Glögg och pepparkakor. Skinka. Hemgjord senap och inlagd sill. Kärlek och värme. Upplandskubb. Tomtar och bockar. Apelsiner och korinter. Vättar. Risgrynsgröt och knäck. Glittrande ljus. Väldigt många ljus. Det räcker inte med tillräckligt många. Julsånger. Grishuvuden. Med äpple i munnen. Pepparkakshus så raffinerade att man baxnar. Galet många prylar.
Och så var det den där omtalade julefriden.

Jag undrar ibland vad som skulle hända om jag låg däckad i feber veckorna innan jul. För någon måste ju se till att friden infinner sig, Den kommer inte av sig själv. Någons arbete ligger bakom. Denne någon börjar ibland känna sig lite trött.
Och allt är Astrid Lindgrens och Elsa Beskows fel.

Artisten, musikern, arrangören, basisten, sångaren, koldioxidbantaren och uppsalabon Staffan Lindberg redogör för en lite udda men tveklöst intressant hypotes i sin bok ”Jag skulle ha bytt till energilampa i hallen”. Han växte upp med Georg Wadenius underbara grammofonskiva ”Goda´ Goda´”, med texter av Barbro Lindgren, och han berättar i boken om när han som liten pojke kröp omkring på golvet bland alla bilar och truckar sjungandes ”När jag blir en miljonär ska jag köpa mig en Volvo Sport och en Ford Mustang, ni ska få se. Tre Porschar och en grävmaskin, en mörkröd limousin och har jag pengar kvar köper jag en Jaguar. Och om jag krockar med Mustangen så köper jag en bärgningsbil och bärgar den femtusen mil. Sen köper jag en Folkvagn och två Oplar ifall min limousin går sönder …”
Staffans slutledning: Den globala uppvärmningen är Barbro Lindgrens fel.

Nu råkar jag själv känna det som att Barbro Lindgren inte är ensam om förstörelsen. Elsa Beskow och Astrid Lindgren har fullständigt impregnerat mig med tomtebolycka och bullerbybarnsjular med vilka jag under min utveckling från barn till medelålders jämfört vårt eget julfirande. Pippi underbart undantagen.
Men verkligheten ser inte riktigt lika romantisk ut. Den perfekta familjen och den gullinuttiga julstämningen existerar mest bara i sagoböcker och i våra drömmar. Alla har vi våra sorger, våra i hjärtat dolda smärtor över att julen inte blir som den beskrivs i sagan: vacker, vilsam, trygg och underbar, innesluten i en stor familjegemenskap som nästan spricker av kritvita leenden och kärleksrus. Det är inte ens en självklarhet att ha snälla barn som står och tindrar framför julgranen.

Julen är glädje, men också sorg. Men vi spelar med i traditionen och skyndar snabbt förbi de fattiga som i rännstenen ropar efter ett liv.
Vi skyndar, så att vi inte hinner beröras.
Vi rusar vidare, för att undvika risken för en stunds reflektion.
Vi lämnar de sjuka utan kläder och mat, medan vi gottar oss i våra späd- och marsipangrisar och tackar Gud för brödet för dagen.

Julefriden är mest en kuliss, svår att riva ner. Julen är också den tid då spriten fördärvar som mest. Många lever i skräck. Barn misshandlas och kvinnofriden störs mer än någonsin. Detta medan de som är skickligast på att hålla skenet uppe sitter i kyrkan och sjunger om ett Jesusbarn som stod upp mot allt det som vi, både inom och utom kyrkan, har åstadkommit: Överhet. Hierarki. Lyx. Egogödning. Materiellt överflöd.

Och på toppen av juleberget, glimmande ljusår från stallet i Betlehem, tronar konungen från Närke, han som bara genom att visa sin kreativa blick får mina eventuella pysselambitioner att tvärdö och som därtill får mig att känna mig alltigenom usel som både julmatlagerska och julstämningsskapare:
Ernst Kirchsteiger himself.
Han är så perfekt och så begåvad att jag nästan blir arg.
Snygg är han också. Den jäveln.

Jag erkänner dock villigt att jag njuter av all julbelysning som ramar in broarna över Kungsgatan, om jag bara förmår att samtidigt blunda för dem som gömmer sig i gatans skuggor. Jag skänker matpengar till de fattiga och sänder förnödenheter till barnhem i Lettland, men jag bjuder inte in de uteliggare som trängs längs rännstenen för traditionen att skapa julefrid i mitt eget hem tar all min kraft.
Om jag bröt mot våra traditioner skulle mina barn nog gå sönder. Jag vill inte att de går sönder just på en julafton så jag håller julfirandet här hemma vid liv. Och jag försöker åstadkomma ett uns av den sagolika julstämning med vilken Elsa Beskow och Astrid Lindgren under hela min femtio- och sextiotaliga barndom har proppat mig full.
Jag förmår inte att lämna min varma sekelskiftesvilla för att likt Moder Theresa ge mig ut bland de fattiga. Men någonstans har jag ändå förhoppningen om att vi inte helt ska glömma Jesu kärleksbudskap när vi runt vårt julbord firar hans födelse.
Vi kan väl åtminstone ha det i bakhuvudet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er alla en God Jul och framförallt ett Gott Nytt År!
Vem vet – kanske blir 2014 det år då vi tillsammans räddar världen?

