgen?
Sigrid Svedmyr, överläkare på Minnesenheten Karolinska Sjukhuset, beskrev det för mig så här då vi nyligen träffades i mitt hem: ”Som anhörig ser man sin nära förändras, och för varje ny förändring drabbas man av en ny sorg. Sorg läggs på sorg, läggs på sorg … ”
När hon sa det, insåg jag varför jag själv så starkt påverkades av min mammas sjukdom.

Jag har under arbetets gång förstått att min berättelse är viktig. Ämnet berör människor, i de djupaste vatten inom oss.
Författandet av skriften är mitt sätt att försöka göra världen lite varmare och livet lite lättare att leva, och det är min övertygelse att den kommer att fylla en funktion i många människors liv.
“Jag såg något i dina ögon, mamma” kan läsas som både en skönlitterär bok och
en anhörig-bok. Välj själv användningsområde.

Boken kan införskaffas hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
Signerade exemplar beställs direkt hos mig på mailadressen [email protected]

Den kan bli en fin present till släkt, vänner eller till Dig själv.
Hjälp gärna till med att sprida den också inom vården för det är en viktig bok.

Ytterligare information om boken finner du på min hemsida.

Här en länk till intervju med mig i Gomorron Sverige.
Här till Radio P4 med Lotta Bromé.

.

Jag har något att berätta

Man tror att ens vänner ska finnas för alltid. Åtminstone vissa vänner. Jag har levt i den överlevnadsstrategiska föreställningen. Det finns några få människor som jag har trott aldrig kan bli sjuka eller dö och lämna mig i sticket … Ett antal överlevar-exemplar, sådana där stålmänniskor som vägrar att låta sig hunsas och krossas till småsmulor trots att olika typer av förövare kryllar runt knutarna.
Jag misstänkte starkt att Maja var av den okrossbara sorten. Ända tills häromdagen då hennes kropp sa att det får vara nog nu.
Vi sms:ade varandra sent en kväll och bestämde att vi skulle ses senare i veckan. Det var länge sedan sist och vi hade oändligt mycket att prata om. Men det blev inget möte för ett sprucket blodkärl kom emellan.

Vi träffades första gången för nu ganska många år sedan, under besvärliga omständigheter, och det som knöt våra vänskapsband samman var kampen mot mörka krafter. Vi stöttade varandra och genomförde tillsammans en mindre revolution … Sedan vår minst sagt tuffa kamp mot svek, lögner, sexism, girighet, mot somliga mäns evinnerliga behov av makt över kvinnor samt dumdristighet, avsaknad av professionalism och fan och hans moster har vi stått vid varandras sida.
Vi har inte umgåtts stup i kvarten, men vi har funnits för varandra. Riktiga vänner måste inte prata vareviga dag. Äkta vänskap ligger och gror i en ständigt närvarande jordmån, eller om det är himmelsfär. Äkta vänskap är konstant och den känns i hjärtat. Eller om det nu är i hjärnan. Jag kan inte redogöra för det.

Maja har redan genomlevt en mängd helveten. Och hon borde för allt det hon tvingats utstå ha förärats en medalj av fyrtiohundrasjuttionionde graden men istället fick hon en hjärnblödning.
Det blev inget av med vår planerade sköna vandring på stan, där vi efterhand hade slunkit in på någon av de otaliga utecaféerna, småpratande om allt som är viktigt. Istället ligger hon nerbäddad under landstingets gula filt med ett brustet blodkärl mitt inuti det vackra huvudet, det röda lockiga hårsvallet mjukt böljande över huvudkudden och en mun som inte längre kan tala eller sjunga.
Hon – som varit så vältalig. Så rapp i sina repliker, så sprängfylld av humor, så intelligent, så skicklig i sitt konstnärliga utövande, så duktig i allt hon tagit sig för.
Duktig.

