Förbannade rättspatos

PICT9536

 

 

 

 

 

 

Tänk – om människor inte brydde sig. Om alla vände bort blicken och lät alla dumheter ske …
Jag förbannar de förfäder som stoppade mig så proppfull med rättspatos.
Varför måste jag hålla på så här … Kan jag inte bara gå ut och mata fiskarna i dammen och gulla med barnbarnet och se solen gå ner över vattnet och sova skönt i min varma säng?

Vanmakten snärjer ibland mitt hjärta. Jag skulle vilja förändra den värld som ständigt och överallt kämpar emot mig. Kärlek. Äkta kärlek saknas hos så många … Människor äter mediciner för att orka leva, men de blir likt robotar. Deras känsloliv trubbas av och det påverkar alla de beslut som i maktens alla korridorer ständigt måste fattas. Kärlekslösheten är en av medicinens biverkningar.
Medan också falskheten härjar och man inte alltid kan se det som döljer sig bakom de vackra fasaderna.
Förklädd kärlek.

Ska jag ge upp? Eller ska jag fortsätta med mitt engagemang? Många blir nog glada om jag tar semester och låter dem vara ifred ett tag.
Jag ska åtminstone försöka att ta lite ledigt nu. Lovar inte att det kommer att fungera, men jag ska göra ett försök. Jag låter expertisen jobba vidare. Den har häcken full. Som tur är finns det många eldsjälar som arbetar hårt för att så många som möjligt ska få det så bra som möjligt.
Men överallt händer det. Minns Tom Alandhs film om Ingemar Johansson. Tom berättade för mig, hur vanligt det är. Och en dag får vi veta sanningen.
Om där nu finns någon sanning. Det finns nog många sanningar. Var och en har sin egen sanning.
Sanningen kan också ljuga.

Min dotter skapade för en tid sedan sidan ”33 anledningar”. Engagemanget för människors rätt går tydligen i arv. Min mamma var en av de första kvinnosakskvinnorna och hon fyllde mig med sina många rättesnören.
Nu senast läste jag om en polis som la ner anmälningarna från en misshandlad och förföljd kvinna.
Det finns mycket att göra. Men nu måste jag vila ett tag.
Håll ställningarna.
Vi hörs.

 

 

 

Alice Babs egna ord

Tankesmedjan Timbro publicerade nyligen en rapport om förvaltarskap.
I vårt till synes moderna samhälle händer det alltför ofta att man tillsätter en förvaltare trots att det hade räckt med en god man, vilket får till följd att gamla och försvarslösa människor i vissa fall behandlas ovärdigt. Och de läkarintyg som används som underlag för beslut gällande förvaltarskap skrivs ibland alltför lättvindigt, under stress eller efter påverkan av anhöriga.

Jag har låtit Alice Babs Sjöblom personifiera problemet eftersom hon i februari, mot sin egen vilja, sattes under förvaltarskap.
Alice är rättslös. Alla beslut gällande hennes liv, hennes ägodelar och hennes vardag fattas ovanför hennes huvud och det värsta är att hon är högst medveten om det.
Hon är bestulen på sina mänskliga rättigheter. Och hon är inte ensam att vara drabbad. De starkt berörande mail jag fått från olika delar av landet, mail som vittnar om liknande fall, är oroväckande många.