På bilden: Alice Babs, Gunnar Siljabloo Nilsson och Lill-Arne Söderberg
© Jan Allan

Ett anonymt brev damp i midsomras ner i min låda. Kuvertet innehöll urklipp från två olika nummer av en lokaltidning. En tidning som inte har någon nätbilaga och vars innehåll därför inte kommit till så många människors kännedom. Ingen lapp följde med brevet, ingen hälsning. Bara två urklippta tidningssidor daterade 21 februari respektive 28 mars 2013. Det som där stod, fick mig att rysa.
Artiklarna handlar om Lena Arenbjörk, den förvaltare som är satt att sörja för Alice Babs Sjöblom. De finns nu utlagda på nätet. (Länk finns längst ner på sidan.)

Jag har tidigare berättat om tragiken kring Alice Babs Sjöblom och om bristen på empati, mod och civilkurage hos flera av dem som finns runt henne. Jag har berättat att både anställda på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden och personer i ansvarsställning förfärats av det som händer henne men att de inte öppet vågat uttala sig, av rädsla för att förlora jobbet. Jag har också berättat om hur vissa förvaltare tar över sin huvudmans hela liv. Detta medan eventuella anmälningar och klagomål tar så lång tid att utreda att huvudmannen hinner både dö och begravas, flera gånger om. 

Det sägs att vi lever i ett öppet samhälle. Det är inte sant. Sekretessen ligger som en skyddande vinge över både medmänsklighet och övergrepp. Där avsaknad av transparens och en väl utnyttjad tystnadsplikt hägrar – där möjliggör man för illviljan att blomma och ondskan att slå rot.

Det sägs att samhället skyddar den svage. Inte heller det är sant. Samhället skyddar den som av lämplig eller olämplig ansvarig person bedöms som mest trovärdig. Den som är skickligast på att manipulera, vinner.

Konsekvenserna av ett förvaltarskap har för många blivit förödande. Det finns mängder av exempel där gamla och sjuka behandlas ovärdigt på grund av en förvaltares eller god mans brist på omdöme, empati, sociala kompetens eller ärlighet.
Vem som helst kan bli förvaltare. Men det vore önskvärt att vem som helst inte tillåts att bli det. En ordentlig utbildning samt någon typ av lämplighetstest vore nödvändig. För vi är alla olika. Vi har olika gåvor och olika förutsättningar och vi måste hjälpas åt att finna våra respektive rätta sammanhang.
Jag tycker att det är vår skyldighet att hjälpas åt.
Förvaltare borde vara rustade med en minst lika hög grad av ödmjukhet och empati som en diakon, en terapeut, en läkare eller en präst. Det räcker inte med att kunna sköta någons ekonomi och hålla ordning på papper.
Ett varmt, inkännande, öppet sinne och kärleken till sin nästa är de största och viktigaste av egenskaper, särskilt då man har att göra med en gammal eller sjuk människa.

Under lång tid har en tanke gnagt i mig: Är det verkligen rimligt att ta ifrån en småsnurrig gammal människa rätten att fatta beslut över sitt eget liv, då vi samtidigt låter mer eller mindre kloka och insiktsfulla människor härja i maktens sällsamma korridorer?
Vem är frisk? Och vem är sjuk?
Jag känner människor med både Altzheimer och andra typer av demens, men de är för den skull inte satta under förmyndare. Och jag hade själv aldrig kommit på tanken att utsätta min egen dementa mamma för en sådan. Inte mot hennes dementa vilja. En god man räckte för henne och hon fick själv välja sitt umgänge och bestämma över sina pengar. Detta trots att hon de sista månaderna, vad jag kunde bedöma, inte hade koll på något som helst.
Men det var hennes ägodelar. Inte mina. Och hon fick göra det hon själv önskade. Jag skjutsade henne dit hon ville och jag lät henne skänka bort det hon ville, till vem hon ville. Jag lät henne fortsätta att ösa sina pengar över Läkare utan gränser, Greenpeace, UNICEF, Rädda Barnen  och godisvagnen på hemmet (hon trodde att de hade provision på varorna) för jag visste att det var hennes innersta vilja. Sjuk eller ej. Hon var generös till sin läggning. Och jag ville inte ta ifrån henne en av hennes finaste egenskaper.
Vid vilka tillfällen tänkte hon “friskt”? Och vid vilka ögonblick tänkte hon “sjukt”?
Jag är inte människa att vare sig vilja eller våga bedöma en sådan sak och jag har inte hört talas om någon som med bestämdhet, utan minsta lilla tvekan, kan göra det heller.
Så jag lät henne vara sig själv.
Intill döden.