När hon blir frisk – ja, läkarna säger trösterikt att hon troligen kommer att återhämta sig även om tröttheten kommer att suga musten ur henne under en längre tid än hon nog vill acceptera – då ska jag varligt ta henne i hampan och säga att hon måste sluta upp med att baka sju sorters kakor och koka två sorters sylt och laga fyra pajer och i en handvändning svänga ihop några morotskakor och fyrtiofjorton olika sorters sallader varje gång hon ska på ett möte eller bjuda folk på fika.
När hon har återhämtat sig, då ska jag hjälpa henne att förstå att hela universum faktiskt inte vilar enbart på hennes axlar utan att hon måste låta omsorgen innefatta också henne själv. Jag ska säga till henne att hon har gjort mer än tillräckligt och att det nu är hennes tur att ta emot.

Maja måste lära sig att ta emot.

Hon är inte ensam om att som kvinna av tradition slita ut sig för att göra livet levbart för andra. Hon är bara en av alla dem som offrar sig, av kärlek, förstås, men också för att det är så det ska vara. Så gjorde mormor och farmor men det är lätt att glömma att de levde i en annan tid … Då fanns inte internet och mobiltelefoner och dagishämtning och utvecklingssamtal och föräldramöten och stavgång och gym och bilbesiktning och mat från jordens alla hörn som ständigt skulle kombineras till chika måltider och amorteringar och charterresor och räntor och sjukt höga hyror och fredagsmys med lördagsgodis och icke fungerande pendeltåg och årgångsviner och gamla föräldrar som vanvårdades på hemmet och en miljon tv-kanaler och leggings som kräver en trådsmal kropp eller helst en ännu smalare.

Maja har fått ett nytt liv nu. Ett annorlunda liv. Hon bad inte om det, men hon tvingas likt förbannat att leva det.
Men kanske kommer hon – när det värsta är över – att vara tacksam för att den skarpa varningens klocka dångade till utan att för den skull beröva henne livet. Kanske kommer den långsamt avklingande klock-klangen istället att påminna henne om att ta det lite varligt och öppna upp för möjligheten till ett annat liv. Ett alternativt liv.
Ett bättre liv …

När Maja kommer tillbaka till oss, då ska jag och alla de som älskar henne att säkerställa att hon får ett liv som hon är förtjänt av. En tillvaro där alla stressmoment är bortsuddade och det enda som finns kvar är samklangen med musiken, naturen och alla nära och kära. Ett liv som skänker henne tröst och harmoni. Ett liv där stroken för alltid kommer att påminna henne om livets skörhet och få henne att bättre ta vara på sin kropp och sin själ och dagen och stunden och nuet och solen och månen och kärleken.
Och när hon blir frisk, då ska vi ha den där festen som vi hade planerat. Och så ska jag berätta för henne att hon är en av mina allra finaste och mest betydelsefulla vänner, om hon nu inte fattat det tidigare …
Hon måste bara sova ut och lära sig att tala först.

 

.

 

2014 års Monica Zäta-stipendiater!

DSC_0055-1-1 Stipendiet-Tack!_2_2


2014 års Monica Zetterlund-stipendiater: 2 x Lindberg!

Två generationer, men samma tradition och samma förebilder.
Vi säger grattis till pianisterna Göran Lindberg och Leo Lindberg!

 

 


Göran Lindberg
 har satt avtryck på en lång rad områden. Dels som studierektor och pedagog på Musikhögskolan i Stockholm, men framförallt som en av de mest betydande pianisterna och arrangörerna inom jazz-och underhållningsbranschen, både nationellt och internationellt.

Hans pianospel är vassare än hans armbågar. Han har alltid hållit en blygsam profil, trots att han i egenskap av genuin jazzgigant har befunnit sig mitt i musikvärldens absoluta centrum.
Då man ska försöka sätta ord på Göran Lindbergs konstnärliga livshistoria blir det svårt att vara kortfattad. Hans tid som lärare och studierektor på ”Ackis” är bara en liten del av hans CV, men hans kollegor vittnar om hur han med sin värme, sin generositet, sin stabilitet, sin ödmjukhet och sin kunskap inom många olika områden satt sin prägel på hela institutionen.

