Tänk – om människor inte brydde sig. Om alla vände bort blicken och lät alla dumheter ske …
Jag förbannar de förfäder som stoppade mig så proppfull med rättspatos.
Varför måste jag hålla på så här … Kan jag inte bara gå ut och mata fiskarna i dammen och gulla med barnbarnet och se solen gå ner över vattnet och sova skönt i min varma säng?

Vanmakten snärjer ibland mitt hjärta. Jag skulle vilja förändra den värld som ständigt och överallt kämpar emot mig. Kärlek. Äkta kärlek saknas hos så många … Människor äter mediciner för att orka leva, men de blir likt robotar. Deras känsloliv trubbas av och det påverkar alla de beslut som i maktens alla korridorer ständigt måste fattas. Kärlekslösheten är en av medicinens biverkningar.
Medan också falskheten härjar och man inte alltid kan se det som döljer sig bakom de vackra fasaderna.
Förklädd kärlek.

Ska jag ge upp? Eller ska jag fortsätta med mitt engagemang? Många blir nog glada om jag tar semester och låter dem vara ifred ett tag.
Jag ska åtminstone försöka att ta lite ledigt nu. Lovar inte att det kommer att fungera, men jag ska göra ett försök. Jag låter expertisen jobba vidare. Den har häcken full. Som tur är finns det många eldsjälar som arbetar hårt för att så många som möjligt ska få det så bra som möjligt.
Men överallt händer det. Minns Tom Alandhs film om Ingemar Johansson. Tom berättade för mig, hur vanligt det är. Och en dag får vi veta sanningen.
Om där nu finns någon sanning. Det finns nog många sanningar. Var och en har sin egen sanning.
Sanningen kan också ljuga.

Tankesmedjan Timbro publicerade nyligen en rapport om förvaltarskap.
I vårt till synes moderna samhälle händer det alltför ofta att man tillsätter en förvaltare trots att det hade räckt med en god man, vilket får till följd att gamla och försvarslösa människor i vissa fall behandlas ovärdigt. Och de läkarintyg som används som underlag för beslut gällande förvaltarskap skrivs ibland alltför lättvindigt, under stress eller efter påverkan av anhöriga.

Jag har låtit Alice Babs Sjöblom personifiera problemet eftersom hon i februari, mot sin egen vilja, sattes under förvaltarskap.
Alice är rättslös. Alla beslut gällande hennes liv, hennes ägodelar och hennes vardag fattas ovanför hennes huvud och det värsta är att hon är högst medveten om det.
Hon är bestulen på sina mänskliga rättigheter. Och hon är inte ensam att vara drabbad. De starkt berörande mail jag fått från olika delar av landet, mail som vittnar om liknande fall, är oroväckande många.

Utan alla de människor som ställt upp och engagerat sig för Alice skulle hon inte haft en chans. Vi är många som kan vittna om hennes levande intellekt, hennes berättarlust, hennes glädje över att få både träffa och tala i telefon med sina många vänner, från förr och nu. Men förvaltaren gör allt för att hålla hennes vänner borta.
Sedan veckan före påsk har Alices dörr varit låst utifrån och besöksförbud råder.
Att alla hennes vänner och bekanta inte kan besöka henne jämt och ständigt är en självklarhet, men det har heller inte skett. Det är mycket få personer det rör sig om och det är Alice själv som bett dem att besöka henne. Det är ingen som ”trängt sig på”. Och att Alices finaste vänner, de som hon håller kärast, ”för överskådlig framtid” (förvaltarens ord) och mot Alices vilja har stängts ute, är ofattbart.
Två av Alices allra närmaste vänner har anmälts för att få till stånd ett kontaktförbud.
Anmälan ogillades och något kontaktförbud utfärdades inte. Ändå råder det i praktiken kontaktförbud. Mot Alices vilja. Men förvaltaren ger sig inte och hon har nu överklagat.
En av de drabbade har under 25 år arbetat som volontär på äldreboendet och har tittat in och hejat på Alice då han gått förbi hennes dörr … Men istället för att ta en personlig kontakt och be honom att inte gå in dit så ofta som Alice bett honom om, så valde man att anmäla.
Människans vägar att nå önskade resultat, är olika.
Att man dessutom beskyllt honom och hans fru för andra märkliga saker, det lämnar jag därhän då det är alltför knasigt.