SVT:s “Dokument Inifrån” har sedan nio månader granskat skeendena kring Alice Babs och samtidigt tagit sig an begreppet förvaltarskap.
“Alice Babs förlorade rättigheter” sändes i SVT2 den 5 december. Det kan nu ses på webben.
I dokumentären får man bland annat stifta bekantskap med Alices förvaltare, Lena Arenbjörk. Förvaltaren har tagit över rollen som Alice och anser sig ha rätt att bestämma allt som rör sin huvudman. Arenbjörk säger:
”Jag är min huvudman. Det är jag som bestämmer.”
Ja. Hon säger så. Och mitt i detta absurda och ofattbara scenario förbjuder hon Alice att visa sig ute bland människor:
“Det är inte den bilden vi vill förmedla.”

För bara ett par månader sedan fick Alice hjälp av en anhörig att ringa upp en av sina “meste” pianister och gratulera honom på födelsedagen. Alice var sig precis lik. De pratade länge och hade lika roligt som alltid! Alice till och med joddlade i telefonluren!
Alice får fortfarande prata med några utvalda personer och man förbjuder henne inte att joddla. Men ett kyrkobesök – det får hon se sig om i himlen efter. Förvaltaren säger: ”Varför sätta henne i en rullstol och köra henne till kyrkan? Man gör inte så. Av respekt för henne själv och hennes sjukdom. Hon är inte var mans egendom.”
Alice vill att det ska bli ett ramaskri för att hon inte tillåts att komma till kyrkan. Själv vill jag utbrista:
Biskopar, präster, pastorer och diakoner: Förenen eder!

Nybildade Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO, har riktat skarp kritik mot Överförmyndarnämnden och Socialnämnden i Nacka Kommun för att man inte tagit hänsyn till Alices rätt till självbestämmande, och IVO krävde en omedelbar åtgärdsplan. Att plötsligt införa ett besöksförbud och bryta all kontakt mellan en gammal och sjuk människa och hennes mest förtrogna vänner samt de gamla kollegor som betytt så mycket för henne, människor som hon har en historia med och som hon själv har bett att få besök av, något som varje nu levande expert och tänkande människa VET är läkande och helande,är mycket vågat av de ansvariga. Vad följden kan bli för den enskilde, särskilt då det handlar om en mycket social person, behöver jag inte orda om.

Efter kritiken från IVO flyttades Alice till hemlig ort. Det tog två timmar att föra ut henne och tömma hennes rum. Varken Alice själv eller personal på äldreboendet förbereddes på flytten och de fick inte ens säga adjö till varandra.
Gud vare med det som är kvar av Alice Babs.

Om det blir som Alice önskade – om detta leder till en förändrad syn på förvaltarskap, om det kan få oss att se på våra gamla och sjuka som en naturlig och självklar del av vårt öppna samhälle, istället för att ta ifrån dem deras rättigheter och gömma undan dem på en institution – då kommer Alice Babs att skriva historia inte enbart som en gudabenådad och banbrytande sångerska. Hon kommer att toppa sin karriär som varande upphovskvinna till en revolution för äldre människors livsvillkor och hon kommer att avsluta sitt liv på samma sätt som hon har levt det: Med flaggan i topp!

Jag vill avsluta med att delge er Alices svar på några frågor publicerade i DN den 4 oktober 1998:

MIN DRÖM OM LYCKA: Att känna att man är till glädje för en annan människa.

FAVORITFÖRFATTARE: Alf Henriksson.

HJÄLTE I VERKLIGHETEN: Jesus. Kärleksbudskapets Jesus, inte fanatikernas.

AVSKYR MEST: Att man inte tar bättre hand om äldre människor.

MITT MOTTO: 99% won’t do – så sa alltid Duke Ellington.

SÅ SKULLE JAG VILJA VARA: Så att jag inte gör andra illa.

Ett tillägg:

Jag vill göra helt klart att det inte var jag som avslöjade Alices identitet. Och hennes eventuella diagnos har jag inte ens nämnt. Jag vill inte felaktigt bli anklagad för detta. Jag vill enbart sätta fokus på sakfrågan och begreppet förvaltarskap. Det var hennes egen dotter som gick ut med både identitet och sjukdomsdiagnos. Första gången för ett drygt år sedan, i “Fråga Doktorn” och nu i våras i Expressen och Demenstidningen.
Medan somliga under flera år beskrivit Alice som varande en gammal och sjuk människa som med alla medel måste gömmas undan, vill jag och andra påvisa att hon fortfarande är en levande människa med en egen vilja. En människa som måste få åtnjuta fundamentala mänskliga rättigheter. Vi måste få finnas ute i samhället, även om vi är gamla och sjuka. Att för gott stoppa in en människa på institution bara för att hon är dement är inte försvarbart. I sydliga länder lever och synliggörs småbarn, ungdomar, vuxna, gamla och sjuka i en enda kärleksfull röra ute i samhället. Så vill jag ha det. Så sa Alice till mig att hon ville ha det.