Han har musicerat tillsammans med de flesta artister av betydelse, från storheter som Dexter Gordon, Coleman Hawkins, Kenny Dorham, Sivuca, Lars Gullin, Eje Thelin, Bernt Rosengren, Roffe Ericsson, Art Farmer och Anita O´Day till Gals & Pals, Barbro Hörberg, Jerry Williams, Kisa Magnusson, Siw Malmkvist och Sickan Carlsson för att nu nämna några. Listan över artister som Göran haft vid sin sida och som förärats med stjärnstatus, är unik och imponerande lång.
Han har varit initiativtagare till, och har stått som arrangör för otaliga skivinspelningar och påkostade TV-sända underhållningsprogram. Och han var pianist i Eurovisions-schlagern under en era då musikanterna spelade live och fortfarande hade sin självklara roll, och sitt värde.
Göran hade ett långtidsengagemang på sextiotalets Hamburger Börs, vilket så småningom ledde till samarbete med de flesta av våra svenska artister som Svante Thuresson, Lill Lindfors och inte minst Povel Ramel i ”Pow Schow 2”. Under en period blev det hammondorgel för hela slanten, som medlem i Jan Allans pop-band.
Han befann sig under många år på Folkan, som repetitör och pianist. Även där var han med om att skapa kulturhistoria, bland annat i rollen som kapellmästare då Kar de Mumma gjorde sin sista revy.

Vi kommer så till toppen av isberget: Görans samröre med Monica Zetterlund. Samarbetet dem emellan pågick som mest intensivt under sextiotalet, men han fanns på olika sätt vid Monicas sida under resten av hennes liv.
Göran ställde alltid upp på Monica, hans finkänsliga ackompanjemang lyfte hennes sång och hon var alltid trygg med honom, både som människa och som den lyhörda musikant han var. Och då Monica sökte en pianist till det som skulle bli hennes allra sista inspelning, ringde hon upp sin trogna vän och medmusikant – Göran Lindberg.

Motiveringen lyder:

Du är en prydnad för jazzmusikerskrået. Osjälvisk, stöttande, inlyssnande, som person såsom musikant. Din musik är smakfullt sparsmakad och en glädje att lyssna till, alltid.
Som varande hjärnan bakom en mängd historiska produktioner har du gått från att vara en av våra mest initiativrika nyskapare, till att idag inneha rollen som en minst lika betydande traditionsbärare.
Du är värd all uppmärksamhet och förtjänar sannerligen din plats bland Monicas skyar, de skyar som du varit en sådan värdefull del av. Tack för den mångfald du tillfört vårt kulturarv, och tack för det du gjort för Monica!

Göran får 50.000 kronor.

 

LeoLindberg

Årets unge stipendiat, Leo Lindberg, föddes för 21 år sedan. Hans karriär är häpnadsväckande. Slagverk, flöjt, trumpet, gitarr, kontrabas … Vilket instrument som än befann sig i den lille pojkens närhet, kastade han sig över det med energi och spelglädje. Han jammade ständigt med pappa Ove Gustafsson och dennes spelkompisar, medan han fick inspiration också av sin mamma, harpisten Berit Lindberg.

Leo hamnade så småningom på pianopallen och på den vägen är det. Hans första gig, som 11-åring, uträttades med enbart höger hand, men han klurade snart han ut hur han skulle göra med den vänstra, och därmed var han på banan.
Wynton Kelly och Red Garland var hans stora inspirationskällor, medan han själv som ung grabb hade regelbundna spelningar med storheter som Tommy Koverhult, Maffy Falay, Gunnar Bergsten, Claes-Göran Fagerstedt, Rune Carlsson, Bernt Rosengren och Amanda Sedgwick. Och efter att ha gått igång på Jimmy Smith och Mel Rhyne köpte Leo en hammondorgel och startade en egen trio.
Han har studerat på bland annat Kulturama, Lilla Akademin och Södra Latin, men skolan var ingenting för Leo. “För mycket drill och disciplin och för lite känsla i musiken”. Citat honom själv. Leos utbildning har mest ägt rum inför levande publik. Hans svenska förebilder fick sin utbildning på bland annat Nalen och Gyllene Cirkeln, medan Leo fått samma lärdom på nutidens svenska jazzscener.
Han har redan hunnit med flera konserter i USA tillsammans med sin amerikanske vän och medspelare, basisten Henry Grimes. I år släpptes hans första platta i eget namn.
Han har varit ett ständigt inslag på Cornelisdagen. Detta tillsammans med sin pappa som under många år spelade tillsammans med Cornelis.
Under hösten turnerar Leo i Tyskland, tillsammans med de amerikanska musikerna John Marshall och Grant Stewart.