Mina telefonsamtal med Alice har varit lustfyllda. Men hon har också i förtvivlan ropat på hjälp. Också det är grunden till mitt engagemang. En annan orsak är det som inträffade då min man, trumpetaren Jan Allan, före jul sände en nyutgiven cd-box med ”Trio Con Tromba” till Alice, som en uppmuntran och en hälsning från honom själv, Georg Riedel och Bengt Hallberg. Reaktionerna på denna uppmuntran gjorde att vi insåg allvaret.

Alice må ha någon typ av demens efter sin stroke men ofta då man träffar henne och talar med henne, märks det inte.
Oavsett om hon idag inte vet vem jag är eller minns mitt namn, så var de stunder vi talades vid i telefonen viktiga för henne.
Oavsett om hon mindes vem som hälsat på efter de gamla artistkollegornas besök, så var stunden viktig och full av glädje.
Oavsett om hon idag minns att hon före jul fick de där fyra cd-skivorna, så var hon ändå glad över att få lyssna till dem. På den lilla musikspelare som hennes vänner tagit dit …
Oavsett om hon blir trött eller ej så är det märkligt att hon inte släpps ut ur sitt rum för att lyssna till de konserter som bjuds.
Gör det verkligen så mycket om hon blir trött när hon har haft det roligt? Ska någon annan än hon själv tillåtas att bestämma över hur trött hon får vara och hur hon vill framleva sina sista dagar? Och ska man sluta leva innan man dör?
Därom kan de lärde inom förvaltarleden tvista.
Men jag hoppas att de släpper Alice fri medan de tvistar.

De experter jag talat med är helt ense om att mänsklig kontakt med sina äldsta och närmaste vänner samt musik och medverkan i olika sociala sammanhang är den bästa medicinen.
Alice har mot sin vilja förvägrats att åka till kyrkan och lyssna till Alice-kören, hon har förvägrats att rullas ut till den jazzkonsert på äldreboendet där man spelade några av hennes låtar. Och hon förvägrades, på självaste nationaldagen, att genom sitt fönster lyssna till de musikanter och artister som för att pigga upp henne gav en konsert utanför hennes fönster.
Man drog ner gardinen och stängde fönstret då de kom. Och man drog upp gardinen och öppnade fönstret då de gick därifrån.
De blommor artisterna hade med sig kastades upp på balkongen, för vidarebefordran till Alice, eftersom de inte fick komma in och lämna dem. Personalen vägrade att lämna dem till henne och de hamnade enligt vittnesmål undanskymda i allrummet.

Efter det att vi öppet berättat om det som händer Alice har vissa förbättringar skett. Människors starka reaktioner runt om i landet har gjort nytta.
Hon har fått en musikanläggning till rummet. Den lilla musikspelare som vännerna tog dit före jul lämnades nyligen tillbaka och ställdes en dag utanför deras dörr. Den har nu ersatts. Hon har god kontakt med sin familj som nu besöker henne lite oftare.
Man har också kontaktat några yngre musikanter och erbjudit dem att besöka Alice eller tala med henne i telefon. Förvåningen hos dem har varit stor eftersom de inte är nära vänner till Alice, men de har glatt sig åt samtalen med henne och upplevt att hon är pigg och glad över besöken.
Men – kontakten mellan Alice, hennes egna vänner och hennes käraste 84-åriga väninna, är fortfarande bruten.
Och mitt i centrat av detta spel sitter en gammal kvinna fråntagen sin rätt att själv bestämma vem hon ska umgås med.
Hon säger idag till några av de få människor som har kontakt med henne att hon “känner sig inlåst”.

Så här uttryckte sig trumpetaren Jan Allan för en tid sedan:

“Apropå Alice Babs:
Jag har känt Alice i nästan 60 år. Spelat in ett otal LP-skivor, deltagit i filminspelning, shower och TV-program och genomfört ett otal konserter under hennes samarbete med både Bengt Hallberg och Nils Lindberg.
Jag lovade henne i början av året att ringa minst en gång i veckan om jag hade hennes telefonnummer. Under en kort tid fungerade det att ringa men nu har hennes förvaltare bytt nummer igen och förhindrat detta. Att hon inte får bestämma själv, vem som får hälsa på eller ringa, är oerhört kränkande både mot henne och hennes vänner. Detta vill jag inte bli utsatt för, om eller när jag hamnar i samma situation. Hoppas att hennes exempel får bli en varningssignal för hur omgivningen eller samhället får behandla äldre människor.”