I kvällspressen har de ansvariga för besöksförbudet försvarat sitt handlande med att säga att hon mått dåligt efter “vissa besök”. Ingen har dock frågat varför hon mått dåligt. Det finns en förklaring: Alice öste inför sina nära vänner ibland ur sig sin ilska. Hon upplevde att de var de enda som lyssnade på henne. Hennes förtvivlan över hur hon behandlades, hennes desperation över att i praktiken vara omyndigförklarad gjorde henne sjuk. Och hon blev än mer upprörd då hon insåg att ingen gjorde något för att rädda henne. Samtidigt stoppades hennes överklagan om förvaltarskapet in under sekretessens beskydd och hon kände att hon trampades till småsmulor, av systemet självt.
Alices vanmakt var stor och hon behövde ösa ur sig. Det var just det hon ofta gjorde under dessa “vissa besök”, vilket fick till följd att hon ibland var uppriven. Detta talade Alice själv om för mig.

Det har också varit ett dividerande om Alices “vänner”. Där finns uppenbarligen olika definitioner på ordet “vän”. Man kan ha gamla vänner och nya vänner, perifera vänner eller bekanta som med tiden blir viktiga. Man kan ha vänner som man tappar kontakten med men som återkommer senare i livet. Arbets-kamrater kan kännas nära även om man inte umgås efter jobbet. Och så vidare …

Det är nu åtta månader sedan kontakten mellan Alice och de vänner som ligger henne närmast om hjärtat, plötsligt och utan minsta förvarning bröts. Hennes närmaste väninna sedan hela sextio år, en kvinna som Alice tidigare haft i stort sett daglig kontakt med, är fortfarande utestängd.

På frågan om man får skicka blommor till Alice är svaret nekande.

Både jag själv och en av Alices nära vänner har personligen kontaktat Drottning Silvia i ärendet och hon har svarat att hon är tacksam över vårt stora engagemang.
Jag har också fått en hälsning från Silviasystrar som starkt reagerat på behandlingen av Alice och tackar för kloka ord och en bra film.
En riksdagsledamot som arbetar med äldrefrågor har skrivit till mig att filmen om Alice kommer att påskynda de lagändringar som redan är på gång vad gäller förvaltarskap.
Ovanpå detta har ett stort antal jurister tagit kontakt och sagt att detta absolut måste anmälas till Europadomstolen.
Människors engagemang är rörande.

Jag önskar att efterföljande debatter kommer att handla om vårt samhällssystem, inget annat. Jag hoppas att frågan om förvaltarskap kommer upp till kraftfull konstruktiv diskussion vilket ända från början varit min intention. Och jag upprepar ännu en gång mitt mantra:
Det är hög tid för en Lex Alice.

Artiklar om Lena Arenbjörk.

http://www.e-magin.se/paper/gp4vxg11/popup/4

 http://www.e-magin.se/paper/591bsjp7/popup/4

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=9mddfr9k&gInitPage=5

Här ett pressmeddelande som bestrider Arenbjörks uppfattning om en förvaltares befogenheter/

Nedan en länk till en bra sammanfattning av reaktioner på filmen.
http://al-lodenius.com/2013/12/10/manga-har-reagerat-pa-alice-babs-filmen/

Dokumentären, tillsammans med artiklar i ämnet, har djupt berört svenska folket och våra politiker. Nedan en länk till justitieminister Beatrice Asks konkreta förslag och lagändringar som presenterades en månad efter sändning.
Tack Beatrice!

http://www.expressen.se/debatt/battre-villkor-for-gode-man-och-forvaltare/?fb_action_ids=10201391157363439&fb_action_types=og.recommends

Det är nu ett drygt år sedan min man Jan fick ett telefonsamtal som skulle förändra bådas våra liv. Alice hade just mottagit en gåva i form av en cd-box innehållande fyra cd-skivor med Bengt Hallberg, Georg Riedel och honom själv som en hälsning från de tre musikanterna. Alice ringde och tackade och var strålande glad.
De samtalade länge, länge. Hon var precis som förr i världen; pigg, alert och skarp i sitt intellekt och hon bad Jan att hälsa på henne.

Det var så det hela började. Åtminstone för mig och Jan.
För Alice hade det börjat långt tidigare och hon skulle snart komma att berätta …
Hon bad mig och ännu en skribent att gå ut med hennes historia.
Engagemanget för äldres mänskliga rättigheter har sedan dess stått högt upp på vår agenda.

Se ”Dokument Inifrån” torsdagen den 5 december kl 20.00.
Länk till filmen:

http://www.svtplay.se/video/1650580/alice-babs-forlorade-rattigheter#sthash.rTQ2iS4R.dpuf

”Anna-Lena Lodenius och Lotta Hellman undersöker systemet som ska skydda våra äldsta och svagaste. Ska det vara så enkelt att frånta gamla människor grundläggande mänskliga rättigheter?”

Sändningstider:
SVT2 Torsdag 5 dec 2013 kl 20.00
SVT2 Söndag 8 dec 2013 kl 23.40
Det ligger under 90 dagar på SVT Play.