Motiveringen lyder:

Ingenting sitter fast när du lirar, Leo. Ända sedan du föddes har det svängt om hela dig och intensiteten i din musik lämnar ingen oberörd. Din kretivitet är underbart lyckogivande för alla oss som haft ynnesten att få ta del av ditt ända sedan barnsben så omfattande skapande.
Du har en unik spelglädje och pianoteknik, kommen ur dig själv och du äger trots din ringa ålder unika stilmässiga kunskaper inom jazzen. Du har fått den finaste utbildning som tänkas kan – en mångårig praktikplats bland de riktigt stora stjärnorna.
Vi önskar dig all lycka på den framtida jazziga färden!

Leo får 30.000 kronor.

Stipendierna delas ut under en konsert på Stockholms Konserthus
söndag 21 september kl 16.00.

Stipendienämnden består av: Kerstin Bagge, Eva-Lena Jerneld, Irene Sjögren, Ove Lundin, Anders Jormin, Bengt Säve-Söderbergh, Leif Åke Falk, Susanne Westin
samt Ann Allan (ordförande).

Foto Leo Lindberg: Mikael Silkeberg
Foto Göran Lindberg: Ulla Andesong
Om ni vill stötta minnet av Monica: Bli medlem i Monica Zetterlund-sällskapet!

Texten ovan ligger också på min hemsida www.annallan.se

 

.

Tack Jan Strinnholm!

JAJSmaxSå var det dags igen, att falla in i vemodets tilltrasslade garn … Pianisten Jan Strinnholm tog sitt sista dopp häromkvällen. Högen med kläder la han på stranden. 16 simtag senare satt han på flotten, lätt guppande, i sitt älskade vatten intill sin älskade sommarstuga vid höga kusten. Några grannar hade hört honom hosta och sett honom ta sig för bröstet. Därefter plumsade han i sjön. Dykare hittade honom morgonen därpå, fortfarande med armarna korslagda över bröstet.
Säga vad man vill, men jag tycker att det var ett vackert sätt att dö på när man är fyllda 78. Det finns alternativ som är långt mer skrämmande.

Jan Strinnholm personifierade begreppet ”musikant”. Han lät sig inte styras av vare sig konventioner eller sina otaliga egenhändigt nedtecknade kompositioner. Han var en musikalisk anarkist. Vad som helst kunde hända, vilket det också gjorde. Spänningen var helt underbart olidlig. Han brydde sig inte om att räkna fjärdedelar, ibland var det fyra, ibland blev det bara tre medan harmoniken tog sina alldeles egna vägar. Min man, trumpetaren Jan Allan, tyckte alltid att det var extra intressant och skojigt att lira med Strinnholm för man visste aldrig vartåt det bar eller hur det skulle sluta, något som tilltalade herr Allan mer än det mesta.

“Jan Strinnholm har influenser som stammar ur Peterson- Bergers nationalromantik varligt modifierade med Keith Jarrets tidiga framfart. Hans ibland galna och vilda pianospel innehåller allt som behövs för att berätta en hel världshistoria, vilket gjort att han har klarat sig alldeles utmärkt som solopianist. Han har mest spelat med sig själv, ändå har han fullt sjå med att sluta samtidigt. Takterna har varit många och vansinniga och fullständigt lysande.”
Citat mig själv. Jan ringde för en massa år sedan och bad mig skriva baksidestexten på en CD. Jag sa okej och tio minuter senare var det klart.
Det är enkelt att skriva om människor man tycker om.