Utan alla de människor som ställt upp och engagerat sig för Alice skulle hon inte haft en chans. Vi är många som kan vittna om hennes levande intellekt, hennes berättarlust, hennes glädje över att få både träffa och tala i telefon med sina många vänner, från förr och nu. Men förvaltaren gör allt för att hålla hennes vänner borta.
Sedan veckan före påsk har Alices dörr varit låst utifrån och besöksförbud råder.
Att alla hennes vänner och bekanta inte kan besöka henne jämt och ständigt är en självklarhet, men det har heller inte skett. Det är mycket få personer det rör sig om och det är Alice själv som bett dem att besöka henne. Det är ingen som ”trängt sig på”. Och att Alices finaste vänner, de som hon håller kärast, ”för överskådlig framtid” (förvaltarens ord) och mot Alices vilja har stängts ute, är ofattbart.
Två av Alices allra närmaste vänner har anmälts för att få till stånd ett kontaktförbud.
Anmälan ogillades och något kontaktförbud utfärdades inte. Ändå råder det i praktiken kontaktförbud. Mot Alices vilja. Men förvaltaren ger sig inte och hon har nu överklagat.
En av de drabbade har under 25 år arbetat som volontär på äldreboendet och har tittat in och hejat på Alice då han gått förbi hennes dörr … Men istället för att ta en personlig kontakt och be honom att inte gå in dit så ofta som Alice bett honom om, så valde man att anmäla.
Människans vägar att nå önskade resultat, är olika.
Att man dessutom beskyllt honom och hans fru för andra märkliga saker, det lämnar jag därhän då det är alltför knasigt.

Mina telefonsamtal med Alice har varit lustfyllda. Men hon har också i förtvivlan ropat på hjälp. Också det är grunden till mitt engagemang. En annan orsak är det som inträffade då min man, trumpetaren Jan Allan, före jul sände en nyutgiven cd-box med ”Trio Con Tromba” till Alice, som en uppmuntran och en hälsning från honom själv, Georg Riedel och Bengt Hallberg. Reaktionerna på denna uppmuntran gjorde att vi insåg allvaret.

Alice må ha någon typ av demens efter sin stroke men ofta då man träffar henne och talar med henne, märks det inte.
Oavsett om hon idag inte vet vem jag är eller minns mitt namn, så var de stunder vi talades vid i telefonen viktiga för henne.
Oavsett om hon mindes vem som hälsat på efter de gamla artistkollegornas besök, så var stunden viktig och full av glädje.
Oavsett om hon idag minns att hon före jul fick de där fyra cd-skivorna, så var hon ändå glad över att få lyssna till dem. På den lilla musikspelare som hennes vänner tagit dit …
Oavsett om hon blir trött eller ej så är det märkligt att hon inte släpps ut ur sitt rum för att lyssna till de konserter som bjuds.
Gör det verkligen så mycket om hon blir trött när hon har haft det roligt? Ska någon annan än hon själv tillåtas att bestämma över hur trött hon får vara och hur hon vill framleva sina sista dagar? Och ska man sluta leva innan man dör?
Därom kan de lärde inom förvaltarleden tvista.
Men jag hoppas att de släpper Alice fri medan de tvistar.

De experter jag talat med är helt ense om att mänsklig kontakt med sina äldsta och närmaste vänner samt musik och medverkan i olika sociala sammanhang är den bästa medicinen.
Alice har mot sin vilja förvägrats att åka till kyrkan och lyssna till Alice-kören, hon har förvägrats att rullas ut till den jazzkonsert på äldreboendet där man spelade några av hennes låtar. Och hon förvägrades, på självaste nationaldagen, att genom sitt fönster lyssna till de musikanter och artister som för att pigga upp henne gav en konsert utanför hennes fönster.
Man drog ner gardinen och stängde fönstret då de kom. Och man drog upp gardinen och öppnade fönstret då de gick därifrån.
De blommor artisterna hade med sig kastades upp på balkongen, för vidarebefordran till Alice, eftersom de inte fick komma in och lämna dem. Personalen vägrade att lämna dem till henne och de hamnade enligt vittnesmål undanskymda i allrummet.

Efter det att vi öppet berättat om det som händer Alice har vissa förbättringar skett. Människors starka reaktioner runt om i landet har gjort nytta.
Hon har fått en musikanläggning till rummet. Den lilla musikspelare som vännerna tog dit före jul lämnades nyligen tillbaka och ställdes en dag utanför deras dörr. Den har nu ersatts. Hon har god kontakt med sin familj som nu besöker henne lite oftare.
Man har också kontaktat några yngre musikanter och erbjudit dem att besöka Alice eller tala med henne i telefon. Förvåningen hos dem har varit stor eftersom de inte är nära vänner till Alice, men de har glatt sig åt samtalen med henne och upplevt att hon är pigg och glad över besöken.
Men – kontakten mellan Alice, hennes egna vänner och hennes käraste 84-åriga väninna, är fortfarande bruten.
Och mitt i centrat av detta spel sitter en gammal kvinna fråntagen sin rätt att själv bestämma vem hon ska umgås med.
Hon säger idag till några av de få människor som har kontakt med henne att hon “känner sig inlåst”.