Här nedan har ni en länk till YouTube där ni kan höra Alice själv berätta om hur hon upplever sin situation. Bandupptagningen är från i mars 2013.
Och nej – den är inte fejkad. Det hon säger på bandet har hon sagt till mig och många andra, upprepade gånger.
Och de vänner hon så varmt talar om är just de som man ända sedan före påsk har avskurit henne från.
Ta ett djupt andetag – och ta in det hon säger.

Frågan om förvaltarskap måste upp på bordet.

Och det är hög tid för en Lex Alice.

Direktlänk till YouTube
http://youtu.be/oirwuIdm0Cg

Nedan en länk till Alices överklagande.
http://alicelevandebegravd.blogg.se/

Jag har publicerat fler texter i ämnet:

Öppet brev till äldrevårdsminister Maria Larsson.

Jag har tidigare skrivit om situationen runt vårt nationalhelgon Alice Babs; ”Du bad mig berätta, lilla sångfågel”. Jag skrev inte hennes namn vid tillfället men de flesta har ändå förstått vem det handlar om. Men egentligen är det inte intressant. Det som händer är djupt tragiskt om det så drabbar en hovsångerska eller ett butiksbiträde.
Det jag och journalisten Anna-Lena Lodenius i mitten av april hade att berätta har chockerat och engagerat många människor. Bloggtexterna har lästs av uppemot 150.000 personer.

Det som den 6 juni 2013 inträffade på äldreboendet där Alice Babs bor, är omtumlande; Några av Alices vänner och kollegor ville uppmärksamma vårt nationalhelgon, på självaste nationaldagen. Vilken dag kunde vara mer lämpad …
De ville att Alice skulle få veta att de tänker på henne, eftersom de inte vet om hon känner till orsaken till varför vännerna inte längre vare sig ringer eller besöker henne, att hon plötsligt är lämnad ensam.
Frustrationen är stor. Det finns många offer i den här sorgliga historien.

Två av de tre vänner som står Alice närmast, de som hjälpt henne och maken Nils-Ivar allra mest under de senaste åren, har blivit polisanmälda. Detta för att försöka få igenom ett kontaktförbud.
Åklagaren ogillade, förstås, eftersom dessa är genuint genomsnälla och omtänksamma människor. Men förfarandet talar sitt tydliga språk.
Vännerna har hela tiden velat kommunicera med förvaltaren, för att lösa knutarna, men det har aldrig varit ett alternativ. Den totala iskylan och hårdheten härskar. Det är svårt att tro, för dem som ännu inte upplevt annat än vänlighetens ansikte.
Man borde kunna kräva av en överförmyndarenhet att den äger förmågan att se vad som egentligen pågår. Bakom fasaderna.

Sanningen om omständigheterna kring Alice börjar så sakteliga att krypa ut genom väggarna. Somliga som arbetar på äldreboendet kan inte längre kan hålla tyst.
Deras berättelser överensstämmer inte med förvaltarens. De påstår att Alice far illa av besöksförbudet, av förvaltarskapet och dess konsekvenser.

Sedan min första bloggtext i ämnet publicerades har jag fått mängder av rörande mail där man berättar om liknande erfarenheter och övergrepp. Jag har också fått djupt berörande beskrivningar från människor som ångrar hur de behandlade sina gamla föräldrar och släktingar.
Jag har därtill fått mail från en jurist i Geneve som uppmanar oss att gå till Europadomstolen. Våra berättelser om Alice har nått långt utanför landets gränser.

Det är inte lätt att bli gammal. Det är inte heller lätt att vara ung och stå bredvid och se hur en förälder eller vän åldras.
Jag hade önskat att man i äldrevårdens maktkorridorer hade möjlighet att stötta än mer. Att hjälpa istället för att stjälpa. Att låta vårdpersonalen på markplan använda sitt eget förnuft och möjlighet till improvisation. Och att ha styrkan att stå över lögner och förtal.
Vad man därtill skulle önska var att vi behandlade åldrandet som en naturlig del av livet och att vi behandlade de äldre med respekt.
Dement eller ej. Människans värde är evigt.

De stora frågorna är: Vid vilket skede får man ta ifrån en människa rätten till sina egna beslut? Hur kan en människa som under flera timmar klarar av att föra ett fullständigt normalt samtal bli satt under förvaltare och fråntagen rätten att bestämma över sin vardag, sitt sociala sammanhang och sitt liv? Och varför tilläts inte Alice att överklaga beslutet om förvaltarskap? Man tog inte ens kontakt med henne! Detta trots att hon varit så vid sina sinnen att hon kunnat beskriva sin situation och formulerat en överklagan även om hon fick hjälp att skriva ner den.