Jan Strinnholm var en ljuvlig personlighet. Blygsam, lågmäld, vänlig, varm och underfundig som få, med en gnistrande glimt i sin ögonvrå som talade bus, allvar, kärlek, humor och intelligens.

Vår flygel och våra hjärtan har nu ännu en kär vän, att sakna.

 

 

På bilden ovan: Jan Allan och Jan Strinnholm.
Foto: Pål Allan.

 

Texten ligger också på min hemsida www.annallan.se

.

Gotlandsfår, Lina Nyberg och en död basist

Fåren bräker. Lina Nyberg sjunger. Tommy Johnson är död.
Fåren förstår jag mig på, något så när, men Lina är för mig ett mysterium.
Döden likaså.

Jag sitter i Sanda, på Gotland – därav bräkandet – och Lina ska om några timmar föräras Lars Gullins stipendium.
Ett bra val av stipendiat. Jag har alltid fascinerats av henne. Jag begriper henne inte, jag förstår inte alltid hur hon tänker och hennes musicerande gör mig förvånad, förundrad och förvirrad men det tilltalar mig.
Hennes musik är för mig en gåta.
Och det tilltalar mig.

Lina är djupt förankrad i det hon gör och hennes konstnärliga uttryck är intensivt, äkta, övertygande och välformulerat. Hon är en urkraft som tar tag i mig, ruskar om mig och får mig att känna mig levande och delaktig.

Jag beundrar henne. Trots att jag inte vet hur jag som lyssnare ska förhålla mig. Det spännande sätt på vilket hon arrangerar, komponerar och använder sin röst triggar igång mig, och jag inser hur liten jag är … Hur mycket jag har kvar att lära.
Hur insnöad jag är.
Och vanebildad.

Lina är en av dem som kan få min gamla tröga hjärna att utvecklas, och det tackar jag henne för. På djupet tackar jag henne för det.
Jag kommer inte att ge mig förrän jag klurat ut koden som öppnar upp den intrikat utsmyckade porten som leder in i Lina Nybergs innersta kammare.

De gotländska fåren bräker, tryggt och igenkännande. Lina Nybergs strupe ljuder, likt ingen annans.
Tommy Johnson är död.
Hans basfiol med tillhörande stråke har förlorat meningen med sin existens.

Han klippte gräset häromdagen. Satte sig därefter ner på en stol för att vila, drack lite vatten, föll av stolen och dog.
Förfarandet påminner mig om då komikern och författaren Lasse Eriksson la sig ner på scengolvet för att tvärdö, mitt under en föreställning. Något som chockade mig så svårt att jag genast satte mig ner och skrev en bok om döden.

Jag undrar hur många gånger Tommy har kommit lirkande med basen genom den trånga köksfarstun för att repetera i vårt hem …
Han var en del av vår stora musikantfamilj, en av dem som jag försett med mat och kaffe, oändligt många gånger, under oändligt många år.
Nu blir det inga fler gånger och det känns fel och konstigt.

Vi påminns ständigt om dödens hänsynslösa och obevekliga framfart.
Döden har ingen fingertoppskänsla. Den analyserar inte läget, den inväntar inte ett lämpligt tillfälle. Den bara kommer. Och våldför sig på oss. Helt ostraffad.

Oftast accepterar jag att döden bestämmer. Det är ju bara att underordna sig och gilla läget. Gråta, förbanna, sörja, sakna, vandra vidare.
Men i Tommys fall undrar varför jag har så svårt att släppa tanken på det som inträffat. Hans bortgång påverkar mig mer än vad som är brukligt.
Kanske beror det på att han var så ung.
Måhända handlar det om att han inte blev äldre än 59 år.

För tre veckor sedan fyllde jag 59 år.

Jag vill inte dö än. För jag vill så innerligt gärna hinna lösa
Linas gåta.

 

.