Så här uttryckte sig trumpetaren Jan Allan för en tid sedan:

“Apropå Alice Babs:
Jag har känt Alice i nästan 60 år. Spelat in ett otal LP-skivor, deltagit i filminspelning, shower och TV-program och genomfört ett otal konserter under hennes samarbete med både Bengt Hallberg och Nils Lindberg.
Jag lovade henne i början av året att ringa minst en gång i veckan om jag hade hennes telefonnummer. Under en kort tid fungerade det att ringa men nu har hennes förvaltare bytt nummer igen och förhindrat detta. Att hon inte får bestämma själv, vem som får hälsa på eller ringa, är oerhört kränkande både mot henne och hennes vänner. Detta vill jag inte bli utsatt för, om eller när jag hamnar i samma situation. Hoppas att hennes exempel får bli en varningssignal för hur omgivningen eller samhället får behandla äldre människor.”

Här nedan har ni en länk till YouTube där ni kan höra Alice själv berätta om hur hon upplever sin situation. Bandupptagningen är från i mars 2013.
Och nej – den är inte fejkad. Det hon säger på bandet har hon sagt till mig och många andra, upprepade gånger.
Och de vänner hon så varmt talar om är just de som man ända sedan före påsk har avskurit henne från.
Ta ett djupt andetag – och ta in det hon säger.

Frågan om förvaltarskap måste upp på bordet.

Och det är hög tid för en Lex Alice.

 

Direktlänk till YouTube
http://youtu.be/oirwuIdm0Cg

Nedan en länk till Alices överklagande.

http://alicelevandebegravd.blogg.se/

Jag har publicerat fler texter i ämnet:

”Du bad mig berätta … lilla sångfågel” (19 april 2013)
”Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande” (7 juni)
”Alice Babs förlorade rättigheter” (3 dec)
”Hur man vingklipper en sångfågel” (5 dec)
”Nytändning i änglakören” (12 mars 2014)

 

Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande

Alice Babs _n

Öppet brev till äldrevårdsminister Maria Larsson.

Jag har tidigare skrivit om situationen runt vårt nationalhelgon Alice Babs; ”Du bad mig berätta, lilla sångfågel”. Jag skrev inte hennes namn vid tillfället men de flesta har ändå förstått vem det handlar om. Men egentligen är det inte intressant. Det som händer är djupt tragiskt om det så drabbar en hovsångerska eller ett butiksbiträde.
Det jag och journalisten Anna-Lena Lodenius i mitten av april hade att berätta har chockerat och engagerat många människor. Bloggtexterna har lästs av uppemot 150.000 personer.

Det som den 6 juni 2013 inträffade på äldreboendet där Alice Babs bor, är omtumlande; Några av Alices vänner och kollegor ville underhålla och uppmärksamma vårt nationalhelgon, på självaste nationaldagen. Vilken dag kunde vara mer lämpad …
De ville att Alice skulle få veta att de tänker på henne eftersom de inte vet om hon känner till orsaken till varför de inte längre vare sig ringer eller besöker henne.
Frustrationen är stor. Det finns många offer i den här sorgliga historien.