Vem lyssnar till Alice då hon säger att hon vägrar att fråga förvaltaren om lov i allt som rör hennes person? Hon är alltför stolt för att be om tillåtelse att få leva sitt liv som hon själv vill. Hon ser förvaltarskapet som en kränkning.
Förvaltarskapet ÄR i det här fallet en kränkning. Hon säger sig hellre dö än be denna förvaltare om lov gällande sådant som för varje människa borde vara en självklar mänsklig rättighet.
Förvaltarskap har från början varit menat som en hjälp för svårt dementa.
Idag används det oftare och oftare av anhöriga som ett sätt att ta kontrollen.

Alice är, som hon själv uttryckte det strax innan besöksförbudet trädde i kraft, levande begravd. Hon var ända fram till veckan före påsk, då hon låstes in, mycket väl medveten om det som skedde runt henne.
Alices egna analyser av läget var kristallklara.

Kontakten mellan Alice och hennes äldsta och närmaste väninna och familjens närmaste vänner och kollegor, är fortfarande bruten.

Den bloggtext jag skrev för några veckor sedan, och denna min berättelse om Alice Babs nationaldagsfirande där förvaltaren gjorde allt hon kunde för att utestänga Alice från den konsert som gavs i syfte att pigga upp henne och få henne att förstå att de utestängda gamla vännerna fortfarande finns kvar, är tagen ur det verkliga livet.
Detta är förvaltarskapets Sverige.
År 2013.

Har du någon bra idé, Maria Larsson?

På bilden ovan: Alice Babs och trombonisten Olle Holmqvist.
Bilden är tagen av Jan Allan vid ett besök hos Alice i januari i år.
Alice var vid det flera timmar långa besöket precis som förr: glad och pigg, med ett knivskarpt intellekt.

Tankesmedjan Timbro släppte nyligen en rapport i ämnet förvaltarskap.
Nedan en länk till DN i ämnet.
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/stor-och-stark-maste-vara-snall/

Texten ovan ligger också på min hemsida www.annallan.se

Jag bloggade häromdagen om det fenomen som under självaste melodifestival-veckan och trots det fokus som låg på densamma, lyckades med konststycket att spränga nätet, med 200.000 delningar och 800.000 unika besökare, på en vecka.
Den internetsida som stod för sprängningen var ”33 anledningar”. 33 starka, berörande bilder med tillhörande texter som beskriver det fasansfulla som drabbar mänsklighetens kvinnor, men också med tydlighet tar ställning för mannens rätt och ett jämlikt samhälle.  Att den kvinna som skapat sidan råkar vara min dotter gör det förstås än mer rörande för mig personligen. Men det är inte på grund av det personliga engagemanget som jag just nu är både skakad och förfärad …

Den bloggtext som jag skrev på Västerbottens Folkblad,  den om “33 anledningar” försvann plötsligt från min blogg på WordPress och en arla morgon stod jag öga mot öga med en blogg där min senast publicerade post, den om feminism, var försvunnen.
Min reaktion var ilsken och omedelbar. Och jag ondgjorde mig i mitt innersta över de mörka krafter som relativt fritt härjar i vårt samhälle. Krafter som är så starka att de har makten att  radera skrivna ord. Ord som för dem är obekväma och oönskade.

Bloggtexten som gick upp i rök innehöll inga starka eller känsliga bilder. Den innehöll endast en länk till nämnda sida, samt berättelsen om en ung kvinna som efter att ha fött sitt första barn börjar fundera över den stora mängden gruppvåldtäkter, över jargongen hos unga pojkar som dagligen och stundligen kränker sina jämnåriga flickkompisar, över hur anorektiker värvas till modeller, hur kvinnors mänskliga rättigheter ständigt kränks, hur domstolar lättvindigt friar våldtäktsmän, hur kvinnor i somliga länder straffas för att de blivit våldtagna, hur unga flickor fostras att banta, hålla formen och dagligen och stundligen framstå som attraktiva, hur utseendet är viktigare än människan. Inuti.

I ett upprört tillstånd och med känslan av att ha blivit bestulen på rätten att vara en fri människa, skrev jag dagen efter en ny bloggtext.
Också den är föremål för misstankar.
Om man går in på min blogg här på folkbladet.nu, via facebook och twitter, blir man varnad för att sidan kan vara skräppost och man måste, för att komma åt texten, göra ett aktivt val; Skräppost eller inte skräppost.