Nedan en länk till en bra sammanfattning av reaktioner på filmen.
http://al-lodenius.com/2013/12/10/manga-har-reagerat-pa-alice-babs-filmen/

Stackars lilla fina Estelle … Så hörde jag mig själv utrycka det, en dag då den lilla prinsessan var på tapeten, på någon löpsedel. Stackars flicka, hon kommer aldrig att få leva ett normalt liv. Hon måste alltid följa givna mönster, alltid vara vacker, duktig, påpassad, utnyttjad. I hennes liv kommer inte att finnas möjlighet till frihet, lekfullhet, kreativitet och improvisation …

Vi lever i en demokrati, men vi föder och göder en kungafamilj som inte har rättigheten till det övriga folkets självklara makt över sitt eget liv.
Så tänkte jag.
Ända tills jag började tänka.

Vi föds alla in i ett sammanhang. Vi föds alla in i ett system.
Javisst, jag kan gifta mig med vem jag vill. Men gör jag det? Jag kan klä mig hur jag vill, men vågar jag det? Jag kan tycka vad jag vill men är det verkligen mitt eget tyckande jag tycker? Jag kan utbilda mig till vad jag vill, men vet jag verkligen vad jag vill bli?
Vet jag överhuvudtaget vad jag vill? Vågar jag följa min inre röst? Och vet jag med säkerhet att det verkligen är min egen inre röst jag hör? Är det kanske en röst som flyttade in i mig då jag växte upp eller då grannen bytte jobb eller då min kompis fick barn eller då min syster skilde sig eller då någon jag litar på, i all välmening, kom med ett litet tips?
Vandrar jag verkligen min egen väg? Vågar jag gå den ännu icke otrampade stig som är ämnad att vara enbart min och ingen annans?
Sätter jag mig tillräckligt starkt och med full kraft upp mot de system som råder i det sammanhang där jag befinner mig? System som inte har annan funktion än att vara just ett system … En struktur … En idé, skapad av människan, med den enda avsikten att hålla människan på plats och på banan. På en bana som passar den stora helheten.

Allt är ju ändå bara idéer. Idéer skapade, eller bara ansvarslöst påhittade, av människan.
Vågar jag vara jag och vet jag överhuvudtaget vem som är jag?
Går jag genom livet med ett mål i sikte som är mitt eget? Vem har annars satt upp mina mål … Partiet eller församlingen eller föreningen eller någon annan tillhörighet?
Tillhörighet …
Min 17-årige son sa häromdagen att de politiska partierna, ungdomsförbunden, motorcykelgängen, församlingarna, förbunden – de är alla små arméer.
Han fattar mer än jag någonsin fattat.

Jag känner mig mer och mer förvirrad och vilsen i den pannkaka som är mitt liv. Om än hyfsat lyckligt vilsen.
Jag vet inte riktigt vartåt mitt liv barkar hän … Jag står som vanligt vid köksbänken och tänker och skriver medan pannkakorna gräddas och mina leder stelnar. Och jag tänker att jag och världen nog skulle må bra av att ruskas om lite oftare.
På allvar liksom.
Vi skulle nog alla må bra av en egen liten Big Bang inne i skallen då och då.
Ville bara säga det.
Fridens.

Jag knäpper på TV:n. Jag är trött efter en galet glad men intensiv gårdagslördag och har inte ork till så mycket annat.
Det som bjuds mig på televisionsapparaten, förutom ett som vanligt intressant litteratur-Babbel, är förhandsreklam om nya tävlingar. Och det är inte ens TV4.
Det är SVT.

Det ska tävlas igen. Som alltid. Deltagare ska slås ut, en i taget, en i varje avsnitt.
Och vinnaren vinner.

Jag önskar att det vore tvärtom. Att förlorarens egenskaper uppmärksammas, att den som vågar luta sig tillbaka, betrakta och analysera blir den som fascinerar, den som tillför det som är viktigt.
Och jag skulle önska att vinnaren slapp vinna så mycket.

Vad säger detta evinnerliga tävlande om oss människor och vår samtid?
Jag är faktiskt orolig för våra barn och ungdomar. Vi ska vara snabbast i löpning, snabbast i karriären (gärna kometvarianten), vi ska vara bäst i fotboll, bäst på att dansa, bäst som fru till bönder, bäst i musik, bäst på matlagning, bäst på renovering, bäst som artister, bäst på jobbet, bäst på att leva i kollektiv, bäst på att sjunga i kör, bäst på att komponera, bäst på inredning, bäst i sängen, bäst på sitt instrument, bäst på att fotografera, bäst i test …

Snart räcker det väl inte med att vara bäst i världen. Vi ska vara bäst i hela förbannade universum.

Någon som vill haka på min idé och bryta?
Våga vägra tävla. Tagga ner och koppla av och försök istället att lyckas med konstycket att vara en rättfärdig människa.
Det är tillräckligt utmanande.
Åtminstone för mig.