Artister och musikanter besökte denna soliga eftermiddag äldreboendet för att sjunga och spela för Alice på gräsmattan nedanför hennes fönster.
Ett litet hopp om att hon skulle rullas ut på balkongen blommade försiktigt i deras sångarbröst, men det slutade som de innerst inne hade befarat; Jan Malmsjö fick inte komma in till Alice för att lämna sin ros. Alice själv fick inte komma ut på balkongen för att lyssna till musiken. Man öppnade inte hennes fönster på vid gavel så att hon kunde lyssna.
Istället drog man ner gardinerna. Och stängde igen hennes fönster. När musikanterna lämnade gräsmattan efter att ha framfört ”Swing it magistern”, ”Vårat gäng”, ”En gång jag seglar i hamn” – då drog man upp gardinerna igen.
En sjuksyster kom ut på en av balkongerna och fotograferade musikanterna

Två av de tre vänner som står Alice närmast, de som hjälpt henne och maken Nils-Ivar allra mest under de senaste åren, har blivit polisanmälda. Detta för att försöka få igenom ett kontaktförbud.
Åklagaren ogillade, förstås, eftersom dessa är genuint genomsnälla och omtänksamma människor. Men förfarandet talar sitt tydliga språk.
Vännerna har hela tiden velat kommunicera med förvaltaren, för att lösa knutarna, men det har aldrig varit ett alternativ. Den totala iskylan och hårdheten härskar. Det är svårt att tro, för dem som ännu inte upplevt annat än vänlighetens ansikte.
Man borde kunna kräva av en överförmyndarenhet att den äger förmågan att se vad som egentligen pågår. Bakom fasaderna.

Sanningen om omständigheterna kring Alice börjar så sakteliga att krypa ut genom väggarna. Somliga som arbetar på äldreboendet kan inte längre kan hålla tyst.
Deras berättelser överensstämmer inte med förvaltarens. De påstår att Alice far illa av besöksförbudet, av förvaltarskapet och dess konsekvenser.

Sedan min första bloggtext i ämnet publicerades har jag fått mängder av rörande mail där man berättar om liknande erfarenheter och övergrepp. Jag har också fått djupt berörande beskrivningar från människor som ångrar hur de behandlade sina gamla föräldrar och släktingar.
Jag har därtill fått mail från en jurist i Geneve som uppmanar oss att gå till Europadomstolen. Våra berättelser om Alice har nått långt utanför landets gränser.

Det är inte lätt att bli gammal. Det är inte heller lätt att vara ung och stå bredvid och se hur en förälder eller vän åldras.
Jag hade önskat att man i äldrevårdens maktkorridorer hade möjlighet att stötta än mer. Att hjälpa istället för att stjälpa. Att låta vårdpersonalen på markplan använda sitt eget förnuft och möjlighet till improvisation. Och att ha styrkan att stå över lögner och förtal.
Vad man därtill skulle önska var att vi behandlade åldrandet som en naturlig del av livet och att vi behandlade de äldre med respekt.
Dement eller ej. Människans värde är evigt.

De stora frågorna är: Vid vilket skede får man ta ifrån en människa rätten till sina egna beslut? Hur kan en människa som under flera timmar klarar av att föra ett fullständigt normalt samtal bli satt under förvaltare och fråntagen rätten att bestämma över sin vardag, sitt sociala sammanhang och sitt liv? Och varför tilläts inte Alice att överklaga beslutet om förvaltarskap? Man tog inte ens kontakt med henne! Detta trots att hon varit så vid sina sinnen att hon kunnat beskriva sin situation och formulerat en överklagan även om hon fick hjälp att skriva ner den.

Vem lyssnar till Alice då hon säger att hon vägrar att fråga förvaltaren om lov i allt som rör hennes person? Hon är alltför stolt för att be om tillåtelse att få leva sitt liv som hon själv vill. Hon ser förvaltarskapet som en kränkning.
Förvaltarskapet ÄR i det här fallet en kränkning. Hon säger sig hellre dö än be denna förvaltare om lov gällande sådant som för varje människa borde vara en självklar mänsklig rättighet.
Förvaltarskap har från början varit menat som en hjälp för svårt dementa.
Idag används det oftare och oftare av anhöriga som ett sätt att ta kontrollen.

Alice är, som hon själv uttryckte det strax innan besöksförbudet trädde i kraft, levande begravd. Hon var ända fram till veckan före påsk, då hon låstes in, mycket väl medveten om det som skedde runt henne.
Alices egna analyser av läget var kristallklara.

Kontakten mellan Alice och hennes äldsta och närmaste väninna och familjens närmaste vänner och kollegor, är fortfarande bruten.