Jag har bloggat under cirka ett år. Harmlösa texter, oftast, även om en ganska nyligen publicerad text beskriver den tragiska och i dagarna mycket aktuella vårdsituationen runt en av våra världsstjärnor; “Du bad mig berätta … lilla sångfågel”. En text som också den exploderat på nätet.
Men förutom denna lite känsliga text har min blogg hittills fungerat i lugn och ro, i sakta mak. Ingen har opponerat sig så vidare.

Inte förrän jag skriver om feminism och 33 anledningar därtill.

Jag vill ha mina ord ifred. Jag vill heller inte vara försedd med varningslampa på vare sig Facebook eller Twitter. Hjälp mig gärna att finna de hackers och ord-tjuvar som tog mina ord ifrån mig.

Ge mig därtill 33 anledningar att skrota det fria ordet och avdemokratisera vårt land. Om ni kan. Jag inväntar dem, med spänning. Alla 33. Och jag önskar att det fanns ett enklare sätt att få kontakt med levande människor som gömmer sig bakom Facebooks  administrativa betongmurar. För nu sitter jag här, som ett fån, och känner mig mer och mer som en levande skräppost.

Rädda Barnens Ungdomsförbund anordnar en demonstration på Sergels Torg i Stockholm, lördagen den 25 maj kl 15, där man utgår från 33 anledningar och dess budskap.

Det ofattbara har hänt. Jag bloggade om sidan ”33 anledningar” vilken de senaste dagarna fullkomligt sprängt näthimlen, med hittills över en halv miljon besökare, och när jag vaknade i morse var bloggtexten på Folkbladet borttagen.
Lever jag i en demokrati eller är det den mörka sidan som styr?
Är jag en säkerthetsrisk?
När man igår, via facebook, skulle gå in på min blogg på Folkbladet möttes man av följande;
”Facebook tror att den här webbplatsen kan vara osäker. Om du inte känner till den bör du ge oss feedback genom att markera den som en skräppostsajt (du dirigeras då tillbaka till Facebook).”
Imorse var bloggtexten borta. Hela posten hade gått upp i rök. Efter dryga 2500 besök. Efter ca 350 delningar. Jag blev så förbannad att jag höll på att sprängas med samma intensitet som ”33 anledningar” sprängt internet.

Jag kommer inte att ge mig. Jag bloggar igen och igen och igen om så behövs, och jag kopierar nu in texten nedan, den text som  av okända gärningsmän inatt togs bort.
Bloggtexten ligger också på min hemsida. Den är fortfarande intakt.

Rädda Barnens Ungdomsförbund anordnar en demonstration på Sergels Torg i Stockholm, lördagen den 25 maj kl 15, där man utgår från 33 anledningar och dess budskap.

Nedan har ni den text som låg i bloggen som försvann.
Jag tänker inte ge mig.
Bara så ni vet.

*************************************

Min dotter har ofta talat om det, det senaste året. Om hur kvinnor framställs i media, om hur våld och sex används för att sälja allt från kläder till husgeråd. Om hur annonser är fyllda av kvinnoförnedring medan män beskrivs som maktgalna med ett sjukt kontrollbehov. Om hur kvinnor våldtas och misshandlas världen över. Om hur pojkar redan i unga år ser på flickor som objekt, inte som människor.

Hon har reagerat så starkt och så engagerat sig i sitt inre att hon till slut startade en sida på nätet. Hon har samlat på sig fasansfulla bilder och annonser och skrivit texter till bilderna, 33 stycken, som vart och ett av dem är en stor fråga i sig.
Jag är imponerad av hennes arbete och engagemang och jag vill dela med mig av det.

Läs länken nedan och låt er beröras.
33 anledningar att säga ifrån.

Tack Sofia.

http://trettiotreanledningar.com/

Ett tillägg:
Sidan ”33 anledningar” har exploderat på twitter och facebook. Efter 21.000 delningar blockerades den på facebook. Dagen efter hävdes dock blockaden efter en kraftig reaktion i media.
Efter endast en vecka var den uppe i 200.000 delningar och över 800.000 unika besökare. Den översattes till flera språk.
Sofia fick en utmärkelse av Crossing Boarders och hennes 33 anledningar har blivit diskussionsunderlag inom politiska partier, ungdomsförbund och inom skolan och den används av diverse föreläsare m.m.