På bokens omslag: Hacke Björkstens Orkester och en road Svante Thuresson

Så var det äntligen dags. Nu kommer Jan Allans fotobok ut i handeln.
Ett unikt projekt har med eftertankens långsamhet stabilt seglat i hamn tack vare bokförläggare Dorotea Bromberg och hennes engagerade medarbetare.

Jag har bloggat om boken tidigare, för att kittla er nyfikenhet.
Nu är det färdigkittlat. Nu kan ni köpa boken och snart också ta del av fotoutställningen.
Och jag lovar – bilderna roar och förvånar, berör och förför.

Om ni är nyfikna på femtiotalet, om ni är intresserade av Nalen och folkparkerna, av livsstilen och stämningen, av bilarna och miljön, av den tidstypiska inredningen, av hårmodet och klädstilen, av personligheterna, kulturprofilerna och musikanterna, av de såväl svenska som utländska riktigt stora film- och jazzstjärnorna och av kamerateknik och fotografi i allmänhet:
Välkomna att ta del av trumpetaren Jan Allans egna personliga femtiotal, sett inifrån händelsernas absoluta centrum.

För mer information om bok och bilder: klicka på länken.
http://www.annallan.se/Ann_Allans_hemsida/Jans_fotobok.html

Du kan köpa boken på t.ex. Adlibris:
http://www.adlibris.com/se/bok/jan-allan-minns-sitt-femtiotal-9789173375603

Monica Zetterlunds Minnesfond har nu utsett årets stipendiater!
Vi säger grattis till Nannie Porres, Oskar Nilsson och Georg Riedel!

Årets stipendiat i kategorin ”etablerad artist” går i år till sångerskan Nannie Porres.
Nannie får 50.000 kronor.
Motiveringen lyder:

”Din röst är jorden, gräset, havet och stenarna … Mörk, lockande, innerlig och kittlande, sprungen ur jazzens innersta väsen. Den är basen, ärligheten, det nakna och det oförställda. Vare sig det handlar om jazz eller visa behandlar Du musiken med respekt och närhet. Din sång går rakt in i våra hjärtan.
Tack för allt du gett oss, Nannie!”

I kategorin ”lovande nykomling” har juryn valt sångaren och basisten Oskar Nilsson.
Oskar får 30.000 kronor.
Motiveringen lyder:

“Hela du Oskar, vibrerar av musik. Vare sig det handlar om pop, rock, soul, funk, jazz, musikal eller visa är Din inlevelse passionerad, Din stilkänsla genuin, Din musik livsbejakande och oemotståndligt medryckande.
Hela Ditt musikaliska väsen är naturligt och levande, och Du förmår att förena ett äkta uttryck med en teknisk självklarhet.
Det svänger verkligen om hela Dig och vi önskar Dig all lycka på den konstnärliga färden!”

Jag vill också berätta att vi förutom de två stipendierna har beslutat att dela ut ett hederspris till en person som har betytt oerhört mycket, inte bara för Monica Zäta utan för så gott som alla människor i vårt land. Den utmärkelsen går till basisten, kompositören och arrangören Georg Riedel.
Motiveringen till hederspriset lyder:

”Få musikskapare har som Du, Georg, så intimt vävt samman ordets betydelse med enkla men alltid originella melodier.
Med Ditt lekfulla och gränslösa tonspråk, med Din pausering och Ditt skojsamma skuttande mellan tonarter och taktarter lyfter Du texterna lite närmare himmelen, vare sig det handlar om poesi signerad Beppe Wolgers eller lek- och gåtfullheter á la Lindgren.
Din berättarkonst är unik, om Du så än talar med Din kontrabas eller Din notskrivarpenna.
Denna utmärkelse är inget annat än ett varmt och kärleksfullt och rungande tack för att Du har fyllt våra skolgårdar, våra folkparker, våra biografer, våra klassrum, våra konsertsalar, våra jazzklubbar, våra vardagsrum och våra sjungande strupar med så många sagolika melodier. Den är ett tack för Dina otaliga arrangemang och kompositioner.
Och den är vårt sätt att säga:
Tack för det Du har gjort för Monica Zetterlund.”

Varmt välkomna till konsert och stipendieutdelning i Stockholms Konserthus fredagen den 27 september kl. 19.30.
Konferencier är Tom Alandh. Medverkande artister är Edda Magnason, Lill Lindfors, Lise & Gertrud, Svante Thuresson, Ulf Andersson, Kjell Öhman, Hans Backenroth, Jocke Ekberg. Och – förstås – årets stipendiater.

Ett PS. Monica Zetterlund är av många starkt förknippad med låten ”Sakta Vi Gå Genom Stan”. Den helhet som arrangemang, Monicas sång och musikanternas framförande utgör har djupt satt sig i våra medvetanden.
I den nya filmen om Monica sägs det att Sture Åkerberg spelar bas på den klassiska inspelningen. Det är fel.
I samma film sägs det att arrangemanget är skrivet av Arne Domnérus.  Inte heller det stämmer.
Med all respekt för dessa musikanter vill jag ta tillfället i akt och påpeka att basist och arrangör är ingen annan än årets hederspristagare:
Georg Riedel.