Den bloggtext jag skrev för några veckor sedan, och denna min berättelse om Alice Babs nationaldagsfirande där förvaltaren gjorde allt hon kunde för att utestänga Alice från den konsert som gavs i syfte att pigga upp henne och få henne att förstå att de utestängda gamla vännerna fortfarande finns kvar, är tagen ur det verkliga livet.
Detta är förvaltarskapets Sverige.
År 2013.

Har du någon bra idé, Maria Larsson?

 

På bilden ovan: Alice Babs och trombonisten Olle Holmqvist.
Bilden är tagen av Jan Allan vid ett besök hos Alice i januari i år.
Alice var vid det flera timmar långa besöket precis som förr: glad och pigg, med ett knivskarpt intellekt.

Tankesmedjan Timbro släppte nyligen en rapport i ämnet förvaltarskap.
Nedan en länk till DN i ämnet.

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/stor-och-stark-maste-vara-snall/

Texten ovan ligger också på min hemsida www.annallan.se

 

Sophia Loren och en viss trumpetare

En glad Svante Thuresson på väg ut på turné med Hacke Björkstens band.

I begynnelsen var negativet.
Sextio år senare hände det sig att trumpetaren Jan Allan av en händelse öppnade ett dammigt gammalt fotoalbum som låg dolt bland pappershögarna uppe i arbetsrummet. Ett album med bilder tagna under femtiotalet. Bilder han sedan länge glömt bort men som vid anblicken gjorde honom både häpen och eftertänksam.
Albumet innehöll bilder på en tjugoårig Sophia Loren blickandes rakt in i kameran under hennes besök på Stockholms universitets kårhus, på en ung Siv Malmkvist glatt kvittrande på Nalens scen, på Lars Gullin med sin frisyr ”sockerbölja”, på Georg Riedel, Jan Johansson, Stan Getz, Lee Konitz, Alice Babs, Lionel Hampton, Miles Davis, Lill-Babs och många, många fler.

Det var inte vilka fotografier som helst. Det var fantastiska bilder. Unika, privata, personliga. Med en enorm närvaro. Och då Jan efter en kort stunds letande fann lådan med negativ och började granska dem, blev han förvånad över kvalitén.
Skärpan var total. Varje korn var synligt.
Det var bilder från Nalen, turnéer, jamsessions, fester, semesterresor och filminspelningar.
På femtiotalet gick Jan knappt utanför dörren utan sin trumpet, sin Leica och sin Rollieflex.

Jan insåg snart värdet av det han funnit och idéer började formas i hans huvud.
Vi har nu änge levt med projektet här hemma. Och vi har nästintill dygnet runt samtalat om personerna på bilderna, om miljöerna och händelserna.
Vi har sorterat bilder, valt ut bilder, valt bort bilder, bytt ut bilder och ändrat oss igen och igen …
Jan har berättat. Jag har lyssnat. Och efter många och ingående berättarvändor känns det som om hans vänner från förr, blivit mina.
Själv föddes jag samma år som Jan började spela trumpet, på riktigt. Jag låg fortfarande i min mammas mage då han anställdes på heltid på Nalen, med Carl-Henrik Norins Orkester.
Jag har ändå, så gott jag har kunnat och trots att jag själv inte fick ynnesten att uppleva jazzens femtiotal, formulerat bokens texter.

I höst kommer boken ut på Brombergs förlag.
Därtill förstoras utvalda bilder för att hängas på utställningar runt om i landet.
Om ni blir ägare till boken är jag övertygad om att ni kommer att bli både roade och berörda av att få ta del av trumpetaren Jan Allans alldeles egna, privata femtiotal.
En musikants liv bland profiler och stjärnor – sett inifrån.
Ett liv mitt i händelsernas centrum.

Vernissage och bokrelease äger rum lördagen den 19 oktober i Lidingö Stadshus.
För mer info om boken: klicka på länken nedan.

http://www.annallan.se/Ann_Allans_hemsida/Jans_fotobok.html

6*6 4106Sofia Lorenweb