Denna min bloggtext finns också på hemsidan www.annallan.se

Hon ringde mig då hon var glad. Hon ringde mig då hon var ledsen. Hon ringde mig då hon var arg, ilsken eller bara uppgiven. Hon ringde för att tala om musiken, och om hur fin hon tyckte att den där cd:n med min gamla sånggrupp var …
Hon ringde för att berätta om händelser och upplevelser som behövde dryftas.
Hon ringde då hon var förtvivlad, hon ringde då hon behövde tröst …
Nu ringer hon inte längre.

Hon bad mig om hjälp. Hon bad mig, under fem månaders tid, att skriva om hennes situation, inte bara för hennes skull utan för alla utsattas skull.
Jag ville inte, jag vågade inte … Inte kunde väl jag ta ansvaret att offentliggöra denna tragedi och inte trodde jag heller att det skulle gagna henne. Tvärtom.
Hon sa till mig att hon kände en stor vanmakt över att ingen lyssnade till henne, att ingen brydde sig om hennes rop på hjälp, att hon inte fick tillgång till till färdtjänst, eller en sjukgymnastik värd namnet, att hon förvägrades att med vänners hjälp åka till kyrkan, att hon inte kunde nås på telefon och heller inte kunde ringa upp sina vänner, att hon inte fick ta del av sin post och sina hundratals födelsedagsgratulationer, att alla beslut fattades över hennes huvud, att all makt över hennes eget liv hade tagits ifrån henne.
Och det allra värsta; att ingen agerade, trots att man såg.

Nu kommer eländet så sakteliga upp till ytan, för alltför många människors rättspatos kräver nu att man tar den svages parti mot en icke fungerande samhällsapparat. En vårdapparat som inte klarar av, alternativt inte lägger manken till att bedöma vad som är sant och vad som är falskt, vad som är rätt eller fel. Hennes vänner och kollegor, runt om i landet, förfäras över det som sker …
Det hade förstås varit bäst om den gamla sångerskan hade fått leva i lugn och ro, i fina möten med sin familj och sina vänner.
Det blev inte så.

Äldreboendet där sångerskan hamnade efter sin stroke, klarade inte av att handskas med de svåra konflikterna runt henne och man bad om att tillsätta en förvaltare.
Förvaltaren klarar inte av situationen. Krafterna är för starka. Kvinnan själv är för svag. Man kan inte längre ringa henne och förvaltaren har beslutat om besöksförbud.
Hon är sedan flera veckor inlåst på sitt rum.
Dörren får öppnas endast av “ordinarie personal”.
Enbart familjen får hälsa på. Ett barn bor på andra sidan Atlanten, ett i norra Sverige och ett annat reser utomlands flera månader per år …
Hennes närmaste vänner, inklusive den 84-åriga kvinna som bor alldeles nära och som varit hennes bästa väninna under hela 60 år och ringt henne nästintill varje dag, får inte ens kontakta henne.
Inte ens församlingens diakon tillåts besöka henne.
Den gamla sångerskan ligger isolerad på sitt rum trots att hon inte kommer ur sängen, utan hjälp.
Ingen förstår varför.
Det strider dessutom mot lagen. Men ingen bryr sig.
Hon har lämnat in en överklagan, men den behandlas inte.
Hon är rättslös. Hennes egen vilja har övertagits av annan part.

Strax före jul gav ett par av sångerskans vänner henne en liten musikspelare och några skivor att lyssna till. Hon fick äntligen tillgång till det som betyder mest av allt för henne; musiken. Och det gavs henne via de personer som nu, av okänd anledning, belagts med besöksförbud.
Hennes egen musik, hennes fina musikanläggning, hela hennes skivsamling, alla kläder, alla smycken, hennes konst, hennes videoband, bilder, minnen, ja, hela hennes kulturarv skingrades för ett drygt halvår sedan, då hennes hem såldes. Hon själv vet inte var hennes saker är.

Man påstår att hon har glömt … Kanske hon har glömt, men berätta det då. Igen. Skriv upp det på en lapp och sätt det bredvid hennes säng. Istället tar man bort kort, bilder, fotografier och lappar med telefonnummer till hennes närmaste vänner, som en gång suttit vid hennes säng.

Hon har levt upp då många av hennes gamla kollegor har besökt henne, då de satt igång den lilla musikspelaren och hon för en stund har fått lyssna, minnas, stimuleras och inspireras till att leva ännu en liten tid. Detta medan man förklarar att hon inte getts möjlighet att lyssna till musik av den anledningen att hon inte orkar.
De säger att hon inte orkar lyssna på musik.