Monica Zetterlund. Hon stirrar uppfordrande på mig från det svart-vita idolfotot på väggen bredvid trappan upp till övervåningen. Ett signerat foto som hon gav oss mest på kul, med en liten hälsning till Jan på framsidan och till mig på baksidan. Och hennes ögon säger: ”Ann och Jan. Glöm mig inte.”

Jag glömmer aldrig den stunden då telefonen ringde. Det var en torsdagskväll. Klockan var tio minuter i tio och Lena Dahlman sa: ”Det har brunnit i Monicas lägenhet. Hon fanns därinne, hon låg i sängen. Och hon är död.”
Jan var hos grannen och jag ringde genast dit: ”Hälsa Jan att det har hänt nå´t jobbigt. Monica Zetterlund är död. Hon har brunnit inne.”

Vissa saker glömmer man aldrig. Somliga livs-sekvenser spelas med jämna mellanrum upp och lämnar aldrig ens medvetande.
Monicas död är ett sådant tillfälle.

När mordet på John Lennon nådde mig stod jag i kassakön på Vivo i Solna. Jag kan i detalj beskriva stunden. Och jag kan ord för ord återge vad det stod i Pelle Sandstraks sms som tidigt en fredagsmorgon väckte mig och förtäljde att Lasse Eriksson några timmar tidigare fallit ihop på scengolvet i Uppsala och upphört att finnas. Utan att det stod i manus.

Det är nu många stunder som lever i mitt minne. Stunder av överrumplande information. Stunder som förvånat och chockat. Stunder som fått mig att lägga ner pågående aktivitet. Stunder som övergått i förlamning.

Det var inte länge sen som Monica Zetterlund stod och lutade sig mot diskbänken härhemma och drack öl och pratade om musiken och om livet. Och något senare tittade ut genom köksdörren och vid åsynen av vår Harley Davidson Electra Glide 1979 utbrast: ”Det där är väl ingen motorcykel! Det är en stor jävla resväska!”.
Det var inte länge sen. Det var igår.

På måndag kväll, den 2 september, är det galapremiär av filmen om Monica Zetterlund och jag är kluven. Till och med lite orolig. Över vad ska jag komma att tycka. Vad jag ska komma att känna …

Det är modigt att göra film av en ikon. Särskilt som det var så sent som igår som den aktuella ikonen levde.
Och om en månad ska jag återigen dela ut stipendierna i ”Monicas anda”.
Jag är djupt respektfull inför den andan. Och jag funderar fortfarande vördnadsfullt över vad hennes anda egentligen innebär. Den är ju så mycket …

Hur jag kommer att uppleva filmen om Monica Z – det vet jag inte.
Men vilken min reaktion än blir, så håller jag den nog för mig själv.

Min sextonårige son sitter just nu och ser filmen Gökboet och mina tankar går såsom genom ett trollslag tillbaka till år 1976 och den regniga höstkväll då jag klev in på biografen Cinema, vid Stureplan i Stockholm, för att se Jack Nicholson i sitt livs roll. Detta efter att i den lilla godisbutiken intill ha inhandlat en smula godis som låg och väntade på att plockas upp ur min ficka, då suget slog till. Vilket det ofta brukade göra redan då reklamrullen drog igång.
Men jag återkommer till snasket.

Jag var lika gammal som nämnde son då jag år 1971 flyttade från Östervåla i norra Uppland ner till storstaden för att studera musik.
Jag bodde mitt i stan, vid Tegnérlunden och jag vågar påstå att jag under de åtta år som jag bodde mitt i den underbara biografsmeten, såg de flesta filmer som var värda att se.
Musiken var mitt arbete.
Filmen var min hobby.

Redan på det så ljuva sjuttiotalet införskaffade biobesökare något att stoppa i munnen för att hålla sig vakna och alerta och i viss mån sysselsatta under filmvisningen. Den enda skillnaden mot idag var att man köpte antingen en rulle choklad eller en tablettask eller kanske en påse kinapuffar. Inte mer än att det fick plats i en helt vanlig sjuttiotalsficka.

Nu är en ny tid.
En biobesökare av år 2013 kliver in i salongen bärande på en gigantisk skrällröd pappkartong smockfylld av litervis med popcorn vars överflöd efter filmens slut trampas till småsmulor av biografbesökarnas fötter. Därtill har man fyllt famnen med ett par liter coca-cola samt flera kilo lösgodis.
Det är bara lösnäsan som fattas.

Jag vill inte förhäva mig och påstå att det var bättre förr. Men vi hade definitivt en mer hälsosam inställning till sötsaker förr. Och det var bra mycket stilfullare och fräschare på biograferna. Själv köper jag inte längre något att äta eller dricka då jag går på bio, för all form av längtan efter något ätbart lägger sig omedelbart då jag ser det smaklösa frosseriet runt omkring mig.