De säger också att hon inte orkar med besök. De tar till och med telefon- och mailkontakt med min man där de ifrågasätter varför han överhuvudtaget tar kontakt med henne.
Sångerskan har vid många tillfällen under det senaste halvåret, tillsammans med besökande vänner som kommit med händerna fulla av ljud- och bildmaterial, lyssnat till musiken, sett på videofilmer där hon medverkar, berättat, sjungit med i egna inspelningar, skrattat, levt upp och blivit sitt gamla vanliga jag, under flera timmar.
Detta då de fortfarande tilläts besöka henne.
Man säger att hon sedan inte minns vem som varit hos henne … som om det skulle vara viktigt … Ändå har hon till mig och min man, då hon fortfarande hade möjlighet att ringa, uttryckt sin glädje över att han och andra kollegor och vänner besökt henne samma dag, dagen innan eller kanske för en vecka sedan. Visst, hon är förvirrad ibland. Men inte alltid.
Hon är 89 år.
Unna henne att vara lite virrig.

Hon har massor att förtälja om sitt liv som sångerska och hon älskar att berätta, hon njuter av att dela med sig av allt det som hon har upplevt. Hon skulle kunna fylla radioprogram efter radioprogram med fantastiska berättelser, med sitt glada skratt och sina minnen.
Hon är nu tystad. Återstår att se om det är för gott.

Inom äldrevård och demensvård använder man mänsklig kontakt, samvaro och musik som helande, läkande.
Det gör man inte där denna vår världsstjärna vårdas.
Själv vågar jag inte bli gammal i vårt nuvarande vård-Sverige.

Och förlåt kära sångfågel, för att jag inte hälsade på dig före påsk, som jag hade lovat.
Din dörr var låst.

Nedan ett tillägg skrivet några veckor senare:

Bilden togs på långfredagen. Det är sångerskans dörr, på äldreboendet.
Vår son åkte till henne för att lämna påskblommor.
Han blev inte insläppt, men en sköterska gick in till kvinnan med buketten.
Sköterskan hälsade efteråt till sonen att kvinnan blev mycket glad och att hon målande hade beskrivit vem musikkollegan och hans familj var, de vars namn stod på det kort som hörde samman med blommorna.
Skylten togs ner efter 5 veckor, pga medias ifrågasättande av situationen, men dörren är fortfarande låst.

Det finns en fyra timmar lång bandinspelning där sångerskan själv berättar om sin situation. Den är ett bevis på att hon fortfarande, åtminstone veckorna före påsk, hade intellektet i behåll och det hon har att säga är djupt berörande.
Hon själv säger på bandupptagningen, att hon känner sig levande begravd och att hon inget har att leva för då hon inte får umgås med, eller tala i telefon med sina många vänner.
Hon berättar också om då hon fick ett nervöst sammanbrott och skällde ut den ena vännen efter den andra för att de inte gjorde något åt hennes situation, utan bara såg på. Hon vill be om ursäkt, men hon tillåts inte ringa dem.

Hur hennes hälsa är i nuläget, då hon under lång tid varit isolerad, är det ingen som vet, men förvaltaren säger att hon mår bättre sen besöksförbudet och att
”hon är inte lika svårskött”.
Sedan den enormt kraftiga reaktionen hos tusentals människor runt om i landet, säger de nu att sångerskan får besök av sina ”riktiga” vänner. Den 84-åring som varit sångerskans allra närmaste väninna under hela 60 år, har fortfarande inte fått kontakt med henne. Detsamma gäller de två övriga närmaste vännerna vilka, på sångerskans egen begäran, ofta besökte henne.
Förvaltaren hänvisar till familjen då man ber att få kontakt med sångerskan.

En jazzorkester hade i mitten av maj konsert på äldreboendet, med speciellt material tillägnat sångerskan. Hon fick inte tillåtelse att närvara.

Jurister och sakkunniga inom demensförbundet, socialstyrelsen samt hälsovårdsministeriet är konsulterade. De ger samtliga rådet att omedelbart anmäla ärendet, vilket nu sker.

Jag har själv inte träffat sångerskan ifråga sedan hon blev sjuk. Min berättelse bygger på ett stort antal telefonsamtal med henne, samt på berättelser av hennes närmaste vänner, kollegor, vårdpersonal, tjänstemän och politiker på kommunen ifråga, samt det som min man och andra kollegor upplevt då de besökt henne.

Det händer att människor samtalar. Så är det inte alltid.
Istället pratar människor.
Man pratar.
Orden formas i munhålan och väller ut genom läpparna men de når inte alltid fram.
De når sällan ända in.

Vi pratar, men lyssnar inte.
Vi pratar, tankarna vädras, munvädras, men öronen tar inte upp informationen och det är nog en ren självbevarelsedrift, för ljuden är så många, orden är så talrika, att vi nog inte längre förmår att ta in dem.

Jag söker tystnaden.
Men jag finner den inte.

Jag började skriva böcker för att slippa pratandet.
Det hjälpte inte.
Man frågar mig vad böckerna handlar om.
Det kan jag inte beskriva.

Jag vill inte beskriva dem.
För jag vill inte prata om dem.

Jag skriver böcker, men istället för att läsa dem, frågar man mig vad det står i dem.
Jag vill inte berätta vad det står i dem.
Jag skriver dem.

Jag medverkar på litteraturdagar i en stad någonstans i Norden och författare efter författare sitter uppe på podiet och pratar om sina böcker.
Intill författarna sitter intellektuella och ställer frågor om vad de har skrivit.
Om varför de har skrivit.

Fråga mig inte.
För jag vill inte prata mer.

Jag har något som jag vill berätta.

Jag funderar på att sluta tycka. Kanske har jag helt enkelt tyckt färdigt. Månne har jag bara drabbats av en kortvarig tyck-svacka.
Men jag vet inte om jag vågar tycka längre. För det är så svårt … Att tycka rätt.

Det finns egentligen ingenting som går så lätt, som att tycka till. Men det finns ingenting som kan få sådana allvarliga konsekvenser, som människors tyckande.
Överallt, i alla tänkbara situationer, berättar människor vad de tycker, hur de upplever det ena och det andra, hur de känner och vad de anser. Det är ett vimsande och ett tramsande och ett tyckande och ett åsiktande i varenda buske. Det tycks så mycket att jag blir alldeles konfys. Det tycks så mycket att jag blir trött mellan öronen.
Människan är på god väg att tycka sig sönder och samman.

Miljarder människors tyckanden. Miljarder människor, miljarder perspektiv …

Vi förväntas att tycka saker, ofta helt i onödan, men vi gör det glatt och villigt.
Och vi tycker, om precis allt. Oavsett om vi har på fötterna, oavsett erfarenhet, oavsett förmåga, oavsett ämne. Oavsett …
Vi tycker med en intensitet så kraftfull att jag undrar om människan verkligen är kapabel att tycka så utpräglat mycket och därtill tycka så bombsäkert, utan att tveka?
Det vi tycker idag kommer vi ju ändå inte att tycka i morgon. Vi utvecklas ju ständigt. Eller snarare invecklas, för att så småningom avvecklas.
Hur kan den lilla smula av ödmjukhet som människan faktiskt besitter, så helt ha irrat bort sig i vårt ego-centrum att vi alldeles har tappat insikten om tyckandets allvar och inte funderar över dess konsekvens?

Att tycka, har inte längre ett pris.
Det vi tycker, är ingenting som vi i en förlängning tvingas att stå för.
Det vi tycker, är heller inget som vi tvingas ta ansvar för. Och om vi har tyckt något som retar upp, något som sårar, eller som bevisligen och ställt utom allt tvivel, är felaktigt – då är det bara att rycka på axlarna och påstå att man blivit missförstådd. Eller felciterad. Eller att man inte menade det man sa. Och så klampar man vidare med sitt tyckande, som om ingenting hänt.

Tyckandet har inga gränser. Tyckandet förminskar. Tyckandet låser oss. Vi tycker oss fast, i trånga fåror.
Tyckandet har utvecklats till ett av vår tids största virus.
Och att vårt idoga men ofta ogenomtänkta tyckande kan påverka och på sikt faktiskt förändra hela världen – det är ingenting som människan reflekterar så värst mycket över.
Ur led är tyckandet.

Jag funderar på att lämna min tyck-plats till förfogande. Till förmån för någon mer behövande. Jag känner ingen lust att tycka så mycket längre. Jag kan möjligen sträcka mig till att – tro. Eller möjligen ana …
Jag lutar mig tillbaka för en stund, lyssnar, kliar mig lite i huvet och betraktar, fundersam och förundrad, människans omättliga behov av tyckandets svåra konst.