För att återgå till filmen Gökboet och samtidigt knyta ihop detta mitt korta utbrott över snask- och coca-cola-kulturens dekadens med densamma, vill jag berätta följande:
Den lilla tablettask som jag inhandlade strax innan jag steg in på biografen Cinema för att se filmen Gökboet, rörde jag aldrig.
Den sena kväll då jag i höstregnet år 1976 lämnade biografen, efter att ha sett en av världshistoriens bästa filmer, låg tablettasken kvar i min ficka.
Jag upptäckte den nästa dag.

Ett bättre betyg kan en film inte få.
Och det var egentligen dit jag ville komma.

 Foto: Anders Berg

Pianisten Bengt Hallberg är död. Han också. Ibland känner jag att alltför många lämnar oss, på alltför kort tid. Man hinner knappt vänja sig vid att sakna, så händer det igen. Och igen. Och igen …

Första gången jag mötte Bengt Hallberg var runt ett matbord i det hus som senare skulle bli mitt hem. Det är nu 27 år sedan.
Bengt hade själv, under sex månader i början av åttiotalet bott i källaren under det furugolv där vi satt och intog vår middag. Jan hade inrett ett rum för Bengts räkning. Bengt var nyskild och behövde någonstans att bo. Jan klädde tak och väggar med träpanel. Fixade dusch och handfat i rummet intill. Den gamla toaletten, från 1912, fick duga.
Nu satt vi rakt ovanför hans gamla rum och åt middag, tillsammans med många andra. Huset var fullt av musikanter, grannar, vänner.
Han sa inget på hela kvällen, hans nya fru stod för samtalen. Men när han sedan mycket belevat reste sig upp och drog undan stolen, försiktigt och utan att knappt märkas stegade över trägolvet och gentlemannamässigt tog plats vid flygeln för att låta fingrarna leka över klaviaturen, då uttryckte han det han önskade. Då talade han alla språk. Då kommunicerade han allt det han hade inom sig. Då tömde han sig på det innehåll som för honom var så specifikt. Då fick vi alla ta del av det som var Bengt Hallberg. Och ingen kunde undgå det han uttryckte.
Kanske var det därför han var så lågmäld. Han sparade sig. Till pianosolot.

Sånggruppen Octavox gjorde några turnéer med Trio Con Tromba (Jan Allan, Bengt Hallberg och Georg Riedel). Det var en ynnest. Förutom att jag i det sammanhanget fann den man med vilken jag tacksam och lycklig skulle leva resten av mitt liv, var det fantastiskt att få sjunga tillsammans med några av de största giganterna inom svensk jazz.
Men de minnen som boar inuti mig handlar inte enbart om musiken. Det som präglat mig, det som betydde nästan lika mycket, var att få tillgång till de tre musikanternas personligheter. Att få finnas vid deras sida, lyssna till deras samtal, utbyta tankar och erfarenheter. Det var minst lika stort och viktigt.
Den musik de har skapat, är fantastisk. Men det är människorna bakom som ger musiken dess djup.

Jag minns en gång när Bengt åkte med mig från Gävle till Stockholm. Sent en kväll, efter en konsert. Det var vinter. Mörkt, halt och kallt. Bengt yppade inte ett ord på hela resan. Utom då vi åkte genom Björklinge där Gås-Anders står staty intill kyrkan. Då hörde jag plötsligt Bengt ifrån baksätet, då han mycket svagt, lite för sig själv, sa: ”Tjena Hasse”.
Ingen musikant missar att utföra den något märkliga ritualen i Björklinge.*
Inte ens en tystlåten och blygsam Bengt Hallberg.

Bengt var en av de sista gentlemännen. Han behandlade sina medmänniskor som han behandlade sitt instrument: Med den största respekt.
Han var ett unikum. Som människa och som musikant. Fast egentligen är ju alla människor unika. Och ingen är ju oersättlig. Men i det här fallet vete sjutton …

Jag fick veta att du var död, Bengt, då jag stod i bilkön till Gotlandsfärjan, efter att ha bevistat årets Lars Gullin-konsert i Sanda. Vi hade just talat om dig, eftersom du är en av de tidigare Gullin-stipendiaterna. Väl installerad i vilstolen på båten kunde jag inte låta bli att ta upp min dator och skriva till dig. Det blev dessa spontana rader.
Förlåt dess enkelhet. Jag låter den musikantiska expertisen fortsätta att hylla dig och mer ingående beskriva din storhet. Själv ville jag bara skriva ner mina personliga tankar.
Jag kommer aldrig att glömma dig, Bengt.
Tack. För allt.

* Ända sedan femtiotalet har jazzmusiker låtsats att statyn föreställande Gås-Anders är jazzviolinisten Hasse Kahn, och det har varit och är fortfarande en ritual att alltid hälsa på honom då de åker förbi.

På nedanstående länk kan du läsa mina personliga ord om
gitarristen Rune Gustafsson som dog för ett år sedan.
http://blogg.folkbladet.nu/annallan/2012/06/17/tack-rune-gustafsson-for-att-du-drack-mitt-kaffe/

Texten ovan ligger också på min hemsida www.annallan.se